Bemöta/ hantera bonusbarn

Hej,
har två bonusbarn 13 o 15år. En egen 6-åring o halvvägs i en graviditet.
Vi har nu bott samman i snart ett år. Bonus som är 13 (kille) funkar utmärkt, sämre dock med 15-åringen (en tjej). När våra liv sammanflätades under en jobbig tonårs-period med mkt tjafs, problem genemot sin mor o far som säkert hör åldern till. Det innebar dock att vi inte fann varandra. Det är fortfarande rätt kyligt på den fronten. Svårt att komma en 15-åring in på livet. Min fråga jag vill ventilera o få råd om. Hur ska man få bättre kontakt? Försökt föreslå saker o hon är på om pojkvännen/ kompisarna är upptagna. Hon har rätt dålig respekt genemot mig, har tagit mkt kläder, smink, skor o dyl o aldrig behövt be om ursäkt vilket jag krävt men föräldrarna inte..de är lite konflikträdda och rädda för att gör henne arg! vilket jag tycker är dumt då det ställs högre krav på 13-åringen som får dataförbud om rummet inte sköts. Han tar det o sköter sig, tjejen gör lite som hon vill och får inga konsekvenser vilket jag tycker är fel. Är det orimligt att mig att tycka att man är hemma till middagstid (kl.18) mkt för att vi ska ha lite familjetid då alla jobbar o är upptagna annars. Ingen pojkvän som sover över på skoldagar? vi har den regeln men han är alltid där istort sett jämt o de sitter uppe halva natten vilket innebär försovningar. Pappan säger ifrån men hon bryr sig inte, tycker han är en gubbe. Ska man inte kunna kräva mer av en 15-åring, jag tycker de är barn som behöver regler. Inte för att vara elak men få en fungerande vardag o ge dem rätt verktyg att visa att i vuxna livet kan man inte bete sig hur man vill o komma o gå som man vill. Tillägg att när de är hemma gör de inte ett skvatt, 13-åring gör oftast de man ber om. Men ska man inte som 15-åring kunna hjälpa till hemma? Också en anledning till att vara hemma skapligt vardagar, att hjälpas åt. Hon har nu fått egen tvättkort men har på 3månader kört en maskin..frågan är hur smutsiga kläderna är egentligen.. en tonårstjej byter ju kläder stup i kvarten.
Är det jag som är ute och snurrar eller hur ska man hantera en sådan situation. Min sambo lyssnar o vi är på samma spår men han vågar inte ställa krav då han är rädd att inte få se sin dotter då det är lätt för dem att säga, måste jag så bor jag hos mamma istället. Känner att tålamodet tar slut, det är jag som lagar maten och vill ha respekt från alla att kunna dyka upp i rätt tid. Att inte behöva städa o plocka efter dem. Att jag oxå ska få säga mitt om att pojkvännen sover där jämt, eller är har jag som bonusföräldrar inte med det att göra? känner att det är mitt hus oxå. Hade föräldrna bott ihop hade det säkert diskuterat det med varandra, eller?..
Snälla lite råd o tips för att få vardagen o mitt upp o ner liv som gravid att inte ta kål på en. Och hur bli bemött med respekt o vad kan man kräva!??