• Mysna

    Umgängessabotage

    Hej!
    Nu tänker jag spy av mig en del galla men fy vad jag är besviken. Vår bonus kan inte längre bo med oss på halvtid eftersom mamman inte klarar av att släppa ifrån sig tjejjen. Jag är sambo med en man som har en dotter på tio år. Hon fyller 11 inom en snar framtid. Jag har varit med under tre år och under den här tiden har dom haft tjejen varannan vecka. Det har inte fungerat så bra.
    Bytesdagarna har varit svåra att hålla. I början var det mamman som inte var hemma när vi skulle komma över med bonusen. Oftast kunde vi få veta vid två på em att "Nä hon kan inte komma över idag för jag är borta. Jag kommer hem imorgon så ni kan komma då." Hur förklarar man det för en nioåring? Det har alltid varit korta byten av dagar genom åren. Nästan alltid till förlust för vår del. Mamman planerar in besök från mormor eller annan släkt när bonusen egentligen ska vara hos pappan. Sen går mamman via bonusen och förslår att visst vore det roligt att vara hos mamma några dagar till för mormor kommer eller moster kommmer o.s.v. Det är svårt för oss att då säga nej till allt som mamman föreslagit eftersom då blir det ju vi som är elaka och inte låter bonusen få tid med mormor...
    Det senaste året har tjejen fått allt mer aktiviteter. Det är något nästan alla kvällar i veckan och ibland två aktiviteter samma dag. Jag har försökt protestera mot detta och min sambo har försökt protestera. Tjejen hinner inte med läxor och kompisar knappt. Då tog vi ett beslut att hon skulle inte vara på fritids längre. Hennes kompisar hade också slutat vara där. Då skulle hon få tid över till att umgås med kompisar eller vara hemma själv två timmar. Det var helt ok tills vi kom underfund med att dessa timmar tillbringades ofta i telefon med mamma som förhörde sig om hur det gick att vara själv om det blev tråkigt osv... Ibland så tog hon sig till kompisar men om hon var hemma själv så var hon i telefonen med mamma. Nu under hösten har hon fått en mobil av mamman så nu kan dom ha fri kontakt och dom sitter ofta och messar med varandra. Det första tjejen gör när hon kommer hem från skolan är att rusa till telefonen för att se om mamman har messat vilket hon oftasta har gjort med ett meddelande som vill att dottern ska ringa upp. Under vissa perioder har det varit gråt nästan alla dagar antingen för att mamma har ringt eller för att mamma inte hört av sig som hon lovat. Det känns verkligen jättehemskt. Men under perioder när mamma varit lite mer upptagen och inte kunnat höra av sig lika mycket så har tjejen mått jättebra. Då har hon kunnat släppa mamma en stund och kunnat ha roligt med pappa. Det känns verkligen jättehemskt att det måste vara på det sättet, och att säga till en mor att hon måste släppa på sin dotter lite för att pappa ska få plats känns jättekonstigt. Mobiltelefonen är en annan sak. Den fanns bara där från en dag till nästa, givetvis med ett abonnemang där hon kan ringa och messa gratis med mamma men det kostar att vara i kontakt med pappa. Inte en enda fråga har kommit upp om vilket abonnemang som skulle fungera för båda föräldrarna...
    Nu har vi kommit till en punkt att det inte fungerar med varannan vecka och beslut har tagitsom att hon ska vara hos oss varannan helg. Mycket på grund av att vi genom alla byten som sker ändå inte får ha henne så mycket mer. Bonusen mår dåligt när inte mamma är med, och mamman kan inte släppa kontrollen alls under dom stunder hon är hos oss. I grund och botten så känns det som att det är mammans behov och inte dotterns som styr. För om mamman inte ständigt gjorde henne påmind om att mamma bor där borta och hon saknar mig varje dag så skulle det gå. Det är en sak känner jag att bekräfta att man saknar sitt barn dom stunder man inte har barnet hos sig och en annan att ringa flera gånger i veckan óch påminna om det.
    Nä nu har jag skrivit av mig lite.... Men det är f*n inte lätt att leva

  • Svar på tråden Umgängessabotage
  • rabalda

    Hej mysna!
    Jag tror att jag förstår hur du har det och jag förstår din ilska.. Det gör ont varje gång bonusbarnet inte kan/får komma. För att inte tala om den illvilligt elaka, egoistiska handlingen (som det faktiskt är) med att köpa en mobil till barnet där det är gratis att ringa mamma - men till pappa kostar det! Dessutom är både det med planeringen av släktbesök och mobilen tyvärr väldigt effektivt sätt att "köpa" barnet och signalera till barnet att det inte är viktigt att umgås och ha kontakt med den andra föräldern..
    Och så upplever man att det inte finns något att göra i detta, annat än att försöka "prata förstånd" med mamman i detta fall (vilket förmodligen är att tala för döva öron) och sen "ger man upp" för att inte barnet ska känna av slitningarna och bråket kring umgänget. Man bråkar inte för att man tänker det blir lugnast så.. och så mår du/ni dåligt, antagligen mår barnet också mindre bra av detta - ingen är vinnare förutom mamman i det korta perspektivet! Men hur går det på sikt?

