till alla som förlorat eller kommer förlora sin mamma

Jag har ingen mamma eller pappa.Pappa vet jag ej eXakt vad han dog av..men mamma tog livet av sig 6 mån efter han.Jag var 14,syskonen 7 och 6 år.
Är idag 35 år...mamma sj till 3 barn....

kramar om massor. En vacker dag ska vi alla mista våra mammor så det gäller att leva varje dag som att den var den sista.

Jag önskar så att jag vågat säga till min svärmor att jag älskade henne
innnan hon snabbt rycktes bort från oss.

Du har så rätt...men det gör det inte lättare... saknar min mor varje dag...så mycket hon missat i mitt liv...

jag känner precis som dig, dom missar så otroligt mycket i våra liv som dom egentligen skulle ha delat med oss. Jag var och hälsade på min mamma för tre veckor sedan med min pojkvän, det var tre år sedan innan jag var där sen innan. jag brukar prata om henne med min son, har jag gjort ända sen han föddes att hans mormor är i himlen, han förstår väl inte riktigt än men för MIG känns det jätte viktigt att han vet vem hon är. Och jag blir så glad när han tar fram kort och frågar , "mamma vem är det", för då får jag förklar vilken underbar människa hon var och det får mig till att må så himla bra.

Jo men precis..sj har jag inte haft råd att ta mej ner till Sthlm där mina föräldrar ligger...men ska försöka komma ner nu i höst...Kram

Min mamma lever men min pappa dog däremot när jag var ganska ung. Jag saknar honom varje dag, jagtycker inte heller tiden läker alla sår, de blir bara hanterbara. Men det är kanske vad det egentligen innebär när man säger att tiden läkar såren. Typ att man lär sig leva med dem. :(

Jag vara pappas flicka och en lång tid var jag oerhört rotlös efter hans död, inte blev det lättare av att min mamma träffade en ny typ pronto. :(

Min mamma dog för snart tre år sedan, och idag saknar jag henne så otroligt. Fick en dotter för ett år sen och då blev saknaden värre.

Hon fick aldrig träffa min dotter, jag fick aldrig fråga henne en massa frågor under graviditeten eller när lill skrutt hade kommit.
Det är väl det jag saknar mest, att inte ha en mamma att fråga.

När jag hör alla andra prata om sina mammor och vilka råd dom har gett, och hur dom hjälper till men bebisen.
Och jag har inget sådant.

Jag har varit i minneslunden med min dotter och sagt att här finns din mormor. men jag vet inte hur jag ska förklara det för henne sen när hon väl börjar förstå. Att alla andra har en mormor och inte hon. Det gör så ont att tänka på det.

jag vet att man för eller senare förlorar sin mor, men man är ändå inte beredd. Jag visste ju sen länge att vi inte skulle få ha henne så länge, men det kom ju ändå som en chock.
Och när jag tänker efter mer så blir jag bara arg på henne, för hade hon lyssnat på läkaren så hade hon kanske fått träffa sin yngsta barnbarn, men icke då.

När vi satt och vakade så sa båda mina andra systrar att dom älskade henne även om det var dom som hade haft mest problem med henne, men jag kunde inte få ur mig det, jag vet att hon visste det. På nått lustigt sätt känner jag mig inte hemsk att jag inte kunde säga det.

Oj det bidde långt.

min mamma gick bort i cancer när jag var nyfylld 2åring,och det har ju alltid varit ett öppet sår,så att säga,men det jag vill understrycka till er som har minnen,ta hand om dom,jag har inga...inga alls.folk resonerar dumt ibland och menar på att det blir enklare så,men det gör mej bara förbannad.nog faan hade ja föredragit at ha minnen,iallafall ett!jag fick min första dotter när jag var 18,och jag var först ut att få barn av oss "barnen",(har en äldre helsyster) det jag kommer ihåg att jag saknade var att ha en mamma att fråga om graviditeten,förlossning,bara att ha en stöttepelare som vart igenom det jag gick igenom.min mamma var svenskadopterad så min mormor kunde ja inte fråga,hon kunde inte få barn.min farmor gick tuvärr oxå bort innan jag fick barn,så heller ej där hade jag någon.jag tror det är sällan jag känt mej så ensam som jag gjort då...och jag är ganska...*letar efter rätt ord* inbunden kanske man kan beskriva det,jag ville inte fårga någons annan mamma te.x eller min styvmamma,det kändes inte rätt.vet inte riktigt vart ja ville komma med detta,men det är min historia.

[citat]
Min mamma dog för snart tre år sedan, och idag saknar jag henne så otroligt. Fick en dotter för ett år sen och då blev saknaden värre. Hon fick aldrig träffa min dotter, jag fick aldrig fråga henne en massa frågor under graviditeten eller när lill skrutt hade kommit. Det är väl det jag saknar mest, att inte ha en mamma att fråga. När jag hör alla andra prata om sina mammor och vilka råd dom har gett, och hur dom hjälper till men bebisen. Och jag har inget sådant.

Åh va jag känner igen det. Jag förlorade min mamma i cancer för drygt tre år sedan. Min äldsta son var 18 dagar gammal så hon hann få träffa honom men hon var inte så medveten om det tror jag, påverkad av starka smärtstillande som hon var.
Men vi fick i alla fall ett bra avslut. Jag fick full hp och tillbringade hela den tiden med mamma. Vi pratade massor och det är jag glad för men det är så otroligt tomt. Mamma är ju verkligen den man vill ha när man har fått barn. Man har ju så mycket frågor!

Jag förlorade min mamma för 3 1/2 år sedan i äggstockscancer. Det värsta är att hon inte hann träffa sitt andra barnbarn - jag var nygravid när hon dog så hon fick aldrig veta.... det är det som känns hemskast, skulle jag berättat eller inte? Jag tog beslutet att inte berätta eftersom jag visste att hon skulle blivit så himla ledsen för att hon aldrig skulle få träffa sitt andra barnbarn. Hon var den som var gladast av att få ett barnbarn när jag blev gravid med min son.

Jag saknar henne varje dag och vi pratar ofta om "mummi" jag och sonen som idag är 6 år gammal, han minns mormor (som tog hand om honom i ett halvårs tid innan vi fick dagisplats) och han säger alltid att han saknar och vill ha tillbaka sin "mummi" och då gråter jag nästan för det vill ju jag också :'(
Finns en sång som spelades på hennes begravning och den lyssnar vi ofta på och sonen kallar den för "mummi-låten".