Adhd, autism ?? Blir förvirrad av min sons beteende..( har ej fått diagnos..)

Det går inte säkert säga om din son har en diagnos eller ej, vilket du säkert förstår. Det måste ju ske en utredning. Men jag tycker att din beskrivning låter som Asperger syndrom. Det är en lindrig form av autism där barnet kan vara helt normalbegåvat. Din sons känsliga sinnen kan vara perceptionssvårigheter.
Jag tror iaf. inte enbart att din son är omogen för sin ålder, det låter mer som autisktiska drag.

Här kan du läsa om olika neurologiska funktionshinder.

user.tninet.se/~fxg297r/diagnos_asperger.htm

Hej!

Min son som bla har adhd, skiljer sig mkt från det du berättar om din son dock. Jag hade nog tagit kontakt med BUP eller barnpsykologen på barnmedicin på din vct. Det stämmer dock att det inte sätts diagnos så tidigt men oavsett diagnos ska barnen få hjälp med det som de behöver hjälp med. Dit barn har rätt till att ni kommer och pratar med ngn och försöker komma undefull med va som kan vara problemet(om det nu är det)
Du ska inte behöva gå och oroa dej utan det är jätte viktigt att ha ngn att prata med. Jag fick stånga mej blå för att komma dit vi är i dag med min son. INGEN trodde på mej men JAG kände min son bäst och jag visste allt inte stod rätt till . Så kontakta dem och gå därifrån sen.

Nej jag förstår att ingen av er kan sätta diagnos på mitt barn och det skulle jag inte vilja att ni gjorde heller
Vi har påbörjat en utredning och ska träffa en läkare för andra gången denna veckan.. det är bara jag som förälder som känner mig allmänt förvirrad.

Kan tillägga att min son är oerhört empatisk och älskar att krama oss i familjen men kanske inte är så noga att ha kroppskontakt med andra. Men kan ju bli tröstad av personalen på förskolan osv. Men konstigt nog kan han sätta sig i knät på någon som han inte känner , hellre, än att sitta hos någon som han känner - om ni förstår vad jag menar? Det är som han väljer ut vissa personer som han dras till.. (tex vackra flickor som är i övre tonåren )

Ska på läkarbesök imorgon.. Är nervös!

Hej!

Jag har en son som påminner om din-iallafall av det du berättar-sedan finns det säkert saker som inte är lika osv.
Vi börjar utredning nästa vecka på vår snart 3-årige son. Jag går mycket upp och ner i humöret och är ibland helt knäckt över att tro att han ev har autism, jag är verkligen jätterädd. Samtidigt vill jag inte låtsas som ingenting och låta tiden gå, eftersom jag liksom du vill göra det allra allra bästa för att han ska utvecklas så bra som möjligt. Har din son något syskon?
Berätta gärna hur det gick idag!

Jag har en son som är 2,5år. Jag är oxå oroad över honom. Har dock inte tagit kontakt m ngn än. Kanske borde m är rädd. Han är extremt trotsig, får utbrott, rutinbunden, leker endast m bilar, gärna ställa dem på rad el trycka in saker i dem. Han har händerna i munnen ofta, kan inte leka själv, måste ibland nudda saker som lite tvång. På förskolan har ingen sagt ngt, jag har frågat. Jag e ganska ensam om min tro kring honom. Alla andra tycker han verkar helt normal. Han har rubbad sömn å har alltid haft. Ja, vad svårt de är. Borde jag?

Är såååååå lättad!

Har varit på läkarbesök idag och läkaren tycker att min son har utvecklats otroligt mkt på ett halvår, så han menar på att i dagsläget uppfyller han inte alla krititerier för någon diagnos.
(Därmed inte sagt att han senare i skolåldern kommer att få det men inte i dagsläget. )

Min son har sina små "egenheter " men läkaren menar på att så länge vardagen fungerar så bra som den ändå gör, trots allt, så är det ingen idé att gräva djupare utan hoppas att min son fortsätter att utvecklas lite positivt!

Är GLAD!

Vad skönt för dig!
Vad var det för typ av läkare du gick till?

Har ni bara varit till en läkare som sa rakt av att han inte uppfyller alla kriterier utan att göra någon större utredning?? Den läkaren hade jag inte haft mycket förtroende för, och jag tycker inte det låter bra.
Spontant villa jag också ha sagt att din son låter exakt som min, med aspergers. Förstår att du är lättad, men samtidigt har ju din son fortfarande alla dessa "egenheter"/problem.. Vad sa läkaren om dem? Ska han bara få ha sociala problem utan att göra något med det?

