Hur upplevde du/ni tiden på Neo?

Vi låg bara inne i 9 dagar men det var ganska påfrestande ändå. Jag tyckte att personalen var jättebra men sjukhusmiljön i sig är ju ganska jobbig att vistas i. Det var väldigt skönt att få komma hem och ha hemsjukvård istället.

Tråkigt att ni inte kände er bra bemötta. Jag förstår absolut att ni inte hängde med i svängarna, det tar tid att bearbeta. Jag antar att du födde ganska mycket för tidigt och då kanske man inte är mentalt förberedd på att få barn heller. Jag var inte det och då födde jag i v. 33.

Hoppas att allt är bra med den lille!

jag har bara positivt att säga om bägge sjukhus vi tillbringat tid på. totalt 4 månaders sjukhusvistelse. Jag har extremt mycket att bearbeta från denna tid men personalen har verkligen varit underbara. Utan dem hade jag knappt kunnat stå på benen idag.

Hej, får jag fråga vilket som var erat "hemsjukhus"?

Våra flickor föddes i vecka 29, och vi låg också på östra, visserligen var det under sommaren och det var semestertider och mycket vikarier inne och jobbade.
Vi fick flytta till NÄL trollhättan efter en vecka. När vi väl kom dit blev vi så mycket bättre bemötta än vad vi hade blivit på östra.
Självklart fanns det änglar på östra, personal som verkligen "såg" en och gjorde allt för att hjälpa en att komma in i den nya världen. Men en del personal får mig fortfarande att må illa, körde över oss föräldrar totalt (vid ett senare tillfälle, i v 33, så var ena tjejen tillbaks på östra för op. Då var det vid två tillfällen (samma peron) som satte hennes liv i absolut livsfara, jag borde väl anmält henne, jag har skrivit om det i min blogg).
Läkarna på östra har ju den allra bästa kompetensen, men de flesta av  dem borde gått en kurs i bemötande, beslut togs över våra huvuden och vi fick inte automatiskt veta vad de behandlade vårt barn för om vi inte frågade. De talade inte om för oss vid ett tillfälle att de bytt plats på barnen i salen, vilket sårade mig djupt då en sköterska glor på mig och utbrister bittert "och vem är du?", när jag var på väg fram. Jag fick alltså fråga snällt var mitt barn fanns, de kunde ju bara ringt och sagt det. De missade även allvarliga komplikationer som barnen hade när de föddes, som upptäcktes när de kom till NÄL. Vilka resulterade i att de fick flyttas tillbaks igen, och tillbaks till näl sen igen.
Där (NÄL)var alltid läkarna snabbt framme och informerade oss föräldrar om sjukdomsbilden, de sökte alltid upp oss för att förklara varför, om det var nåt som behövde behandlas eller medicineras, det var en helt annan relation till läkarna, man kände sig inte besvärlig när man frågade saker. Sköterskorna var väl lite av en blandad kompott där med. En del brydde sig verkligen och såg vilket trauma man gick igenom av att få barn förtidigt, medans några skulle försöka vara så klämkäcka att det var jobbigt.

Just det du säger om att det inte känns som att man som förälder mentalt hängde med i barnets hälsa; precis så var det för oss med.
Det är så tungt att se sitt barn sväva mellan liv och död.... och så nästa dag så säger personalen;"jamen nu kan ni ju ta ut henne på promenad".... NEJ! ville man bara skrika för man hänger inte med, skulle önska att all personal kunde få utbildning i bemötande och läsa lite om hur föräldrar faktiskt upplever det!

Ojdå, nu blev jag lite upprörd, ligger mycket känslor kvar....

Vi låg 7 veckor på USÖ, fick oxå barn i v 29.

Det var nästan bara positivt, personalen var jättebra o omtänksamma o fick en att känna att de faktiskt tog hand om Liam när vi åkte hem.

Däremot så var det väldigt noga med att poängtera att det ALLTID berättade ALLT dom gör och ska göra men ändå så hände saker jättefort. Ena dagen fick vi inte ens gå utanför glasdörrarna för att farmor o farfar skulle få titta på honom och andra dagen tyckte de att vi skulle tänka på att ta hem honom. Andningslarm togs bort samtidigt som de informerade om det vilket blev jättejobbigt för oss som fortf upplevde han som så ostabil. De informerade aldrig lite innan besluten sattes i verket så att man kunde få vänja sig lite.

Men för dom är det ju inga konstigheter, de arbetar ju med de här små bebisarna varje dag, för en annan var minsta lilla grej jättestor.

