Bioföräldrar för angelägna

Mitt ex är sån, han lockar med ps3 etc... vad gör d om barnet tycker att det är tårkigt/dåligt ibland... Man kan ju inte alltid tillfredställa barnen genom att göra nått roligt... Alla behöver ha tråkiga dagar, det är ju så vi laddar batterierna :)

Nej har man aldrig tråkigt blir ju inget roligt till slut...

Jag har sett ganska få frånskilda föräldrar som INTE är såna...
Det daltas friskt med barnen och sen undrar man varför styvföräldrar är så bittra när bortskämda och ouppfostrade barn ska särbehandlas...

man kan ju fundera på hur den generationen kommer att bli som vuxna...

Det är så in i bomben vanligt bland separerade föräldrar. De försöker lindra sitt dåliga samvete genom att alltid vara barnen till lags och aldrig säga ifrån. Det är hemskt tycker jag. Min sambo och jag har diskuterat det flera gånger. Det enda som är hållbart är att leva "som vanligt" oavsett man är separerad eller inte. Säga ifrån, sätta gränser, inte köpa överflödigt med saker som kompensation osv. Det tror jag är det enda rätta i längden. Ibland känns det som det bara är vi bonusföräldrar som ser detta och inte bioföräldrarna själva!

Emmli 84 skrev 2009-10-03 17:48:30 följande:

Känner precis som du!!! Vad barnen vill är helt enkelt att få vara med sina föräldrar. Det klart att de inte säger nej till att få uppmärksamhet precis hela tiden, att göra en massa roliga saker, det skulle ju vilken unge som helst haka på..! Problemet är bara att man genom att bete sig så skapar fel signaler. Att mysa, göra roliga saker etc är ju sådant som alla familjer mår bra av att göra, men gör man sådant hela tiden försvinner ju det unika i att göra det och istället blir det något man tar för givet.
Iofs tror jag att det inte bara är i nyfamiljer det funkar så. Även i kärnfamiljen är det ofta så att i veckorna är man så "busy" hela tiden att helgerna blir till ett superintesivt umgänge med 100% fokus på barnen, mys och godis för att kompensera för den "tråkiga" vardagen. Men utan vardagen vore ju inte helgerna lika härliga..!
Tror dessvärre att onödigt många parrelationer dör då man åsidosätter sina egna/de vuxnas behov hela tiden för att vara barnen till lags. Barnen är en del av familjen, och i familjen bör alla medlemmars behov var lika viktiga. Det är vi vuxna som måste visa barnen hur saker och ting fungerar och lära dem att respektera och visa hänsyn till andra människor. Att ha dåligt samvete måste de vuxna jobba med på egen hand och försöka förstå att det bara är en onödig energitjuv som gör mer skada än nytta.

Tror att vi bonusföräldrar har ett annat perspektiv just därför att vi inte är lika känslomässigt "drabbade", vilket absolut inte betyder att vi inte har känslor för våra respektives kära ögonstenar. Vi blir helt klart mer objektiva vilket faktiskt kan vara väldigt positivt och nyttigt i många fall. För alla parter!!!

Jag håller med både Emmeli84 & Livelovelearn.

På det viset är det verkligen bonus, vi får ta del av kärleken men slipper skuldkänslorna.

Läste en helt galen tråd i går där biopappan lät sin 12-åriga dotter sova i hans säng!!! Detta trots att hon hade ett eget rum att sova i... Han nya flickvän fick vid de tillfällen hon skulle sova över sova i dotterns rum... Va?!!! En del blir ju hur knäppa som helst! Han nya misstänkte att det var hans skuldkänslor som gjorde att han inte tog tag i detta, skuldkänslor över att han och hans ex utsatt deras stackars dotter för den hemska separationen, som var absolut nödvändig. Det han skapat genom detta var alltså att hans dotter styrde över honom och han nya kvinna, vilket ju passar dottern perfekt. Men vilken 12-åring tjej vill sova med sin pappa??? Det ville då inte jag, och hade inte velat även om mina föräldrar hade varit separerade. Det var som några svarade denna kvinna; dottern var ju i stort sett gammal nog att ha en egen pojkvän!

Blir helt förundrad över vad som händer med dessa människor, slutar hjärnan och vettet helt att fungera för att saker inte riktigt blir som man har tänkt sig?
Jeeeeesus!

Alla separerade beter sig inte så mot sina barn. Inte jag och mitt ex iallafall..

Naturligtvis är det med detta som med allt annat, man kan inte dra alla över en kam. Det finns säkert minst lika många separerade föräldrar som lyckas bibehåklla "normaliteten" med uppfostringsprinciper, prolem- och konflikthantering även etc även efter en separation.

Jag har lyckats upprätthålla normaliteten efter separationen och jag tror att det beror på två saker:
Jag tycker att jag är en ganska medveten förälder som försöker se hur mitt beteende påverkar och formar mina barn
och
när jag och exet levde tillsammans var det ändå jag som tillbringade mest tid med barnen och det var jag som även då var den som hade tankar och funderingar kring vikten av närhet, uppfostran, regler osv.

Inte vi heller.