panik!

Hej jag hade samma tankar då jag gick å vänta in min förlossning och kände allt i från hur de skulle gå och om jag verkligen ville göra detta. Men när väl dagen kom så han jag inte tänka så mycket på smärta eller om jag skulle göra på mig underde. Dom tankarna fanns inte i huvudet. Allt försvann iaf att jag skulle göra påp mig å hur allt skulle gå eller om de skulle gå vägen. Men jag kan säga när du väl ligger där så kommer du inte hinna tänka så mycket..

Måste vara jättejobbigt. Men jag är övertygad om att när det väl är dags så kommer du sköta allt galant och att allt kommer gå super :)

vill faktiskt säga att om du vill välja snitt så behöver du inte alls känna dig feg för det. :) Känns det bäst så är det nog bäst :) Go with your heart, så att säga :)

Kan bara säga att om du känner att du vill ha kontroll så borde väl en vaginal förlossning vara bäst? Då har ju du/din kropp den mesta kontrollen, om du gör snitt så är du ju helt utelämnad till läkarna.

Jag var rädd från den dagen då jag fick reda på att jag väntade dottern. Som du säger så var jag rädd för mycket men visst väl inte riktigt direkt. Jag blev förvånad när det var dax och även när det var över. Jag hade föreställt mig det värsta tänkbara men jag upplevde inte det alls så farligt. Jag tror man är rädd eftersom det är något nytt som man aldrig gjort innan och så berättar folk ofta massa historier om hur hemska deras förlossningar var.
Jag gick hos en Aurora, fast det hjälpte väl bara till en viss del.

Läs boken "Att föda som en man" skriven av Tove Karlsson. Den fick mig att tänka om när det gäller smärtlindring, den tar upp hur gammalt tänket är om att det måste göra ont.