Måste inte älska sitt styvbarn

Är nybliven medlem på detta forum. Är styvförälder sedan 16 år (barnet har bott hos oss på heltid och endast träffat sin mamma varannan helg).

Och trots att jag haft barnet boende hos mig så länge, han har fyllt 18 år (har själv tre egna, utflugna barn också) så har aldrig den där "riktiga" moderskänslan infunnit sig. Han har också ett neuropsykiatriskt handikapp, och det kan han naturligtvis inte rå för, men det kräver sin tribut och många gånger har jag gråtit när jag är ensammen.

Men nu har jag stampat ner foten och sagt att jag vill att han ska bo hos sin mamma. I början hade jag jättedåligt samvete för det (han flyttar dit i början av november) men nu känner jag bara en enda stor lycka och en klump som sakta försvinner från magen.

Det är ju egentligen ganska löjligt att jag överhuvud taget ska behöva dåligt samvete egentligen, men det har jag haft.

Jag är inte purung längre och dessutom är jag diabetiker, och jag känner att nu vill jag leva mitt liv i lug och ro ocvh ägna mig åt mitt första barnbarn som kommer i slutet av november.

Är det någon som känner igen sig?