• Dafodil

    Fan va svårt det är

    Hej! Jag har haft bonusbarn i 7 år. 2 är syskon, en pojk på 17 och en flicka på 14 och en pojk med annan mamma som är 10 år. Och jag har en egen dotter på 14 år.
    Det har fungerat bra alla år fram tills nu. Pojkarna är inga problem men tjejen på 14 är ett STORT problem.
    Jag har under året varit rättvis, har hästintresse (vi har eget stall) som tjejerna också fått. Dom har egna ponnyer, jag har kört dom till träningar, tävlingar, tjatat på min man att köpa häst till hans dotter. Varit som en "mamma" fast hon har en mamma.

    Men när hon kom in i tonåren förvandlades hon till en tyken, egoncentrerad ljugande skitunge rent ut sagt! typ som många andra tonåringar ;).
    Grejen med henne är att hennes pappa, min man fattar INGENTING! ska förövrigt tillägga att hon bara bor hos oss nu, antagligen för att hon inte kan lura hennes egen mamma som är ganska hård men hon kan lura sin pappa men inte mig. Hittade hennes dagbok för ett tag sedan och läste.. ja jag läste för jag anade att det inte stod rätt till med henne vilket jag försökt förklara för min man.
    Det var inte rolig läsning, allt från att hon skär sig, snattar, röker, dricker och vill ta livet av sig. :(

    Visade boken för min man, vidtogs några åtgärder? Nä, han nämnde inte ens dagboken!

    Inte förrens flera månader senare tog han henne till Bup, men han försöker hela tiden låtsasa som allting är bra och vill inte att jag ska lägga mig i. Hon förstör vårat liv, 90% av våra bråk handlar om henne, jag försöker säga till min man att han inte ska släppa i väg henne till Göteborg eller stan (vi bor på landet) att han ska hålla koll på henne men han blir bara arg på mig. :( Han vill sopa allt under mattan. Så idag försöker jag inte lägga mig i, allt jag gjort är att bry mig men idag gör jag nästan inte det (försöker iallafall) hittade ett ciggpaket i hennes väska och visade till min man, men förövrigt går jag och hon omkring som vi nästan inte ser varandra(jag och hon): Detta för jag brydde mig. Tyvärr börjar mina varma känslor till henne bli kalla....

    Vad gör man?

  • Svar på tråden Fan va svårt det är
  • Namnam

    Har eller kan du ha kontakt med mamman?
    Kanske ni skulle kunna få fart på din man ihop och jobba alla 3 så att hon inte kan manipulera någon av er.

    Tonår är riktigt jobbiga för vissa och när man då inte ens har de "rosa föräldrglasögonen" på än värre.

    Lycka till

  • Dafodil

    Jodå vi har ganska bra kontakt med hennes mamma, problemet är att hon tycker det är skönt utan sin dotter, då dottern bodde hos sin mamma enbart i vitras när hon tröttnade på oss, hon har tyvärr kunnat fly lite hit och dit utan att behöva ta konflikter. Då hade hennes mamma problem med henne så hon är ganska glad över att slippa henne "hum" hur man nu kan tycka det om sitt eget barn... Men imed att hon bara bor hos oss så kan n´ju inte mamman påverka så mycket.

  • Rosa Helena

    Jag tror man fortsätter tjata, tjata och bråka. Man gör ju ändå det för man bryr sig, eller hur? Även om jag också fattar hur pissjobbigt det är.

    Ni har ju hästintresset ihop, kan ni inte försöka få lite tid där o snacka med varandra? Pratar man någonsin så bra som i en hästbox i mockningstagen eller i bilen på väg från träningen?

    Framför allt ge inte upp, det är toppen någon vettig människa finns i närheten för tjejen. Hon kommer älska dig för det tror jag..

  • Namnam

    Nej men det borde vara i hennes intresse att dottern mår bra och bevisligen så gör hon det inte
    Om alla ni bryr er och har dialog och är eniga så är det svårare för dottern att gömma sig och fly.
    Man är ganska bra på det som tonåring.

  • Dafodil

    Tyvärr så håller hon knappt på med hästar längre, hon undviker mig hela tiden bara för jag tjatat och brytt mig. Där ligger problemet nu, jag har brytt mig länge länge men får bara tillbaka en massa skit från både min man och hans dotter. Han vill att jag ska backa tillbaka och inte vara på henne. Men han är ju inte det heller, så hur ska det gå för henne då? Jag orkar lixom inte länge, jag börjar ju tyvärr att sluta bry mig för när jag gör det så blir det en massa obehagligt bråk. Börjar tro att jag helt enkelt brytt mig för mycket för mitt egna bästa,men jag har väldigt svårt att vända ryggen till. Jag ser ju en massa saker och tecken som han inte ser. Jag har ju varit 14 år och tjej, inte han.

  • Namnam

    "Jag har ju varit 14 år och tjej, inte han."

    Det är just därför jag tror att det är lättare att få fart på mamman då hon också varit 14.
    Men finns inte intresset och orken hos henne är det attans svårt.

    Tror att pappor har lätt att helgonförklara sina döttrar och inte vill se om det faktisk inte är så.

  • Rosa Helena

    Aha, då fattar jag, det var ju synd med hästintresset. Det har räddat många flickor annars ju. Har själv jobbat på ridskola som instruktör och jag tror jag var precis lika mkt kurator som instruktör

    Kan inte du, pappan och mamman gemensamt ha ett möte på Bup, där du berättar det du vet om dagbok o dyl? Så kanske de också inser allvaret i det hela och du slipper dra lasset ensam.. Då kan ni ju gemensamt lägga upp en handlingsplan också, det är ju superviktigt att alla är med "på tåget".

    Skriv ett brev till henne och förklara hur mkt du bryr dig, men att du inte orkar mer snart. Berätta hur mkt du tycker om henne och att du gärna hjälper henne.
    Även tonåringar har ett hjärta

    Hoppas det löser sig och att du orkar stå på dig. Det skulle finnas fler bonusmammor som du tycker jag som bryr sig så mycket..

    Lycka till.

  • Dafodil

    Namnam: Precis han helgonförklarar verkligen henne, han vill inte se han vill inte ta tag i det jobbiga. Mamman är väldigt speciell kan jag ju säga, ofta bra men har ett j'kla temperament, det är därför dottern inte vill bo där. Men jag ska försöka få min man att prata med henne mer och att han låter henne bli mer involverad och puffar på sin dotter.

    Rosa Helena: Mamman och min man går med henne på Bup men dom vill inte ha med mig.... Men jag vetaa tt dom har nu pratat om dagboken, men dottern vet precis vad hon ska säga för att slippa undan tyvärr. Det där med brev kanske är en bra ide :) Säga till henne att om jag slutar bry mig så faller ju allt i hop lite. Fast... tro mig jag har pratat och pratat men till ingen nytta känns det som.

    Tack så hemskt mycket för era svar kom gärna med mer. :)

Svar på tråden Fan va svårt det är