Jag önskar mig ett barn..hur står ni alla ut och orkar fortsätta hoppas?

Man orkar för att man måste, alternativet är inte att tänka på för mig. men vi tar pauser ibland och ser till att njuta av det barnlösa livet lite också. Det har bland annat blivit en hel del resor de senaste åren.

Men det känns som om er utredning går väldigt långsamt, vad pysslar dom med och har ni fått någon konkret hjälp? Det måste vara frustererande. Jag har svårast att orka när det inte händer något som tar oss närmare målet och vill gärna göra något lite annorlunda från gång till gång.

För mig så fungerar det också bra med att alltid ha en plan B, då känner jag att på något sätt så kommer jag en dag att bli mamma om jag så ska sälja huset eller ta ett jättelån för en surrogatmamma i USA om inget annat lyckas. Vi får tyvärr med största sannolikhet inte adoptera då min man har haft cancer nyligen och de nu inte friskförklarar på 10 år och då är vi för gamla. Har ni någon plan B som tex adoption?

Ett annat tips är att gå och prata med någon, vi gjorde det i samband med cancern och det hjälper i alla fall lite när det känns för tungt.

Lycka till med allt!

För min del kan jag bara säga en sak! Jag orkar inte alls, jag vill inte orkar inte men vad är alternativet man kämpar sig genom dagarna. Livet pågår ju hela tiden liksom. Jag överlever men inte mer.

Jag är så less bara, jag inte varför det tar sån lång tid, kanske för att vi är så unga fortfarande och de anser att det finns mer "akuta" fall.

Vi har funderat på insemenation (jag kan inte stava) men jag vet inte..känns fel för mig..att ha någon annans..antingen ska det vara vårat eller ingens.

Vi har pratat om adoption men vi är inte gifta ännu men vi sparar pengar å så..usch vad tungt

Orkar och orkar man kör på iaf för man sågärna vill ha fler barn.
Nu har ju of jag fått 2 barn men det tog 3 år att bli gravid med bägge två. hemsk väntan.

jag börjar fundera över om det är så att jag blir barnlös..och kanske ska börja inse det

Ren envishet gäller för vår del. Med dalar och svackor.
Om jag var ni så skulle jag ha en plan B.. anmäl er till en adoptionsförmedling. Då får ni kötid medan beslutet kan mogna fram om det är den vägen ni vill använda er av. Gift er.

Förtydligar: Dalar och svackor och det i sig kräver förstås lite höjder . Så allt är inte svart.

För vår del har humöret och orkar pendlat väldigt mycket upp och ner de två åren vi väntat på mirakel. I perioder orkar man verkligen ingeting och tänker att det aldrig kommer att bli något barn så det är lika bra att man ger upp. Andra perioder känns det lättare och man orkar ta sig framåt. Jag har PCO-S och vi har gått igenom ett antal pergotimekurer, sedan sprutor och sedan väntat på IVF. Vi skulle börjat med IF i september men de hittade en liten cysta i ena äggstocken som gjorde att det hela blev försenat. Den är nu borttagen och nu ska kroppen vila och få chansen att komma igång själv, om den inte gör det blir det IVF i vår. Väntan och längtan har ju varit lång redan och i perioder vet man inte vad som tar en framåt men tiden går ju...
Vi försöker se till att ha fullt upp för det mesta och göra roliga saker tillsammans när vi är lediga ihop. Satsar även mycket på promenader, ungefär en timme om dagen, då får man frisk luft och man kan rensa tankarna tillsammans. Lite tips som jag hoppas hjälper :)

För vår del gick vi över till äggdonation.
Där är det ca 30-50 % chans vid varje försök.

Står ut? Skulle snarare kalla det att överleva. Det går givetvis upp och ner, vissa dagar lever jag bara, varken mer eller mindre. Vare sig man vill eller inte så rusar livet på som vanligt, fast det enda man vill är att få vara hemma och ta hand om sig själv....Jävla skit rent ut sagt!