• annyliten

    Och jag som trodde jag var ensam..

    Jag trodde nästan jag var ensammast i världen om att inte kunna bli gravid..
    Men ser att det finns fler än jag som sitter i samma båt.
    På något sjukt sätt känner jag mig lite lättad över detta.. Låter helt fel att skriva så, men vet inte hur jag på rätt sätt skall förklara detta.

    Jag var 27år när jag fick reda på att jag hade hamnat i förtidigt klimakterie och hade då varit utan p-piller i 7-9 månader. Under hela tiden hade jag ett stadigt förhållande.

    Var redan efter 4 månader utan mens orolig för att något var fel och kontaktade gyn och fick till svar att: Blir det så blir det. Varje månad hade jag funderingar på om jag var gravid eller inte och tyckte jag gjorde inget annat än att göra en massa test. Blev lika nere varje gång jag tittade på stickan och den visade ett minus.
    Under hela sommaren det året tyckte jag att det var otroligt varmt.. Jag som alltid annars frös. Blev frustrerad på dåvarande pojkvännen mest hela tiden och kände mig allmänt nere..

    Hösten kom och jag kände att jag inte kunde leva med att mensen hade varit borta så här länge och ville ha klarhet. Jag och min dåvarande bröt upp..
    Ringde runt till olika gyn och hittade en som kändes bra och fick tid någon vecka innan jul och innan jag skulle iväg på julsemester.
    Fick ta en massa prover och tänkte att mig kan det inte vara något fel på...

    Efter nyår blev jag kontaktad av min gyn som ville att jag skulle komma dit för att gå igenom proverna tillsammans.. Och trodde fortfarande att mig är det inget fel på. Men ack så fel jag hade..

    Hela min värld rasade samman på en och samma gång, även om jag nu inte hade någon pojkvän, men att bara få veta att JAG inte kunde bli gravid..

    Jag gick ner mig något så fruktansvärt och visste varken ut eller in och min längtan efter barn blev bara större och större.
    Eftersom jag var själv just då började mina tankar kring adoption eftersom man ej får både donerat ägg & spermier.

    Träffade en ny.. Som redan hade barn som tyckte att adoption kunde ju vänta.
    Tror inte han förstog min längtan efter barn. Kändes många gånger som att det var jobbigt för honom när jag kände mig nere eller bara ville prata om det..

    Vi hade bra och dåliga stunder och det kändes många ggr som att det var mitt fel för att jag inte kunde... Även det förhållandet sprack.

    Nu har jag min sambo, min underbara sambo: Han visste från start om att jag inte kunde få några egna. En sambo som stöttar mig i det mesta vad det gäller detta och att han kan få mig att se ljuset i det hela, även om det inte alla gånger är lätt. Han fick mig att börja tänka mera positivt, ta kontakt med läkaren igen för att fråga vad det fanns för chanser.

    Min läkare tyckte att det inte var något fel i att uppsöka en IVF klinik, men kan ju tala om att det inte gick så bra.

    De på IVF kliniken tittade på mina papper och tyckte att det var onödigt för oss att spendera så mycket pengar på något som troligen aldrig skulle funka och hänvisade till ÄD.

    Gick tillbaka till min läkare som med en ruskig fart fyllde i alla papper.
    Så nu sedan ca 8 månader tillbaka står vi i kö.. Och jag kan säga att väntan känns lång.. Skulle vi kunna hitta en egen "donator" för korsdonation skulle vi kunna hoppa fram i kön, men hur enkelt känns det.

    Hur kan man fråga sina vänner om de vill ge mig sina ägg för att jag ska ta någon annans?

    Eftersom väntan känns förlång har vi även börjat titta på allternativ för att åka utomlands för ÄD.

    Visste inte hur jag skulle skriva, men kände att jag var tvungen att börja någonstans....

  • Svar på tråden Och jag som trodde jag var ensam..
  • Evangeline72

    Jag har inga råd att ge dig men jag önskar dig all lycka i livet! Vi har vänner som kämpade i många år innan de efter 13 provrörsbefruktningar lyckades bli gravida på en privat klinik i Stockholm. De 12 första försöket gjorde de inom landstinget men när gratisförsöken var förbrukade bestämde de sig för att prova en sista gång privat. Och det gick. Jag vet inte exakt vad felet var, men jag vet att det var något med hans spermier.

  • annyliten

    Även om det känns hopplöst ibland så har vi ännu inte givit upp hoppet...
    Tack för dina ord :)

  • Bumms

    Vet inte vad jag ska säga mer än ett lycka till!

    Vi har efter lång resa fått en son och nu gör vi den andra långa resan som vi inte kommit i mål ännu, och under tiden har många av mina fina vänner faktiskt sagt att de skulle kunna tänk sig att donera ägg till mig (jag har ju ägg, inte det som är problemet), speciellt en kusin till mig har påtalat det massor med gånger att hon önskar hon skulle kunna hjälpa. Kanske du har en sån fin vän också som vill hjälpa dig mer än du vet?!

    All lycka och kramar


    Milos Mamma
Svar på tråden Och jag som trodde jag var ensam..