Vårt hemsjukhus är Helsingorgs lasarett. Helt otroligt underbara med fantastisk personal. Sedan har Vincent förvisso slussats mellan Helsingborg och Lund några gånger. Men det pga respiratorvård och sjuka lungor. Som jag sa innan så har jag över huvud taget inget att anmärka på. Isåfall skulle det handla om personkemi kanske, knappt det.:)

Vad jobbigt gosnosens mamma!

Jag fick mina två trollungar i v34+0 iof inte så tidigt men killen var tillväxthämmad och vägde 1265g 40cm tjejen var 2510g och 46cm. Vi låg 1v i Kristianstad och sen hade vi hemsjukvård i 3v. Personalen på Neo i Krsd var helt underbar. Tiden vi tillbringade där är helt ovärderlig, vi har fått så mycket mer än våra kompisar som samtidigt fick barn och låg 2 dagar på BB. Vi hade tur att våra barn inte hade några svårigheter när de kom. Vi fick så mycket kunskap, värme och tryggheter under den veckan vi var där och av hemsjukvården, för även om trollungarna utvecklades bra och inte hade några komplikationer så var man ju lite skraj att åka hem med en bebis på 1300g. Skulle ärligt talat med facit i hand (2 friska 10mån) inte vilja vara utan vår tid på Neo.
DTJ

lugna gatan skrev 2009-07-24 20:05:14 följande:

Hej!

Vårt hemsjukhus var faktiskt också Näl! Knepigt att vi upplevt det så olika! Jag håller verkligen med om att läkarna där var super! Dr Johan, antar att ni också hade/har honom, tycker jag är super bra! Ska på återbesök till honom på måndag! När föddes dina barn? För jag tror inte vi låg på näl samtidigt! Vi blev förflyttade till näl helgen innan påsk!

Det du skrev om hur de på östra bytte sal på barnen utan att meddela föräldrarna, det såg vi också. Blev aldrig drabbade själva som tur var! Var på västkusten bor ni? Vi bor i Lysekil! Tusen frågor! ;)

Hej, jo det var ett år innan er, flickorna föddes 28 maj 2008. Jag har inte hunnit blogga så mycket av tiden på neo, men har skrivit blogg den jobbigaste tiden.
När jag får tid ska jag läsa din.

När jag tänker efter så var det en vedervärdig värld man levde i på NÄL, "skrubbarna" som vi föräldrar fick bo i. Det fullständigt vidriga föräldraköket, fast städade man så kunde man ju laga sig en middag, räddningen var att vi var tre par som var "långliggare" och kom bra överens, vi satt ofta och umgicks på kvällarna och delade sorgen över bakslag och glädjen över framsteg. Köket i göteborg var ännu värre pyttelitet - och när jag bodde där i två veckor så var det några familjer som varken diskade eller torkade av efter sig så jag undvek att gå in där. Läget då var så allvarligt för vår lilla att jag inte bodde på RMcD-huset, utan i ett av de föräldrarum som finns precis utanför avd316, vid hissarna. Det var iofs ett jättefint rum, helt nyrenoverat.
Personalen på Näl var som jag sade tidigare lite av en blandad kompott, de som var "våra" änglar var, brittmarie, katharina, Pernilla (jobbar på akuten nu), och några jag inte minns namnet på. Sen var det ju de här jobbiga där oxå, som inte verkade vara lämpliga för sitt jobb.

Andra gången jag var på östra så var vi ett tag i det röda rummet, personalen där var helt fantastiskt underbara. Att de låg på gröna rummet när de föddes var för att det inte fick plats på röda. I gröna rummet är det väldigt stimmigt, men det går säkert i perioder. Barn flyttas in och ut och man blev ombedd att lämna rummet under rond, även om vi satt känguru, läkarna var helt bedrövliga i bemötandet, men jag är dem ändå evigt tacksam att ha räddat livet på mina barn!

Vi har magnus Lichtenstein som läkare, dels så jobbar han tisdagar i lysekil (där vi går på återbesöken), och dels så är han hjärtspecialist och följer en av våra töser som fortfarande har öppen ductus. Han är grymt skicklig, men väldigt "läkare".
De läkare vi hade huvudsakligen på neo var, Johan, Peder, Thomas Bokemark, Magnus.
Ja, Johan är grym, vårt först möte var när han kom in till oss i köket när vi satt och åt, han tecknade och förklarade hur de upptäckt en liten hjärnblödning, och vad de gav för medicin för det och hur den verkade... Vi satt helt mållösa, var helt hänförda över att det fanns läkare som förklarade saker, det hade ingen gjort på östra, där hade de helt pga stress missat tre öppestående ductusar och en hjärnblödning grad två.

Vi bor på orust.