HJÄLP! ska bli pappa och vill inte

Hej låter som hon gjort det klassiska för att låsa dig i ert förhållande. Vad du måste göra är att vara ärlig och säga henne vad du känner. Att bli intvingad i ett förhållande är inte vad som gör den familjen lycklig tro mig. Men att lämna sitt barn är absolut svåraste en man kan göra så valet blir svårt. Ta ett rejält ärligt samtal med din sambo och förklara henne vad du känner och lyssna på hur hon känner med. Ibland är det bästa att gå skilda vägar i tid än lida i sin tysthet och börja med otrohet alko och andra dumheter som vi män är så bra på. Lycka till och kom ihåg ärlighet ger alltid bästa svaren och besluten.

Hon har ju inte gjort det här med mening... men att få ett barn är hennes största önskan. Så denna gång är hon inte beredd att släppa taget. Jag skulle aldrig lämna hon eller barnet den dagen barnet kommer till världen. Jag ska ta mitt ansvar till fullo, jag blir bara ställd med alla känslor som dyker upp nu. Har tagit samtalet flera gånger och hon är ledsen att det inte är glädje från min sida å vill helst att det ska komma från bägge såklart. Men men jag vill helst veta om man kan tvärvända att vara så anti som mig till att bli helt sinnesjukt glad som alla verkar vara när man väl fått barn!?

Har själv varit med om något liknande, kan förklara lite kort bara.

Får reda av mitt ex några veckor efter vi gjort slut att hon är gravid och ska behålla barnet och att jag får göra vad jag vill. Hon har tidigare under vårat förhållande gjort abort och kände precis som din att det var menat. Jag reagerar precis som du (antar jag) väldigt negativt och blir lack och allt sånt där. Men samtidigt är det mitt barn, så någonstans inom mig så är jag ju från början helt hundra på att jag ska vara med hela vägen, även fast det känns som att hela framtiden är förstörd. Är ju även ganska ung som mitt nick antyder.

Hur som helst. Barnet är nu 10 månader och jag kan bara säga att jag är glad att jag stannade (även fast hon försöker ta det ifrån mig men det är en annan historia). Visst, det är ganska jobbigt i början, vi bodde tillsammans första 3 månaderna så att jag och barnet skulle kunna få bra kontakt, mycket skrik, man vet inte riktigt vad man ska göra, inte mycket sömn, mycket äckligt (bajs å spya :P). Men samtidigt så saknar jag barnet så fort jag är ifrån det. Man blir så glad varje gång man träffar det. Det är svårt att beskriva, men det jag försöker komma till är att jag blivit totalt förändräd sen barnet kom till världen. Kan knappt tänka mig ett liv utan barn nu. Vill även påstå att jag gjort den där tvärvändningen som du nämner. Det skulle nog alla i min omgivning kunna intyga..

Joo precis jag har blivit arg men känner mest tomhet och vet inte riktigt vars jag ska ta vägen. Sen så förväntas det att jag ska visa sådan lycka osv men det gör jag inte... plågas typ när det ska pratas om det. Jag är som sagt 25år och hon 32. Känner mig konstant missnöjd och oroad över framtiden så detta är kanske en bra grej? Så jag får lära mig uppskatta saker och se annars på saker & ting.

Ska ju givetvis ta ansvar och nu är ju mitt fall bättre än ditt för vi älskar varandra och bor ihop och har inte tänkt göra slut. Känns skönt å veta att det är någon som gjort denna vändning från att nästan hatat barn till verkligen gilla läget. Alla kompisar man frågat har ju tänkt skaffa barn men inte riktigt än och det känns nästan som man är ensam på att inte ha planerat in det i sitt liv. Nu blir man plötsligt först av dom att fixa barn.

Förstår vad du menar. Jag ville heller verkligen inte prata om det, ville liksom inte tro att det var sant. Men en dag kom barnet och då blir allt plötsligt väldigt verkligt och man anpassar sig snabbt till den nya vardagen.

Ja, det är ju en stor fördel att ni älskar varandra och kan stötta varandra. För mig var det ju mest bråk med barnets mor. Hehe, då kan du ju tänka dig hur det var för mig som tonåring, alla (nästan) i den åldern är ju livrädda i princip för att bli farsor åsså går jag och blir det... Men nu har man vant sig och jag trivs verkligen med det :D

frihet, tomhet? Ditt liv börjar nu. Jag är pappa sedan ett år och jag har inte fått gett avkall på något från mitt tidigare liv, det kräver lite mer planering dock. Just nu planeras en 2 mån resa till asien i sommar med den lilla familjen, mitt barn är då 15mån.

