Pappa är alltid snäll...

För det första så är väl detta en känsla? Inte nåt du vet med säkerhet? Så det behöver ju inte vara så att han brukar skjutsa barnen eller låta dem komma lindrigare undan...

För det andra så är det ju bra att ni har regler och håller på dem i vanliga fall. Jag vet inte var ni bor men imorse var här som jag bor i alla fall sånt väder att jag nog hade skjutsat mitt barn till skolan om jag hade haft möjlighet. Ibland kanske det är bra med undantag för att vara snäll. Lite som lördagsgodis, man blir inte fet av att äta godis en dag i veckan och knappast heller bortskämd av att få åka bil då det är dåligt väder.

Sedan så kan jag bara berätta att det säkert är annorlunda för dig än för honom då det är hans egna barn. Det är en skillnad på att vara bio- och bonusförälder, så är det bara. Klart att bioföräldern ska följa de regler som ni kommit överens om, men det måste få finnas utrymme för undantag. Sånt som ger en guldkant på tillvaron för barnen. Som bonusförälder måste man (i alla fall jag) komma ihåg att livet inte är svart och vitt. Som bioförälder ser man lättare de gråa zonerna...

Men om det känns dåligt för dig så måste du ju ta upp detta med din sambo och förklara hur du känner. Annars kommer du ju inte få veta om din känsla stämmer.

Jag förstår dig till 100% kan jag säga! Jag känner igen så mycket av det du skriver och hur man "får en känsla" av hur saker är när man inte är där.
I vårt fall hade vi massor med sådana saker, nu är det färre, men visst, det finns kvar lite sånt fortfarande.

Ett klassiskt exempel var vart min mans dotter skulle sova. Det var oerhört svårt för min man att få sin dotter att börja sova i egen säng. När vi började prata om att flytta ihop så började vi med att jag började vara där lite mer till vardags och vara med i vardagslivet. Det första jag märkte var att det min man sagt var speciella tillfällen då hans dotter sov i hans säng var något som var varje dag. Hon behövde inte ens lägga sig i sin säng utan de delade säng, punkt slut. Dottern var då 9 år och skulle fylla 10 samma år, inte direkt för tidigt att börja sova själv eller?! Men jag tror min man kände att han liksom bytte ut sin dotter mot mig. För att jag skulle kunna sova där så var hon tvungen att sova själv, och konflikträdd och ängslig som han var så sa han till mig att hon börjat sova själv när hon i själva verket inte alls gjort det. Det hade ju varit så lätt att ta det snacket! Nu är du stor, det är dags att börja sova själv... blablabla... Istället blev det som att när jag var där då kunde hon inte sova hos honom/oss, vilket fungerade skit eftersom hon då kom in 10 gånger per natt och väckte oss och ville sova där ändå, eller att min man skulle gå in och sova hos henne.

Men just det där att saker och ting är annorlunda när man inte själv är med... Den känslan hade jag som sagt ofta tidigare. Vi snackade mycket om det här, om vilken person jag blir för hans dotter, om han gör så. Det blir precis som du skriver, man får välja ett av tre scenarion som troliga och försöka sätta sig in hur livet, vardagen och familjerollerna blir beroende på vad man väljer.

Vi har som sagt kommit ifrån en del sådana där saker, min man förstår att hans dotter inte dör av att ha lite regler (som följs) utan att det kan skapa trygghet och att det är för hennes och familjens bästa. Dottern är nu tonåring och vår vardag ser ganska annorlunda ut än för några år sedan ska jag väl tillägga.
Men fortfarande kan jag älta de tre scenarion du beskrev inom mig, eftersom det fortfarande dyker upp liknande situationer i vardagen. Situationer som får mig att fundera över min roll, relationen styvförälder/extravuxen-styvbarn och allt kring det.
Jag vill både hålla på våra regler och principer, samtidigt som jag inte vill vara den som följer upp och "håller efter" när det gäller hans dotter. Jag vill ha vissa regler i mitt hem, när det inte funkar vill jag ha eget hem. Men samtidigt vill jag ju leva med min man. Herregud. Det går inte ihop liksom...
I livet med min man ingår tydligen att han har svårt att vara tydlig och konsekvent när det kommer till vissa situationer med sitt barn sedan tidigare. Samma problem kan jag tillägga inte existerar med våra gemensamma, där är det lördagsgodis, läggtider, regler och konsekvenser.
Men för hans första barn så är det så känsligt allting som kan utmynna i att hon blir ledsen, vill till mamma, inte vill bo hos oss, att hon ska känna sig utanför, inte välkommen, svartsjuk... allt.
Och jävligt jobbigt är det.

