Hårdare uppfostran?

Hej!
Sitter i samma båt som du skrev själv in min situation för att få hjälp. Hoppas att du vet att ramar och regler är en trygghet för barnen! Och att om man sätter gränser så är det för att man bryr sig om dem! Det är mycket lättare att bara strunta i dem...
Jag börjar att tappa fästet vad som är rätt och fel nu mer! Skönt att läsa attdet finns fler som kan ta ansvar! Hoppas att du får många bra råd och tankar!
Stora kramen!

Hej,

Jag kan ju försöka svara utifrån din sambos perspektiv, då det är jag som har en son, och sedan lever med en "ny" kille.

Ni lever tillsammans, och då får hon acceptera att du vill ha tydliga regler, MEN, det är hennes barn, och då får du inte köra en metod som inte känns bra för henne. Tycker hon att du är för sträng och hård, försök köra lite mjukare stil, men ändå ha kvar reglerna.
Förklara för din sambo att du mår dåligt av att inte ha regler och ordning,  och be henne komma med förslag hur ni ska göra. Fel väg är att säga att hon gör fel, att hennes barn aldrig kommer lyssna på lärare o.s.v, utan som sagt, försökt förklara din syn på saken. Förklara också att du också tycker om hennes barn, och om ni ska leva tillsammans måste hon släppa in dig.
Jag tror att hon kanske är lite rädd för att barnen får göra lite som de vill hos pappa, och hos mamma är det tuffa regler, kommer barnen trivas mer hos pappa och inte vilja vara hos henne.

Hur pappan gör, tror jag kommer bli väldigt svårt för dig att ändra på.

Här är en till bonusförälder som känner likadant! Jag har försökt så länge nu så jag vet inte om jag håller på att ge upp. Jag har gjort mina försök att ha tydliga gränser, säga ifrån, vara konsekvent och sonen verkar gilla det men hans föräldrar tycker jag är för hård. Jag vågar helt enkelt inte säga till längre eftersom jag får höra att jag skäller och inte låter honom vara barn. Det är tufft, så tufft. Jag vill inte att mina kommande barn ska bli så "frisläppta" som bonussonen är.

Det är samma här - jag känner ofta att jag är strängare mot bonusen än vad min sambo, som är föräldern, är.

Men man måste försöka hitta nån slags balans mellan dina och förälderns önskemål. Här är det självklart att jag får sätta gränser när det gäller saker som påverkar våra gemensamma utrymmen, medan saker som inte gör nån stor skillnad för mig och mitt lägger jag mig inte i. Jag kräver t.ex att barnet respekterar alla familjemedlemmars sömn - det är inte ok att skrika på pappa mitt i natten för att man vill bli ombäddad, eller att komma in femton gånger på helgmorgonen före kl8 för att man har tråkigt. Saker som ligger i gemensamma utrymmen ska plockas undan, sysslor som påverkar resten av familjen ska utföras, leksaker ska hållas i barnets rum (annars är soffan snart mer full av leksaksbilar än kuddar och det blir en massa gråt och skrik när en speciell bil inte hittas). Däremot lägger jag mig inte i hur barnet beter sig utanför vårt hem, det är pappans ansvar.

Ni måste helt enkelt prata igenom vad ni bägge två behöver för att trivas i ert hem. Det är inte bara dina behov, hennes eller ens barnens behov som räknas när man bor ihop allesammans - ALLA ska känna sig bekväma med tillvaron, vilket innebär en del jämkande och kompromissande ibland...
Risken om man inte är överens med regler är ju att hon själv kommer tumma på dem när du inte är i närheten, vilket lär barnen att det är ok att fuska så länge man inte blir påkommen...

Min bonus har säkert väldigt olika regler hos mamma och hos pappa - det är inget vi i detalj diskuterar med mamman men det framgår ju emellanåt att hon accepterar saker vi aldrig skulle tycka var ok, och hon har en olycklig tendens att lösa situationer genom mutor. :-I Jag tror inte att bonusen tycker att det är bättre eller sämre hos mamma eller pappa för det, bara olika. Och föräldrarna har en överenskommelse i grunden att aldrig låta barnet komma undan en konflikt hos en förälder genom att fly till den andra. Nu är det inte aktuellt än, eftersom barnet är 4år, så det återstår att se hur det funkar i verkligheten, men men. Han undrar ibland varför han måste göra en viss sak här när han slipper hos mamma (som att ta undan sin tallrik och ställa den i diskmaskinen) men köper än så länge förklaringen att det helt enkelt ÄR så, att vi bestämmer vad han ska göra här och mamma bestämmer hos sig.

