Ni som är förlossningsrädda se hit...

fint skrivet men de hjälper inte mig dock.... :( ska föda trean i maj o skit rädd.

minetta TOG 32 timmar med bara lustgas :(. fick inte EDA men kommer inte ihåg varöfr... orkade krysta 2 timmar men sen fick en BM komm in o ligga på magen o hjälpa mig krysta. när sonen väl kom ut va han blå och toppigt huvud pga att han satt fast.

med tvåan blev de igångsättning pga rädslan, tiog 1 timme och 50 minuter utan smärtlindring, öppen 3 cm när de ringde narkosläkaren för att sätta EDA när han kom efetr 10 min så va jag öppen 6 cm, när han stuckit mig 7 gånger i ryggen utan att lyckas få till varken EDA eller spinalbehövning så va de dags att krysta o de fick bli utan bedövning denna gången också... men fastnade med huvudet ute pga med panik och rädsla, och de skrek att jag va tvungen att krysta annars skulle hon få syrebrist... o nu sk jag göra de igen, fattar inet ens varför jag utsätter mig för detta men glädjen av ett barn till tar väl över....

men hoppaas innerligt att jag kan få en sån fin förlossning som dej :)

Kul att det gick bra för dig! Tyvärr är det så att dom flest riktigt förlossningsrädda är omföderskor som vet hur illa det kan gå. Men tack ändå för att du delade med dig.

Tack jag tycker det känns skönt att höra att EDAn hjälpte så bra. Jag är så himla rädd för smärtan och minns inte hur det kändes efter EDA hade lagts. Hoppas det hjälper så bra på mig också.

Jag har varit förlossningsrädd hela mitt liv och det värsta scenariot har för mig varit att ligga där med den stora magen och inte ha någon utväg.
Men nu har jag en dotter på ett år och är inte ett dugg rädd för att föda igen.
Jag vet att det inte stämmer att jag inte hade ont, men jag kan inte minnas det. Jag kommer bara ihåg att det var fysiskt ansträngande och jobbigt. Det viktigatse för mig var att andas och inte kämpa emot. Jag mötte varje värk med andningen och fick sedan lustgas när jag var öppen 5-6 cm. Något annat behövdes aldrig och jag kommer endast att ta lustgas nästa gång också om det funkar.
Som sagt: det är ingen fara med att föda barn, kroppen "öppnar sig" på ett sätt som man inte kan föreställa sig innan.

Lycka till alla!

Jag är rädd för att föda och jag har redan fött ett barn.
Det gick ganska bra i början, vattnet gick och hade inga kraftiga värkar.
Vid halv två fick vi åka in och jag fick lägga mig i förlossningssängen.
Fick lustgas, ville ha EDA men först var jag för lite öppen och sen för mycket..
Det blev bråttom tillslut för att modekakan lossnade med 50% och jag brast och de fick klippa (men det kändes inte ett piss) och de fick ta sugklocka. 17:30 var han ute.
Spydde gjorde jag en massa också. Jag tackar lustgasen för att den finns!!
Men nu är jag gravid igen och orolig....

skönt att läsa ngns story som är rädd. Är själv livrädd och mitt andra barn är beräknad om 1,5 vecka, men ska bli igångsatt...

Tack för dina stöttande ord på vägen!

Jag födde mitt andra barn för cirka två månader och jag var livrädd!! Min första förlossning gick visserligen ganska bra, utdragen och endast lustgas som bedövning. Men jag var väldigt orolig inför min andra förlossning. Bestämde mig ganska snabbt att jag ville ha EDA och jag fick uppleva en riktig drömförlossning. Hade kontroll hela tiden och tyckte absolut att smärtan kändes hanterbar. Första förlossningen ville jag bara dö och trodde tom att jag skulle dö. Hade kunnat föda barn varje dag känns det som nu! 

Det är ju jättebra att det blev så bra för dig. Samtidigt tror jag att det faktiskt är kvalificerat skitsnack att det går bra "bara man låter kroppen sköta allt"  och "slappnar av" och "följer med" och allt vad det nu är folk brukar säga. Jag var inte rädd och tyckte jag slappnade av hur fint som helst, öppningsskedet till 10 cm gick utan problem. Sedan gjorde det ont som helvete i en och en halv timma, inga pasuser, bara mer och mer ont trots att jag hyperventligerade lustgas och trots att jag trodde flera gånger om att det verkligen inte gick att få mer ont  tills jag fick veta att barnet haft dåliga hjärtljud i mer än en  kvart och det var dags att rycka ut barnet med sugklocka. Moderkakan hade tydligen lossnat i ena kanten.  

