hur var det efter erat snitt??

Jag har gjort ett planerat snitt och två vaginala förlossningar. Jag tycker kejsarsnitt är ett underbart sätt att föda barn på, men det är besvärligt efteråt. Jag fick snitt pga sätesbjudning och det var mitt första barn. Jag kom ur sängen på dag två efter snittet och hade mycket ont, men tycker ändå att det gjorde ofantligt mycket mindre ont än jag trott. Två månader efter snittet lyfte jag in barnvagnen i bilen utan hjälp.

Att föda barn vaginalt var mycket smidigare än jag trott. Efter barn tre så var jag på benen med en gång och jag var ofantilgt mycket piggare än efter snittet. Ont gör det så klart men smärtan byggs upp succesivt vilket gör att den blir uthärdlig hela vägen. Jag är spruträdd men vågade i stunden ta hjälp av bedövningar.

Om jag fick välja igen så skulle jag välja vaginal förlossning.

har två planerade snitt bakom mig då båda har legat i säte.
det som jag tyckte var jobbigast var att jag blev illamående av bedövningen (men det är individuelt)

båda operationerna har varit kring lunch tid och jag har varit uppe och gått senare samma kväll båda gångerna, jag har inte haft så ont, då har efftervärkarna gjort ondare än själva snittet, så jag har klarat mig bra med milda smärtstillande veckan efter sen har jag inte behövt mer smärtstillande.

det har tagit ca 7-10 dagar sen har själva såret läkt.

Men första barnet blev det katastrofsnitt. Jag var inte på benen förrän nästan 2 dygn efteråt. Det tog 2 veckor innan man kunde ta sig ur sängen normalt.
Med de andra 2 barnen har jag fött vaginalt och då har jag varit på benen ca 30 min efter för att ex duscha.
Smärtan efter ett snitt finns kvar länge medans efter en vaginal är den borta på en gång i princip.

Jag fick akut snitt med första och jag hade aldrig ont efteråt men det var ett företag att ta sig ur och i säng. Jag trodde väl aldrig att man var så beroende av sina magmuskler som man är, det tog tid och man var inte snabb i vändningarna. Kommer fortfarande ihåg hur svårt det var att torka mig efter duschen dagen efter snitt. Man vänder och vrider inte på sig som det var så självklart innan Det var nog värst, att känns sig så otymplig som jag gjorde. Men ju mer jag rörde mig dessto enklare blev rörelserna men osmidigheten kvarstod första dygnet efter.

Dag 2 efter snitt var jag som vanligt igen, glömde värktabletterna och hade hur mycket energi som helst. Väl hemma levde jag på som innan, lyfte barnvagn i och ur bil osv. Inte det smartaste har jag fått höra i efterhand men jag lyssnade på min kropp och utgick från vad den klarade av.

Vad bra att få läsa lite hur det var för er!Jag önskar att jag får en bra upplevelse av min andra förlossning och att den blir vaginal men jag är jätterädd.Har nu bara ca 4 veckor kvar och tycker inte att aurorasamtalen har hjälpt mig,känner mest att det bara är att försöka ge sig in i det.På något sätt så vill jag känna att jag klarade av det denna gången och att det blev en positiv upplevelse.

Jag har en akutsnittsberättelse i min blogg här på familjeliv!
tycker det var fantastiskt allting. visst hade jag ont, kom inte upp ur sängen på ett par dagar pga smärta och illamående, men det var ändå helt fantastiskt! Sååå farligt var det inte och jag skulle välja snitt igen om jag skulle ha fler barn. Är också förlossningsrädd (alltså för vaginal förlossning) så att må illa ett par dagar jämfört med att genomgå en vaginal förlossning är en lätt match

Jag snittades med mitt första barn, då han låg i säte. Jag kände mig trygg inför operationen och var inte orolig för att det skulle gå fel. Jag kände ingenting, alla var lugna och trygga runt mig och behandlade mig så fint. Självklart sov jag dåligt natten innan och hade massor med fjärilar i magen, med det var ingen rädsla inblandad.

Efteråt hade jag dock ont och det i flera veckor. Jag fick äta smärtstillande och hade svårt att vara gå längre sträckor. Är van att röra mig mycket, kanske gjorde det att jag upplevde detta extra jobbigt.

