Umgängessabotage
Hej!
Nu tänker jag spy av mig en del galla men fy vad jag är besviken. Vår bonus kan inte längre bo med oss på halvtid eftersom mamman inte klarar av att släppa ifrån sig tjejjen. Jag är sambo med en man som har en dotter på tio år. Hon fyller 11 inom en snar framtid. Jag har varit med under tre år och under den här tiden har dom haft tjejen varannan vecka. Det har inte fungerat så bra.
Bytesdagarna har varit svåra att hålla. I början var det mamman som inte var hemma när vi skulle komma över med bonusen. Oftast kunde vi få veta vid två på em att "Nä hon kan inte komma över idag för jag är borta. Jag kommer hem imorgon så ni kan komma då." Hur förklarar man det för en nioåring? Det har alltid varit korta byten av dagar genom åren. Nästan alltid till förlust för vår del. Mamman planerar in besök från mormor eller annan släkt när bonusen egentligen ska vara hos pappan. Sen går mamman via bonusen och förslår att visst vore det roligt att vara hos mamma några dagar till för mormor kommer eller moster kommmer o.s.v. Det är svårt för oss att då säga nej till allt som mamman föreslagit eftersom då blir det ju vi som är elaka och inte låter bonusen få tid med mormor...
Det senaste året har tjejen fått allt mer aktiviteter. Det är något nästan alla kvällar i veckan och ibland två aktiviteter samma dag. Jag har försökt protestera mot detta och min sambo har försökt protestera. Tjejen hinner inte med läxor och kompisar knappt. Då tog vi ett beslut att hon skulle inte vara på fritids längre. Hennes kompisar hade också slutat vara där. Då skulle hon få tid över till att umgås med kompisar eller vara hemma själv två timmar. Det var helt ok tills vi kom underfund med att dessa timmar tillbringades ofta i telefon med mamma som förhörde sig om hur det gick att vara själv om det blev tråkigt osv... Ibland så tog hon sig till kompisar men om hon var hemma själv så var hon i telefonen med mamma. Nu under hösten har hon fått en mobil av mamman så nu kan dom ha fri kontakt och dom sitter ofta och messar med varandra. Det första tjejen gör när hon kommer hem från skolan är att rusa till telefonen för att se om mamman har messat vilket hon oftasta har gjort med ett meddelande som vill att dottern ska ringa upp. Under vissa perioder har det varit gråt nästan alla dagar antingen för att mamma har ringt eller för att mamma inte hört av sig som hon lovat. Det känns verkligen jättehemskt. Men under perioder när mamma varit lite mer upptagen och inte kunnat höra av sig lika mycket så har tjejen mått jättebra. Då har hon kunnat släppa mamma en stund och kunnat ha roligt med pappa. Det känns verkligen jättehemskt att det måste vara på det sättet, och att säga till en mor att hon måste släppa på sin dotter lite för att pappa ska få plats känns jättekonstigt. Mobiltelefonen är en annan sak. Den fanns bara där från en dag till nästa, givetvis med ett abonnemang där hon kan ringa och messa gratis med mamma men det kostar att vara i kontakt med pappa. Inte en enda fråga har kommit upp om vilket abonnemang som skulle fungera för båda föräldrarna...
Nu har vi kommit till en punkt att det inte fungerar med varannan vecka och beslut har tagitsom att hon ska vara hos oss varannan helg. Mycket på grund av att vi genom alla byten som sker ändå inte får ha henne så mycket mer. Bonusen mår dåligt när inte mamma är med, och mamman kan inte släppa kontrollen alls under dom stunder hon är hos oss. I grund och botten så känns det som att det är mammans behov och inte dotterns som styr. För om mamman inte ständigt gjorde henne påmind om att mamma bor där borta och hon saknar mig varje dag så skulle det gå. Det är en sak känner jag att bekräfta att man saknar sitt barn dom stunder man inte har barnet hos sig och en annan att ringa flera gånger i veckan óch påminna om det.
Nä nu har jag skrivit av mig lite.... Men det är f*n inte lätt att leva