Jag bara undrar- vad skapar man för person om man som 9-åring inte kan sova själv??? Herregud, vad tänker dessa föräldrara med? Sov han hos sina föräldrar när han var 9-10 år??? Att få komma in ibland, för att man drömt något otäckt, om man mår dåligt pga sjukdom eller liknande, samt på morgnarna då och då för att mysa är väl helt ok, men att varje natt sova hela nätterna hos föräldrarna kan inte vara bra!!!

Nä men det är många sådana exempel som finns i vardagen faktiskt. Det verkar särskilt vanligt i styvfamiljer, antagligen för att det är svårt att vara konsekvent när det dåliga samvetet hela tiden finns i bakhuvudet.

Och det man skapar är osjälvständiga barn som inte "har koll" på någonting skulle jag vilja säga. Så här några år efteråt så märker jag ju hur den här rädslan hos min man har fått oönskade effekter på hans dotter. Att han inte kunnat (kan fortfarande inte ibland) vara rak och konsekvent har medfört att hans dotter är extremt konflikträdd, kan absolut inte vara rak och ärlig utan hon är antingen sur eller jättesmörig, hon ljuger om massa saker allt från smågrejer till värre saker eftersom de inte hittat något sätt att ta itu med saker eller visa ilska mot varandra.
Hon är ganska handfallen och handlingsförlamad som person.
Häromveckan hade hon en massa trosor med mensfläckar i och efter flera dagar kommer det fram att hon hade mens men inga bindor. Att det innebär att man då försöker ordna fram bindor kunde hon inte lägga ihop. Det fanns inga, alltså fanns det inga liksom....
Och det här är en hyfsat smart tjej, eller normalbegåvad i allafall!
Samma sak för några veckor sen då hon sovit över hos en kompis på fredagkvällen och glömt tandborsten där... På tisdagen såg jag att hennes tandborste saknades, eller att den saknats sedan hon kom därifrån.
På frågan vart tandborsten är så konstaterar hon bara att hon glömde den hos kompisen. Hon hade alltså inte borstat tänderna på fyra dagar då, och inte sagt till eller någonting!

Det beteendet har min man och i ännu högre grad hans ex skapat. De har i alla år "hjälpt" sin dotter med allt. Plockat fram ur kylen, hämtat handdukar när hon ska duscha, åkt iväg och köpt det hon för tillfället önskar sig, skjutsat och hämtat oavsett hur nära det är dit hon ska, ringt och fixat om hon ska till någon kompis... Det finns tusen exempel. Det är som att det skulle vara synd om henne om hon fick göra något själv, hon liksom MÅSTE få hjälp annars blir hon ledsen.

Det var ju när jag kom in i deras liv, då hon var närmare nio år, som hon började bre sina mackor själv, hälla upp mjölk själv, duscha själv, klä på sig själv... Hon var som en stor bebis faktiskt.
Och även om man vill vara snäll så blir det inte särskilt bra, det märks ju nu när man har en tonåring som är helt borttappad i verkligen världen. Synd om henne faktiskt.

