Unga mammor, hur kändes det...

Hej alla riktigt unga mammor, jag grubblar över en sak som kanske låter töntigt, men jag kan inte somna!
För er som flyttade till eget boende en bit bort, hur kändes det att inte längre träffa sin mamma jämt?
Jag kan tänka mig att dom flesta med fin relation till sin mamma behöver henne lite extra under en graviditet och när man får sin bebis, men det måste kännas lite extra jobbigt för er som är unga och det egentligen inte riktigt är dags för att skiljas från era föräldrar?
Jag menar inte att ni skulle behöva hjälp på bebisfronten, jag menar det där vanliga som att kunna prata med henne varje dag när man äter. Kanske komma in på kvällen om man är ledsen och få prata med den enda människan där kärlek alltid är villkorslöst hos.
Villkorslöst - för det är väl så ni kommer känna för era egna barn? Jag tror dom känner lika dant för er (såklart finns det vissa undantag med elaka föräldrar)
Så hur känns det? (Vet inte om jag formulerat mig rätt)