Det positiva är ju att vi klarade oss fint båda två, man överlever ju en förlossning och det är säkert att föda barn i sverige rent fysiskt. De flesta verkar till och med ha ganska positiva erfarenheter från sin förlossning och det behöver inte alls bli problem. Samtidigt tycker jag tycker faktiskt att man ska ta folks oro på allvar, det kan bli ett genuint helvete och det går inte att planera sig till den perfekta förlossningen, det blir som det blir.  

Nu kanske det är himla onödigt att skriva det här i ett forum om förlossningsrädsla, men jag är faktiskt lite arg över att jag fick ha så fruktansvärt ont och har inte riktigt kommit över det ännu. Om vi har turen att få fler barn kommer jag i alla fall allvarligt överväga att be om planerat kejsarsnitt, och inte ge mig i så fall. Visst kan man skacka om "rädsla" jag tycker mer det handlar om "sund skepsis"

Jag vet

Jag väntar mitt första barn som är beräknat till 22 April och jag är väldigt rädd och orolig inför förlossningen.. det känns bra att få läsa lite lyckliga förlossningshitorier å inte bara om dom som haft mardrömsförlossningar..
det som skrämmer mej är smärtan.. då jag har väääldigt låg smärttolerans..
men jag hoppas att jag ska kunna träna bort rädslan så jag slipper vara rädd när det väl är dags!

Missförstå mig inte; jag tror faktiskt att det är sunt med en viss oro inför förlossningen. Jag har två förlossningar att se tillbaka på och jämföra och måste säga att inställningen till och förväntningen på förlossningen gjorde hela skillnaden för mig.

Inför min första var jag i stort sett inte alls orolig och antagligen just därför (enligt min egen teori) blev jag fullständigt överrumplad av det hela och fick en förlossning som jag helst inte vill minnas.

Vill på intet sätt uppmana någon förstföderska till att vara överdrivet rädd eller orolig före förlossningen utan bara till att ha en realistisk inställning, det gör ont, ursäkta klarspråket (även om det som många påpekar är en "bra" smärta, som leder fram till något fint = bebis).

Om man är inställld på att det inte är "en dans på rosor", så att säga, tror jag att man har lättare att handskas med situationen och smärtan och faktiskt får en bättre förlossning.
Min andra förlossning klarade jag på egen hand med endast avslappning/andning som "smärtlindring" och 4 timmar i duschen/badkaret hemma. Men då visste jag också vad jag hade att vänta och kunde klara av det hela på ett helt annat sätt.

Mina korta tips:
Förvänta dig smärtan men var inte rädd för den (den är ju på intet sätt farlig i sig), lär dig nu, innan förlossningen, vad du kan göra för att lindra den, t ex genom andning eller ett skönt bad (rekommenderas!). SLAPPNA AV och FÖLJ MED din kropp, så går det jättebra

P.S Jag ser just nu fram emot förlossningen av vårt tredje barn i maj

Alla har verkligen INTE dödsont vid en förlossning. En tjej i min föräldragrupp hade bara en enorm mensliknande smärta. Själv så hade jag så ont så ont att det går inte att beskriva i ord. Ingen smärtlindring hjälpte och EDA han jag aldrig få.
Det var mer eller mindre en skräckförlossning eller lättare sagt en nära döden upplevelse. Har myckt att bearbeta till nästa gång, för syskon blir det, men då FAN ska jag ha EDA. Ska stå på mig nästa gång och kräva det. INgen lyssnar på en tyst grå mus..

Nu är han här. Killen vi längtat efter.

Och oj som jag våndades inför förlossninge, pga min tidigare förlossning. Grät när de satte igång migförra torsdagen, skakade av rädsla. Men förlossningen blev fantastisk. Helt annorlunda.

mitt råd till er rädda, som jag var/är,

Just ja, hade EDA, en guldbedövning, låg och kollade på Scrubs i början och spelade spel med sambon...