    Jag har själv varit i den sitsen som du beskriver med mycket liknande upplevelser, men då var det barnets pappa som var den som hela tiden satte käppar i hjulet för att jag och barnet inte skulle kunna umgås och ha god kontakt. I efterhand har jag förstått att det hela går ut på att försöka straffa den andre föräldern (som kanske också var den som tog initiativet till att bryta upp från förhållandet?) och i den egna bitterheten finns inget tänk med att ha barnets väl och ve i fokus. Men det är ingen tröst, då man själv försöker göra det bästa möjliga för barnet trots att ursprungsfamiljen delat på sig..

    Har jag några råd att ge? Jag vill bara uppmuntra er till att ALDRIG någonsin ge upp försöken till vettigt umgänge med barnet, visa tydligt barnet ärlig kärlek och håll kontakten via mejl eller telefon/mobilen de veckor hon inte är hos er, oavsett ni blir bemötta kort eller avvisande. Jag vet att det kan ta emot (vem vill bli avvisad?) och det gör ont - men på sikt visar ni barnet att ni står där stadigt, kärleken till henne är stark och äkta och att ni inte backar även om hon kan vara avvisande. Men kom också ihåg att det är viktigt med regler och gränser som gäller hemma hos er! Särskilt om ni inte kan komma överens om gemensamma regler som gäller både hos mamma och pappa.... På sikt tror jag att det är vad som kommer att bygga trygghet och stabilitet i både ert och barnets tillvaro.

    Det är heller inte lätt att vara barnet som hela tiden vill vara lojal med föräldrarna, men självklart mest lojal med den som för tillfället rent kroppsligt finns närmast. Numera finns ju också möjligheten att via socialtjänsten gå på samtal eller få hjälp med umgängesrätten - idag finns regler som säger att man inte får förhindra barnets rätt till umgänge med båda sina föräldrar.

    Jag hoppas att det här är till någon liten tröst för dig. Livet är inte alldeles lätt, det kommer att vara tufft med en del smärtsamma stunder också - men håll ut och ge inte upp, tänk mer på de ljusglimtar ni får tillsammans, i stället för att tänka på när det mesta verkar vara stenvägg framför er...

    Stor kram /rabalda

  • VärldensBästa

    Du är inte ensam, i stora drag har vi det likadant med bonusens mamma. Det är, som du själv skrev, mammans behov som styr och inte barnets. Hon kan inte vara utan honom och från början hade vi vv men var gång det var vår vecka så kunde inte mamman släppta kontrollen utan hörde av sig var och varannan dag om skitsaker. När vi aldrig svarade henne hänvisade hon alltid till att hon minsann alltid tänkte på sin sons bästa och till slut pallade inte vi längre utan sa till henne att vi i fortsättningen bara kunde ha barnet varannan helg. Det blev så klart liv om det oxå men nu ser man hur förändrad (och faktiskt osmart) ungen blir av att bara vara hos sin mamma. Hon köper honom och har ingen som helst tid över att umgås med honom, har till och med skaffat sig barnflicka som passar honom ett par dagar i veckan för hon jobbar sent. Hon vägrar dock att gå tillbaks till vv boende då hon ju går miste om underhållet.... Hon tänker bara precis på sig själv hela tiden och att hon "måste vinna" i varje situation.

    Tyvärr är det deras son det går ut över och det känns helt för jävligt att bara för att hon är mamman så har hon (för det mesta) rätten på sin sida.....

  • momma c

    Hallå!

    Vilken hemsk situation!

    Hur kommer det sig att pappan "gett upp" sin rätt till vv-boende? Har dom gemensam vårdnad? Ju mer knasig en förälder är desto mer måste man ju kämpa för att barnet ska ha kontakt med båda.

    Med allt du skriver låter det ju hemskt att detta ska komma att bli flickans enda förebild (jag vet att ni kommer ha varannan helg men det är på tok för lite för att kunna påverka)

  • momma c

    Just det -ett konkret råd:

    Försök bortse från de där små sakerna som bara är jävliga och fokusera på de rent lagliga bitarna. Endast där kan ni påverka. Sen kan ni få hjälp av t.ex familjerätten att göra upp en lista med förhållningsregler för umgänget, vilket t.ex kan ta upp

    "På en förälders vecka bör den andre föräldern endast ta kontakt i nödfall" samt
    "Barnet har alltid rätt att ringa sina föräldrar, oavsett vem hon är hos"

    ...men det kanske inte alls är aktuellt att fortsätta kampen?

  • mrztigger

    håller med om att ni INTE skall ge upp vv... jag vetatt det känns jävligt och tråkigt men ge inte upp, det kommer löna sig sen, tro mig..

    jag är bio mamma och har haft "tur" eftersom jag fått bli boende förälder men det går att ha möten på Familjeenheten eller famuiljerätten så ni får en dräglig situation då bonusen är hos er.

    lycka till och hoppas att det löser sig !

Svar på tråden Umgängessabotage