Ett och ett halvt år

Ett och ett halvt år – Hur länge till?

Jag flyttade utomlands för fyra år sedan till min pojkvänns hemland o saker o ting inom sjukvården funkar inte alls som hemma.

I juni 2008 bestämde vi oss för att nu vill vi börja bilda familj! Så kul!

Jag blev snabbt gravid redan i augusti, det var ju jätte lätt för min mens kom alltid på dag 28, kunde nästan ställa klockan efter den.

I början på oktober fick vi missfall, det var runt v 7-8, tack och lov behövde jag ingen skrapning.. I november kom mensen som den skulle och i december var jag på efterkontroll och allt var bra o de sa till oss att vi kunde börja prova igen.

I november började jag bli väldigt deppig och i december var jag som en öppen kran, jag bara grät o grät o grät. Jag viste inte varför och inte min pojkvän heller. Jag gick till doktorn för att kolla blodtrycket och hon tog även blodprover. Det visade sej att jag hade alldeles för högt blodtryck (har annars ganska lågt) plus att mina sköldkörtelvärden var för låga.

Min endokrin berättade att man kan få detta problem efter en förlossning eller ett missfall och att det säkerligen skulle bli bra efter en tablettbehandling på 6 månader. Det visade sej att hon hade rätt! Vilken tur i oturen! Hon sa oxå att vi kunde fortsätta att försöka bli gravida under behandlingen, vilket vi oxå gjorde.

Men det har blivit svårare och svårare för varje månad, mensen blir bara senare och senare. Vi försökte med med ägglossnings test i tre månader men inget bebis. Den näst senaste mensen kom på dag 39 och denna mensen som jag har nu kom på dag 36 första gången som den gått tillbaka någon dag.

Till saken hör oxå att när jag blev gravid fick jag jätte ont i brösten och detta kommer nu nästan varje ägglossning och jag har inte haft det så sedan jag käkade p-piller/minipiller vilket jag inte gjort sedan nästan 6 år. I början tog jag det onda som ett kanske täcken, men för varje mens blir jag bara mer och mer ledsen/besviken.

Som om inte detta räcker, sedan i februari runt ägglossningen och sen mensdagen får jag ont eller mer som ilningar i vänster sida i höjd med äggstockarna som går ner i låret. Jag har varit hos gyn i maj och de kollade med en “ultraljuds”stav och tryckte o klämde och hittade inget.

Jag är 32 år, väger normalt för min längd, äter som jag ska, dricker bara kaffe på morgonen, går på pilates 2 ggr i veckan sedan oktober, dircker måttligt med vin o öl, dvs 2-3 glas till helgen, jobbar 8 timmar om dagen - himla normal.

Är det någon som känner igen sej?

I alla fall lite?

Något tips?

Varför gör det så ont att sakna något som man aldrig haft?

Tankar och händelser om du orkar läs mer;

Jag är jätte ledsen!

Jag blir inte avundsjuk på kompisar som blir gravida eller få barn, jag blir inte ledsen varje gång jag ser en gravid kvinna.

Du känner mej knappt:

- Ska inte ni ha barn?

– Mitt svar: Det kommer när det kommer.

Du känner mej lite o vet om missfallet:

Ville ni inte ha barn? Varför försöker ni inte igen?

Jag vill svara: Sköter du ditt så sköter jag mitt!

Jag svarar: Det är inte alltid saker och ting går som man vill. Eller hur?

Du är min svägerska som oxå hade ett missfall ett par månadader innan oss och nu har en 6 månaders underbar liten kille:

– Titta vad jag har till dej, en liten väska med lite baby krämer, blöjor för nyfödda, etc…

– Jag svara att jag vil linte ha hennes “present” att det är bättre att hon ger mej det när jag behöver den, inte nu.

Jag ville be henne hålla käften och gräva ner sin "present"!

Vad vill du ha pojke eller flicka?

Jag andades tungt och försökte säga till henne att det inte är ett samtalsämne som passar för julaftons middagen och att nu får det faktiskt vara nog! Gissa hur det slutade?