Mitt andra barn är fött med vaginal förlossning. Jag var inte rädd då heller, men det gjorde verkligen vansinningt ont. Det var dock en otrolig upplevelse! Hade mindre ont efteråt, var snabbare på fötter igen.

Jag hoppas att du kan finna ro inför förlossningen, vare sig det blir snitt eller vaginalt.

vårwilmer08: Hände det något under din första förlossning som gör att du är så rädd? (Har jag läst tråden slarvigt som ej fattat det tro?!)

TS: Då förstår jag bättre din oro. Jag tror att din medvetenhet för hur det kan vara kommer att hjälpa dig denna gång. Det är ju först när man (fast bara kvinnor!) fött sitt första barn som man (!) faktiskt vet hur en förlossning är.

Jag var väldigt lugn inför min och tänkte "Så farligt kan det väl ändå inte vara". När jag kämpat i ett dygn utan att öppna mig nämnvärt, var jag inte lika kaxig och började att misströsta. När det väl satte igång, överrumplade smärtan mig fullständigt och jag bad min man att döda mig. Den epidural jag fick tog inte fullt... Tyckte ändå, i efterhand, att det var en magisk upplevelse! Vill göra det igen!

Utifrån mina erfarenheter hoppas jag att jag ska kunna möta en framtida förlossning bättre, genom att veta mer.

Du kommer förhoppningsvis känna dig lugnare efter att ha talat med en läkare. Förhoppningsvis får du en epidural som hjälper dig (om så behövs). Förhoppningsvis erfar du, som de flesta jag känner, att barn nummer två går mycket, mycket lättare att föda fram.

Födde min äldsta med planerat snitt (egen önskan) 2006 .

Mådde jättebra efteråt, visst det gjorde ont i snittärret etc och jag fick ta en smärtstillande spruta första natten...men jag kände mig pigg och fräsch och så. Stannade på BB 2 nätter. Åt receptfria värktabletter 3 ggr/dag i ca en v efteråt.

Efter 3-4 v så kände jag mig relativt OK, en bukoperation är ju ganska speciellt att genomgå vad det än gäller, men jag tycker att jag snabbt kom på hur man måste röra sig etc för att underlätta. Att pappan är hemma längre än de 10 pappadagarna är att föredra, han kan ju ta ut föräldraledigt men utan fp om han inte har semester el komp att ta ut.

Födde tvåan vaginalt sen och var MKT mer sliten efteråt pågrund av omständigheterna. Att föda med planerat snitt är som att åka in till sjukhuset och hämta sin bäbis De jag känner som fött med planerat snitt är alla jättenöjda!

När jag skulle föda min dotter så fick det bli planerat snitt, hon låg i säte. Nu är jag gravid igen (v34) och jag hoppas innerligt att jag ska få föda vaginalt. Snittet gjorde så ont efteråt. Själva snittet kände jag av i flera månader efteråt. Det tog nog ett par veckor innan jag kunde kliva ur sängen utan att få ont. Första dagarna kunde jag inte ta mig upp ur sängen själv.
Att få en hostattack gjorde så fruktansvärt ont och likaså att skratta.
Men det absolut jobbigaste var nog att de två första dagarna på BB kunde jag inte göra mkt mer än att ligga i sängen o se på när min sambo tog hand om vår dotter. Jag ville ju så vara med o byta blöja o så men jag hade så ont. Jag kunde bara ligga där o så fick jag henne till mig när allt sånt var gjort. Så det var jobbigt!
Sen mådde jag pyten efteråt av bedövningen. Jag kräktes flera gånger den dagen hon var född.
Så här upplever ju inte alla ett snitt men så var det för mig, och jag hoppas nu att det bli vaginalt. Även att det förmodligen gör fruktansvärt ont så går den smärtan över när bebisen kommit ut.

Ja,det är inte lätt att veta hur man kommer att uppleva det-vare sig det blir vaginalt eller snitt.Nu är det bara en vecka kvar tills jag ska få prata med en läkare om det,känner mig ändå rätt stressad då det bara är 4 v kvar till bf.Får för mig att lillen vill komma ut innan jag har fått något beslut.Just nu känner jag mig bara helt snurrig med förochnackdelar och jag vet inte längre alls vad jag vill,kanske bara att hur det än blir så blir det en bra upplevelse.Längtar så efter våran son nu,vill bara ha honom här nu!
Tack för alla era inlägg,dom har hjälpt jättemycket-jätteintressant att få läsa hur det var för er!