Fick mitt femte barn för c:a en månad sen och kan bara säga att pappa är en ny identitet att lägga till dom andra .Jag spelar fortfarande hårdrocks-gitarr i band och är mig själv(fast ganska mycket pappa).Jag älskar det men har ju inte direkt blivit tvingad till det.Hoppas att du hittar rätt i det här för pappa ser det ju ut som du kommer att bli.Jag har jobbat c:a 20 år med barn och har sett rätt många barn som behöver en närvarande pappa.Du skulle behöva prata med din tjej men det är ju ganska känsligt,speciellt som det verkar vara önskat.Ofta är det ju så att livet tar lite olika vägar fast man har satt sina mål.Lycka till och skriv gärna hur det går.Det här kanske inte var till någon hjälp.

Var i stiuationen att jag skulle lämna min fru för jag orkade inte med alla bråk, hugg och slag när hon släppte att hon var gravid! Det blev inte bättre av graviditeten inte när vår son blev född...

Men nu börjar den största resan för dig! Den bästa utmaningen! Det roligaste du någonsin gjort!
Om du älskar kvinnan så säg det till henne varje morgon! För ert barn växer i hennes mage och du kommer att älska detta barn så till den milda grad att du inte vet vad det var som skrämde dig tidigare!
Levde själv länge med tron att barn inte var något för mig men det kom en enorm omvändning och barn är det som livet går ut på. Att finnas för dem i med och motgång, se dem göra framsteg, torka snor från en rinnig näsa, smeta på salva på rödrumpa. Kämpikt i mellan åt men en sådan stor tillgång till livet!

Det går att flytta även med barn det är inget bekymmer men det går inte att flytta utan sitt barn...

zoomi, det du känner är helt normalt. du är inte konstig på något sätt och inte heller kommer ditt liv stanna av. tvärtom, jag kan lova att du kommer att känna dig panikslagen om du inte redan varit det, känslorna kommer att svalla fram och tillbaka och du kommer vara lika gravid som din flickvän. men undvik inte att prata om det, kanske låter som en klysha men, fortsätt prata om det. Låt din tjej få veta hur du känner och även om du inte känner lika mycket lycka som hon gör så.. slappna av, tillåt dig själv att känna som du gör, för du vill ju ta ditt ansvar och med allra största säkerhet tror jag att du också vill bli världens bästa pappa. Jag lovar dig.. du kommer att bli den bästa pappan för ditt barn, du kommer lära den utan och innantill. Sen när den växer upp kommer den att se på dig, som sin hjälte.

Detta låter nog glofirierat, men poängen är att du visar på att du tar ditt ansvar och vill det bästa för erat barn. Prova att vända på det, prata med din tjej om hur hon känner och gör det på ett neutralt sätt, visa att du bryr dig för det visar du på här.. att det gör du =) Och börja prata med henne, om du är rädd, nervös eller vilka andra känslor du har.. Ta det bara lugnt och var noga med att säga till henne att du inte vill såra henne eller något sånt utan att du vill visa att du också har känslor och är rädd.

Jag var panikslagen när min tjej kom ut med provstickan, trodde att livet var kört och karriären var att skjutsa ungar till förskola och hockeyträningar, ridskola och pojkvänner och fan gud vet vad jag kände. Men det viktigaste, att det du känner, finns det flera som känner igen sig i. Det kommer att gå bra.

Ung far som du (kanske) också ska bli.

Det kan säkert kännas väldigt tungt, men som flera andra skriver här så är det få saker som får en att växa som person lika snabbt. Dessutom kan man ha ett aktivt liv även efter att de flyttat ut :) De som skaffar första vid 35 har ju nästan rollator innan ungarna lämnat boet.

Om du beslutar dig för att stanna, eller i alla fall försöka, så är nog det bästa att vara väldigt ärlig med att det nog går bra - men berätta också att du inte vet hur stort stöd du kommer att kunna vara under graviditeten eftersom du är lite upptagen med en livskris (för det är du antagligen ett tag). Sedan ska du hitta någon någotsånär neutral person att lufta dina tankar med - om inte annat kanske en diakon eller något. Det hjälper.