Svar till AnnanAnna:

Tack för ditt inlägg! Det där dåliga samvetet... Viss, alla är vi människor som reagerar på känslor och känner skuld och dåligt samvete över saker och ting. Men när det gäller ens barn, varför kan man inte se igenom det dåliga samvetet och förstå att det som är bäst för dem är inte att man viker sig för deras önskemål hela tiden och lägger upp all sin tid med dem utefter deras vilja? Varför glömmer man helt plötsligt hur man har levt i den fd kärnfamiljen??? Dåligt samvete i det här fallet är bara en ond energitjuv som sätter käppar i hjulen för dessa barns utveckling, samt även i relationen barn/förälder. Och varför är det så svårt för dessa föräldrar att PRATA med sina barn om saker som verkligen betyder något? Varför detta ständiga undvikande av seriösa samtal och eventuella konflikter?

Jag kan verkligen tänka mig att det var när du kom in i deras liv som det började hända grejer... Hur motiverar din man att han behandlar sin äldsta på det sätt han gör? Säger han själv att det är för att han har skuldkänslor och för att han är rädd att såra henne? Hur reagerar han på att hon inte borstat tänderna på flera dagar samt att hon går omlring och har mens utan mensskydd? Tycker han inte att det känns obehagligt och att han vill göra något åt det?

Det är det som är så svårt... Min man ser ju men han kopplar liksom inte riktigt ihop det ändå. Såklart svårt för honom som är mitt i situationen, jag är ju lite mer utanför eller hur jag ska säga. På ett sätt förstår han men det går liksom inte hela vägen, det är mer som att "ja men hon är ju lite sådär virrig". Men det är hon inte egentligen, hon har stenkoll på det hon VILL ha stenkoll på t.ex.
Men hon är också en sån tjej som alltid kunnat komma undan med allt, bara sagt "men jag visste inte" eller "oj jag tänkte inte på det" eller någon annan klen bortförklaring så är allt ursäktat.

Jag kan ju som sagt på sätt och vis sätta mig in hur det känns för min man. Jag kan ju tänka mig mornar då jag lämnat på dagis t.ex., mornar då allt varit skitpissigt och jag blivit irriterad och kanske snäst och fräst åt mina barn och stressat dem och sådär. Då kan jag få otroligt dåligt samvete efteråt och det är ju skitjobbigt, man känner sig dålig som förälder och allt det där.
Men det finns liksom inte i mig att jag ska springa som en betjänt till dem hela kvällen för det, eller köpa saker åt dem eller låta dem få äta godis och sitta uppe hur länge de vill bara för att jag har dåligt samvete över hur morgonen blev.

Min man ja... Det är på ett sätt som att han varannan vecka sätter på sig ett par glasögon och genomgår en liten personlighetsförändring. Det låter kanske värre än vad det är, men faktum är att han är annorlunda som person och som förälder den vecka hans stora dotter är här. Jag är helt övertygad om att han inte märker det själv, och han håller inte alls med mig när vi pratar om det här. Han tycker att han är likadan mot alla barn, han ser inte att han undviker konflikter med ett barn utan hans uppfattning är nog att han är likadan mot alla barnen. Han har aldrig rakt ut sagt att han har dåligt samvete, men jag vet att han tycker det är lite jobbigt att ett av hans barn bara är hos honom på halvtid, och de andra är s.a.s. pappa åt jämt (hoppas du förstår att jag inte menar att han slutar vara pappa när stora tjejen åker härifrån, bara att han inte är vardagspappa då eller hur jag ska säga).
Han tänker mycket mer på hur hon ska uppfatta saker än på hur våra små ska uppfatta saker. Det är så känsligt och viktigt på något sätt, allt som har med henne att göra. Hon måste ha eget rum, hon måste få sova ordentligt på nätterna, hon måste ha ordentliga regnkläder, han ber henne kolla igenom så det finns kläder och frågar ofta om det är något hon saknar just nu o.s.v. Hon liksom måste trivas och ha det hon vill ha hela tiden, annars kanske hon inte vill vara här (så känns det för mig alltså).