Samma problem här.. min fru har 2 sedan innan och vi har fler tillsammans.
Känner att man vill vara en bra pappa men får bara skit för att man försöker få ordning på alla barnen.
Uppgiven?

Vi har lite omvänd sits hemma. Jag hade inga barn sedan innan, min man har två och nu har vi ett gemensamt.

Jag är mycket mer strängt uppfostrad hemifrån, har med mig det tänket och kan ibland bli frustrerad av den slapphet som gäller hemma.

Jag tror att det viktigaste är att ni hittar en väg som fungerar för er båda och att ni båda håller på det. Om det alltid bara är du som tillrättavisar och straffar så blir du syndabocken. Det måste vara regler och förhållningssätt som ni båda kan ställa upp på så även din sambo tillrättavisar och straffar.
Utan att veta så får jag lite känslan att dina regler och tankar inte är så himla märkliga, men att din militära bakgrund kanske gör att tillrättavisningar och straff blir för "militäriska" för att fungera och vara rätt när det gäller barn. Kanske något att hålla i bakhuvudet i alla fall?
Lycka till!

Har en liknande situation. Sambon har en son sen innan och nu har vi en dotter tillsammans. Tycker min sambo har stöttat många av mina tankar och han tycker nog det är rätt skönt att inte längre vara ensam uppfostrare.

Tänker på vad du skriver om att hon kanske är rädd att barnen inte skall trivas hos er bara för att det finns regler där men inte hos pappa. Nu är vi boendeföräldrar så vi har inte var annan vecka situationen ni har men när pojken väl är hos mamman så finns där inga regler. Där finns två halvsystrar också och barnen får äta vad de vill, när de vill, vara uppe hur länge de vill, ute hur länge de vill och sova hur länge de vill, något de inte får här. Den äldre halvsystern är här ibland och kallar min sambo för pappa och grälen har varit flera när hon ringt hem till mamma och beklagat sig över vad hon inte får göra här. Pojken har också ibland beklagat sig (oftast när han nyss varit hos mamman) över hur hårda vi är och hotat med att flytta till mamma för där får han minsann göra både det ena och det andra. Våran trösttanke har varit att när han blir äldre så kommer han att uppskatta hur han har det här hemma och det har faktiskt redan börjat ge resultat. Han har börjat se andra nackdelar med hur det är hos mamma och är hellre här hemma än åker till dit, trots att hon nu bor närmare än vad hon gjort innan. Visst blir det bråk och tandagnissel över att det är olika regler men i slutändan så vinner nog den som har lite regler. :)

Hej!
Jag rycker dina tankar låter sunda! Jag undrar hur gamla barnen är? Barnens ålder spelar ju roll i hur de uppfattar föräldrar/styvföräldrar. Viktigaste är nog att du och din sambo har en gemensam linje,där ni har bestämt vilka regler som gäller. Om du går och är missnöjd kommer det enbart att tära på din och din sambos relation. Viktigt är ju också att barnen tycker om och får respekt fördig. Det finns ju risk annars att du blir den elaka som bara säger till dem hela tiden.

Lycka till!
/Johanna

Ojävlar va klockrent, samma sitts frugan har sen innan två barn på 2 och 5 med nån rallare som kör med taktiken skit i allt och jag däremot vill ha ordning och reda vilket är i princip omöjligt men gränser finns juh. Saken är den att jag bryr mig och orkar och tiden får utvisa sitt. Men en tilläggs fråga till alla oss styvföräldrar där ute eller det kanske är bara mig. Men.. hämtning och lämning av barnen sköts av mig då frugan inte vill se rallaren, och sekunden jag säger att vill ni åka till pappa eller pappa kommer och hämtar er så slår det om i 5 åringens huvud och hon blir super nervös och vet inte alls vart hon ska ta vägen. Samt att hon i denna stund kan sitta och jämföra mig med riktiga pappan och hur bra han är och hur mycket bättre än mig han är. Sure det känns rätt surt att sitta och ta sånt men orsaken till att jag pladdrar om detta är att om någon skulle vilja ge mig orsaken till att denna rallare blir som gud och jag som skit 5 åringen och jag kan sitta och skratta och ha skitkul med nån lek eller bara simpla ord och sen slår det om. Lätt schitsofren? :) TS kanske är med om dyligt också vem vet. Har dock bara varit med i deras liv runt ett halvår också så man har väll lite kvar innan man blir riktigt accepterad. Skriver från frugans konto. Do you mind? MVH micke.

Micke jag tycker det låter som att din bonustjej försöker rationalisera för sig själv att hon älskar pappa, trots att hon har trivs med dig.