Fast det svåra är ju att det även inom asberger förekommer grader och tom att man får säga en normalvariant i vissa fall. Vissa barn "normaliseras" med tiden utan speciella stödinsatser, eller så att säga anpassar sig till samhällets krav. Det finns många vuxna som fått diagnos i vuxen ålder som har jobb, familj etc-dvs hyfsat normalt liv.
Har läkaren bedömt som TS skriver är det väl ändå mycket positivt i nuläget. dessutom har TS en kontakt att återuppta om behovet skulle finnas längre fram.
Jag är helt enig med att om det fungerar på dagis och hemma utan större bekymmer behövs väl ingen diagnos.

Hej,
jag har en son med autism och jag vill inte oroa dig, men mycket av det du beskriver stämmer in på autism. Jag skulle absolut se till att få igång en utredning. Bra information, bla tidiga teckan på autism finns på www.autismforum.se

Sen vill jag också på en gång säga att en autismdiagnos är väldigt tufft och jobbigt - men det behöver faktiskt inte vara en livslång diagnos. Det finns väldigt mycket du kan göra om det skulle visa sig att han får en diagnos inom autismspektrumet. En bra bok tycker jag är Birgitta Rubins "Barnet i glaskulan?" med mycket fakta och intervjuer med många olika föräldrar som behandlat sina barn med autism med en rad olika behandlingsformer: man får en liten överblick över en del av det utbud som finns.

Att han inte skulle kunna få diagnos innan skolåldern är dumheter: ju tidigare desto bättre. Det finns tom dörrar som stängs ju längre tiden går. Sök andra vägar, ring direkt till BUP, eller fråga i autismtråden här på familjeforum om någon har erfarenhet av olika instanser i din komun och kan rekommendera vart du ska vända dig.

Anonym (Adhd, autism ??) skrev 2009-09-04 12:05:26 följande:

Har ni gjort en utredning? för annars hade jag ändå krävt att få göra det

jag ville bara säga att när jag skrev mitt inlägg så syntes inga tidigare inlägg av någon anledning - därav kanske några delar blev märkliga.

Vi har träffat en mkt erfaren barnläkare 2 ggr. En gång i våras och så nu.. Min son har utvecklats enormt mkt den sista tiden, många runt om oss har sagt " vad lugn han har blivit" och jag litar på denna läkaren. Men skulle det uppstå problem vid skolåldern ( eller innan) så är vi naturligtvis välkomna att återkomma. Läkaren menar på att han (min son alltså) har vissa "hangups" (om man nu kan säga så) för bara pga dessa så kan man inte sätta någon diagnos...I alla fall inte som det ser ut i dagsläget då allt är bättre än i våras. Förskolan tycker också att min son är väldigt harmonisk just nu och vi har haft kontakt med en specialpedagog som vi ska träffa i höst också ( som ska observera min son igen) .

Jag ät lättad men också medveten om att "allt" inte är "bra"... Men jag känner att just nu fungerar tillvaron för oss.

Han låter lite som mig som barn. Läs lite om Aspergers Syndrom och se om du håller med?

Det du beskriver är "min dotter" upp i dagen.

Självklart ska din pojke utredas. Bara med utredning kan ni i familj/dagis/skola få rätt verktyg för att hjälpa din som på bästa sätt.

Min knodd är lite överbegåvad. Hon går på 2 språkig skola med lysande resultat. Och genom resurs får hon lika mycket träning i det sociala sammanhangen i skolan som vi kan ge henne hemma. Alla strävar vi mot samma mål. Att hon ska få det bästa av allt.

Var inte rädd! Dte är fantastiskt att se sitt barn med handikapp utveckals! Spännade!

lånar tråden lite.. Det du beskriver låter som vår son. Han har också talsvårigheter och är sen med ganska mycket. Vi tänker be om en utredning på honom så fort det går så han får den hjälp han behöver om det är något dvs. Han ta inte heller gärna ögonkontakt. Samtidigt när jag läste lite om autism så var det mycket som inte stämde in. Hur mycket ska stämma för att inte bara vara egenheter hos individen?
Skönt TS att sonen gått framåt!

Min son verkar väldigt lik din. Men liksom din så har han utvecklats mycket, och även om han fortfarande är lite speciell, så är jag inte orolig längre.

Han älskar att rada upp bilar/tåg på lååånga rader. Svårt med maten, tog tid innan han lekte med kompisar, inåtvänd och svårkontaktad ibland, rädd för ljud, snöade in på vissa barnprogram under en period, eller en speciell låt som han kunde lyssna på 20 ggr på raken.

Han gör dessa saker även idag, men mycket mindre. Någon diagnos vill ingen sätta på honom (han är 4 år), och jag tror inte att han kommer att få någon i framtiden heller. Han är bara annorlunda. Och underbar.

Hur gick det för din som senare ts?