Varför kan jag inte släppa tanken!? Vill ge upp, slippa tänka...

För en vecka sen var det ett år sedan jag testade positivt. Äntligen, efter nästan fyra års försök.
Men lyckan blev kortvarig, och trots mitt så positiva signaturval när jag reggade mig här på FL så slutade det i, för oss, en tragedi. I v 13, skulle jag få göra mitt första vul för att bestämma hur långt gången jag var, men istället konstaterades MA. Istället för en lycklig helg med middag, levande ljus och kärlek så låg jag i kramper och grät floder medan jag väntade på att kroppen skulle ge upp och släppa det som inte längre levde i mig.
Nu, ett år senare, är vi tillbaka på -1. Ingen mens, har kilon kvar att brottas med för att få den hjälp vi behöver och känner mig färdig för att ge upp. Fem år har gått sedan vi aktivt började försöka bli gravida. Och även om det positiva resultatet för ett år sedan visar på att jag faktiskt kan bli gravid så har det gjort mig än mer nedstämd över att jag inte blir det igen. Och dessutom gnager oron att om jag blir gravid igen så kanske jag inte kan behålla det. Det kanske är mig det är totalt fel på. Det kanske är meningen att jag inte ska bli gravid.
Jag ser tecken runt om mig som säger att det kanske är just så. Just vi kanske inte ska få uppleva den lyckan det är att få ett barn. Min längtan kanske bara är moder naturs bistra sätt att spela mig ett spratt. Jag förtjänar kanske inte...

Är så ledsen... känner mig så orättvist behandlad... föraktar min egen längtan... känner mig patetisk för att jag inte kan se lyckan i att i allt annat vara frisk, ha en underbar man, glädjas med mina vänner och syskon som får barn... Sån här skulle ju inte jag bli!!!