Negativ inställning hos styvpappa (blev jättelångt!!)
Alldeles ny här för dagen, men tänkte det var ett bra ställe och fråga lite om råd och ventilera.
Försöka göra en lång historia kort. Har en son på 9 år vars pappa dog när han var 6 månader. Har levt ensam med honom i 7 år. Träffade för 2 år sedan en man som även han har en son som idag är 11 år. Min sambo jobbar på annan ort och är borta i princip varje vecka från söndag till onsdag-torsdag. Så då är jag ensam med min son. Hans son bor hos mamma under tiden och är hos oss så fort pappa är hemma.
Problemet är att pojkarna är så exxxxtremt olika varandra. Min son är aktiv 24 timmar om dygnet, medans hans son hatar att röra sig, gillar inte att vara med kompisar och vill helst bara vara hemma, en meter ifrån pappa. Sitter jag och min sambo i soffan så tränger han sig bokstavligt talat emellan oss för att komma närmast. Titta på tv är det som tar upp huvudsakliga tiden av hans dygn.
Problemet är att min sambo inte vill ta till sig min son för att då tror han att hans egen son kommer att ta illa upp. Min son har noll respekt för min sambo då han aldrig gör något med honom eller i princip aldrig ens pratar "normalt" med honom. När han väl tilltalar honom är det oftast tillrättavisningar vilket leder till att min son (som är en väldigt glad, positiv, påhittig kille) vänder ryggen till och i istället faktiskt håller sig borta hemifrån när jag inte är hemma.
Min sambo säger rakt ut att han tycker själv att han har försökt flera gånger, men inte har fått något gensvar och istället lagt locket på helt och håller sig undan istället (ungefär det senaste året enligt honom). Ekorrehjul med andra ord.
Hans son tycker nog att vi har kommit ivägen mest. Innan vi flyttade in sov han i pappas säng (alltså ända tills han var 10 år), han fick allt han ville ha, inga krav ställdes på honom varken i skolan eller hemma. Bokstavligt så är han uppfostrad att det inte är några konstigheter att få någonting runt tiotusen kronor. Min sambo säger att han under alla år har talat om för sin son att när "pappa väl träffar någon så kommer det inte att vara så här längre". Vilket han faktiskt på riktigt trodde skulle räcka att göra så skulle allting vara lugnt när han väl träffade någon...
Det har blivit en ond cirkel av allting, en maktkamp mellan "två läger". Jag har försökt att prata, prata, prata med min sambo att vi MÅSTE ta oss ur detta, att vi MÅSTE anstränga oss båda två och försöka lyssna, göra någonting aktivt. Men det händer ingenting. Han vänder sig inåt istället och gör absolut ännu mindre för då kan det ju i alla fall inte bli fel i princip. Det är ledsamt att se en familj som egentligen skulle kunna vara hur bra som helst bara är en enda stor misär i dagsläget. Att min son som har längtat efter och hoppats på att få en "pappa" eller i alla fall en manlig förebild bara tycker att det är jobbigt.
När jag och min son är ensamma halva veckorna är livet som vanligt, men så fort vi blir allihop så blir det med en gång tråkig inställning och attityd till allting. 11 åringen tycker att allt är tråååååkigt, vad man än föreslår så antingen "vet han inte" eller också är det "kanske". Det är aldrig ett JA, vad roligt! Eller hur mår du? Hur har din dag varit osv... allting görs med tunga, släpande steg.
Det kan ju lätt uppfattas som att vi ska kasta in handduken och flytta isär, men i grund och botten vill vi faktiskt att allt ska fungera (jag i alla fall). Men att leva ihop med en man som "bara vill att allt ska vara normalt" men inte tycker att man ska behöva jobba så mycket på det är inte det lättaste...