Och det där med att undvika konflikter är väl just själva grejen att slippa slänga bort en dag på bråk när man sen vet att man inte ses på en vecka? Tror jag iaf...
Plus att jag också tror att som i vårt fall så känner sig min man mycket mer säker i sin roll som pappa till de små än till sin stora dotter. De verkar ha haft en så konstig relation efter separationen. Jag vet att mamman har spelat fulspel och kört med massa dumheter kring umgänget, hållt på och kört med känslomässig utpressning och verkligen talat om för min man vilket skitdålig pappa han är jämt och ständigt. Det är säkert också en förklaring. Men det är trots alla förklaringar jäkligt jobbigt att leva i en familj där saker och ting blir så krystat och jobbigt. Jag bor ju här alltid, men jag känner mig inte riktigt hemma och bekväm alltid.

Ja, det är helt klart märkligt, och ganska svårt för oss bonusmammor att förstå, trots att vi är förstående och respekterande och VILL försöka förstå hur det hänger ihop. Fascinerande!

I min nya familj, där vi har min sambos barn (8 och 11 år) vh, verkar det som att pappa helt enkelt har slutat uppfostra sina barn. Vet inte varför det blir så! Känner man sig så lite delaktig i deras liv så att man när man har dem glömmer bort att man faktiskt är förälder? De är väldigt välartade, snälla och lätta att ha att göra med. Riktigt goa. Men, alla barn, liksom vuxna, har bättre och sämre egenskaper. Och barn behöver styrning och ledning av de vuxna i deras närhet, även pappa. Och inte bara av deras bonusmamma då de är i sitt andra hem.

Den äldsta är väldigt självständig och självgående, med vissa undantag ibland. Har alltid varit. Den yngre, å andra sidan, är inte det. Iofs tre år yngre, men jag anser att vid den åldern bör man ändå kunna hålla koll på daglig hygien, skära sin mat själv, hålla koll på sina gejer mm. Men, nej. Och har man inte det måste mamma och pappa hålla koll samt även uppmuntra till att lära att göra dessa saker utan ständig uppmaning. Jag är övertygad om att mamma gör det. Men inte pappa. Han verkar inte se sådana saker över huvud taget. Har inte koll på deras hygien, om de har rena kläder etc. Han verkar tro att det är helt självgående på det området...
Har vid flera tillfällen, inför honom, uppmanat den yngre att hon måste duscha/tvätta sig. Han håller med och säger åt henne då jag ifrågasätter när hon sist gjorde det. Men han kommer aldtrig på tanken själv. Märker inte sådant. Han lägger allt fokus på att ha roligt, leka och mysa. Vilket är jättehärligt. Men man måste som förälder även se till att de dagliga rutinerna sitter och efterlevs. Även om man bara träffar dem vh.

Han har gett mig full frihet att lägga mig i, tillrättavisa och ställa krav etc. Men det är ibland svårt ändå att veta hur man ska agera. Hade det varit mina egna barn hade jag vetat exakt hur jag skulle tackla olika situationer. Ett exempel i går: Barnen skall titta på en film, vilket man börjar med ca 45-60 min innan planerad lunch. Tyckte det var lite osmart planering, men ok. Den äldsta frågar då om de får äta godis till filmen. Han säger ja! Hade det varit mina barn hade jag brutit in och sagt: "Nej, vet ni vad. Vi ska äta lunch om mindre än en timme och ni vet mkt väl att man inte äter godis innan maten. Om ni undantagsvis ska äta lite godis trots att det är söndag får ni vänta med det till efter maten." Då är man ju konsekvent, men tillåter ändå ett litet undantag. Vad tänker han med? Han vill vara snäll, javisst. Men han vet mycket väl att det är idiotiskt att låta dem äta godis innan maten. What??? Och när vi pratar om uppfostran och gränssättning i allmänhet är han väldigt principfast med att man måste vara konsekvent och vid liknande situationer som denna förklara varför man säger nej etc. Men han verkar inte längre tillämpa detta i verkligheten.

Det är en ständig balansgång. Min sambo är hur fin som helst, trygg, klok och intelligent. Men inte alttid i förhållande till sina små ögonstenar. Jag kan absolut förstå att det är svårt för honom. Att han inte vill lägga den lilla tid han har på tillrättavisningar och tjat. Men även sådant ingår i föräldraskapet, och det vet han.