... ... ...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-21 18:27
Ett och ett halvt år ? Hur länge till?

Jag flyttade utomlands för fyra år sedan till min pojkvänns hemland o saker o ting inom sjukvården funkar inte alls som hemma.

I juni 2008 bestämde vi oss för att nu vill vi börja bilda familj! Så kul!

Jag blev snabbt gravid redan i augusti, det var ju jätte lätt för min mens kom alltid på dag 28, kunde nästan ställa klockan efter den.

I början på oktober fick vi missfall, det var runt v 7-8, tack och lov behövde jag ingen skrapning.. I november kom mensen som den skulle och i december var jag på efterkontroll och allt var bra o de sa till oss att vi kunde börja prova igen.

I november började jag bli väldigt deppig och i december var jag som en öppen kran, jag bara grät o grät o grät. Jag viste inte varför och inte min pojkvän heller. Jag gick till doktorn för att kolla blodtrycket och hon tog även blodprover. Det visade sej att jag hade alldeles för högt blodtryck (har annars ganska lågt) plus att mina sköldkörtelvärden var för låga.

Min endokrin berättade att man kan få detta problem efter en förlossning eller ett missfall och att det säkerligen skulle bli bra efter en tablettbehandling på 6 månader. Det visade sej att hon hade rätt! Vilken tur i oturen! Hon sa oxå att vi kunde fortsätta att försöka bli gravida under behandlingen, vilket vi oxå gjorde.

Men det har blivit svårare och svårare för varje månad, mensen blir bara senare och senare. Vi försökte med med ägglossnings test i tre månader men inget bebis. Den näst senaste mensen kom på dag 39 och denna mensen som jag har nu kom på dag 36 första gången som den gått tillbaka någon dag.

Till saken hör oxå att när jag blev gravid fick jag jätte ont i brösten och detta kommer nu nästan varje ägglossning och jag har inte haft det så sedan jag käkade p-piller/minipiller vilket jag inte gjort sedan nästan 6 år. I början tog jag det onda som ett kanske täcken, men för varje mens blir jag bara mer och mer ledsen/besviken.

Som om inte detta räcker, sedan i februari runt ägglossningen och sen mensdagen får jag ont eller mer som ilningar i vänster sida i höjd med äggstockarna som går ner i låret. Jag har varit hos gyn i maj och de kollade med en ?ultraljuds?stav och tryckte o klämde och hittade inget.
Jag är 32 år, väger normalt för min längd, äter som jag ska, dricker bara kaffe på morgonen, går på pilates 2 ggr i veckan sedan oktober, dircker måttligt med vin o öl, dvs 2-3 glas till helgen, jobbar 8 timmar om dagen - himla normal.

Är det någon som känner igen sej?

I alla fall lite?

Något tips?

Varför gör det så ont att sakna något som man aldrig haft?

Tankar och händelser om du orkar läs mer;

Jag är jätte ledsen!

Jag blir inte avundsjuk på kompisar som blir gravida eller få barn, jag blir inte ledsen varje gång jag ser en gravid kvinna.

Du känner mej knappt:

- Ska inte ni ha barn?

? Mitt svar: Det kommer när det kommer.

Du känner mej lite o vet om missfallet:

Ville ni inte ha barn? Varför försöker ni inte igen?

Jag vill svara: Sköter du ditt så sköter jag mitt!

Jag svarar: Det är inte alltid saker och ting går som man vill. Eller hur?

Du är min svägerska som oxå hade ett missfall ett par månadader innan oss och nu har en 6 månaders underbar liten kille:

? Titta vad jag har till dej, en liten väska med lite baby krämer, blöjor för nyfödda, etc?

? Jag svara att jag vil linte ha hennes ?present? att det är bättre att hon ger mej det när jag behöver den, inte nu.

Jag ville be henne hålla käften och gräva ner sin "present"!

Vad vill du ha pojke eller flicka?

Jag andades tungt och försökte säga till henne att det inte är ett samtalsämne som passar för julaftons middagen och att nu får det faktiskt vara nog! Gissa hur det slutade?

... ... ...

Ett och ett halvt år

INNEHÅLL