Boktips

Nu har jag ett boktips igen. Det har varit en del trådar om adopterade ungdomar som inte mår bra och jag sitter just nu och läser en bok som precis handlar om det.

Boken heter "Flickan som uppfann livet" och är skriven av Johanna Nilsson.

Berättelsen handlar om 14-åriga Fanny som känner att hon inte passar in någonstans. Hon känner sig ensam, inte sedd och inte accepterad. Hon drömmer och längtar, plågar sig själv i tankarna, söker sig till ensamma ensliga ställen för att tänka och försöka hitta sig själv. Fanny är adopterad och hon har en lillebror som är familjens biologiska barn. Hon älskar sin bror högt men känner att mamman och pappan föredrar honom och att de egentligen inte orkar med henne. Hon känner att ingen förstår henne.

Det är en stark bok tycker jag, med mycket känslor och jag verkligen känner för flickan i berättelsen som så gärna vill bli sedd, förstådd och accepterad, som vill sträcka ut handen men inte riktigt vågar för att inte blir sårad och sviken.

Några utdrag ur texten:
"Jag sitter hopkrupen på golvet i den släckta vintergarderoben och fryser. Det är värst med fingrar och tår. Dem måste jag blåsa på och massera med jämna mellanrum så att det inte ska försvinna. Benen har jag dragit upp mot bröstet. Hjärtat bultar mot låren. Hakan vilar mot knäna. Jag är en klump, en lort, ett människonystan, hårt surrad kring mig själv. Jag pressar händerna för öronen, blundar, kniper ihop munnen, spänner käkmusklerna, skriker fast det inte hörs. Om någon kunde se mig nu. Om någon kunde se utan att försöka måla över med ögon som säger att så får man inte vara, så får man inte bete sig, så hopkrupen får man inte sitta i ett garderobsmörker. Om någon kunde komma. Vem som helst. Bara komma och sitta en stund med sin axel mot min, utan att säga något, utan att röra sig allt för mycket. Bara sitta här inne och andas med mig ut mot världen som andas tillbaka lugnt och stilla. En kort stund bara. En kort stund."

"Jag står och ser ut genom fönstret. Står alltid och ser ut genom fönster, vart jag än kommer, var jag än befinner mig. När jag väl är utanför fönstret står jag och ser in. Jag borde gå ut i hallen och hälsa. Jag borde le överdrivet och låtsas glad och nöjd med livet. Jag är så trött. Jag är en främling överallt. Jag vill bara kura ihop mig i min ensamhet och sitta tyst för mig själv och tänka tills jag kommit fram till något som gör det lättare att finnas till."