Då har jag inget att leva för!

jag är lika rädd som du fast vi inte börjat försöka än men nånstans inom mej känns som att vi inte kommer kunna få egna barn eller ha råd med nåt annat. Tänker ofta på de och jag vill ju verkligen oxå ha barn. Jag tycker oxå livet går ut på att skaffa familj.
Bara tanken på hur barnet kommer se ut är jag så oootroligt nyfiken på så de hade varit svårt om vi hade fått beskedet att inte kunna få egna barn men jag tror allt löser sej till det bästa. Min man är väldigt positiv och man mår mycket bättre med en sån person vid sidan om.
Allt kommer lösa sej för er med. jag lovar dej det. Det finns så mycket nu förtiden som man kan göra för att få barn.

Känner likadant.
Har dock "bara" försökt i snart ett år. Och jag vet att ni har det mycket värre.
Själva ska vi ringa och be om utredning om det inte löser sig innan nästa vinter, har vi sagt.

Det känns så jävla...meningslöst hela skiten, livet, om man inte kan få barn.
Och inte kan vi få adoptera heller för sambon är för gammal för att bli godkänd.
Fy sjutton.

Jag har också tänkt i de banorna, att avsluta livet om man inte kan få barn.
De flesta verkar idiotförklara en om man ens yttrar de tankarna. Så får man ju inte tänka, tycker de. Och visst, många kan säkert hitta en mening utan barn. Jag tror bara att JAG inte skulle kunna det.

De som förkastar ens sorgliga tankar är folk som lyckats få barn själva till slut. Verkar som om de själva glömt bort hur jävligt det kan kännas. Eller så har de lyckats direkt, och aldrig hamnat i den här sitsen. Då tycker jag inte att man kan uttala sig riktigt, för då vet de inte vad de pratar om.

Verkar som om det bästa är att bara knipa och vända sig inåt, och gråta i sin ensamhet... Så borde det inte vara, tycker jag.

Lider verkligen med dig. Stor kram!

TS jag känner igen mig i vad du skriver....jag har drömt, planerat, hoppats o önskat detta i 15 år...efter flera års avråddhet + graviditetsförbud som varit oerhört svåra att bära fick vi ÄNTLIGEN börja försöka. Detta var i januari. Inget har hänt...o tyvärr "måste" jag snart bli gravid för att hinna bli det innan jag blir sjuk igen. Tungt tungt tungt....adoption kommer vi inte få då jag som sagt har en fysisk sjukdom i botten...så det måste funka...o snart... Men jag är livrädd, nästan skräckslagen när jag tänker på "OM det inte funkar". Jag har kämpat mig igenom många års sjukdom, operationer, dåliga besked, etc utan att blinka, men skulle livet vara utan barn så ger jag upp. Det är det enda jag inte skulle kunna hantera..

Stort lycka till!!!

Vi kan inte får biologiska barn men hoppas på adoption. Det har varit en lång resa som kantats av massor av "misslyckanden" och jobbiga tankar. Eftersom det är hos mig felet ligger har jag brottats med tankar på att min man fakiskt kan bli biologisk pappa med någon annan om han skulle vilja...

Under åren som gått har jag funderat mycket på hur det kommer att bli om vi inte blir föräldrar, om vi skall leva utan barn. Trösten för oss båda har varit att vi har barn runt oss som vi är nära knutna till och som vi kan vara tillsammans med, skämma bort och pyssla om som "extra vuxna". Jag tror att dessa barns föräldrar förstått vårt behov av att ha den rollen och låtit oss ta stor plats i barnens liv.

Det finns inget enkel svar på en så stor fråga, jag hoppas att det löser sig för er.

Jag förstår dig precis! Vi får inte adoptera heller så det blir att prova _alla_ vägar och sen ta livet va sig ifall det inte funkar. ÄD och sen embryoadoption.
Livet utan barn är ju absolut inget liv! Fullständigt meningslöst!

Vad skönt att höra, men samtidigt jättesorgligt, att det finns fler som har det lika jobbigt. På något sätt lindrar det smärtan att veta att man inte är ensam.
Och nej, ett liv utan barn är inget liv!
Kram på er allihopa därute!

AH fy fasen!
Jag har så svårt att tänkta mig att adoptera just nu. Jag vill verkligen bli gravid. Hela min kropp skriker efter att svullna upp som en ballong och må illa och ha ont i höfter och värk i fötterna!!! Jag längtar efter foglossning så att jag oxå vet hur det känns. Jag vill ligga på toa och spy på morgonen!!

Hahaha det låter helt sjukt, men jag vill gå igenom det!

Pratade med min kompis härom dagen som självklar är gravid! Hon klagar och piper för att hon är trött och att hon har foglossningar. Hon kan ju inte ha så himmla ont för hon klarar av och jobba och åka till lisseberg och grejjer!

Jag blev så trött på att hon bara kan med och klaga över sin graviditet för mig, som vet allt om vår situation!!
Jag kasnke är bitter, men är det så konstigt??!!!

Känner inte ni er bittra och trött på ALLA JÄVLA MAGAR OCH BARNVAGNAR ÖVERALLT?

Jo, det är naturligt att känna som ni gör. Men livet går vidare antingen man vill det eller inte. Gör bara nåt som kräver tid och energi så ni fokuserar på nåt annat.

Nej,livet funkar inte ens just nu och då har vi ingalunda gett upp. Livet har tagit paus och energi eller vilja på nåt annat finns ö.h.t inte när det ENDA jag velat i 23 år är att få barn! Alla kan inte fokusera på annat,vi finns där INGET annat har betydelse! Jag skiter fullständigt i om mitt hus brinner upp eller vad som helst-får jag inte barn så kvittar ALLT!

En tråd för andra bittra:
www.familjeliv.se/Forum-7-34/m45517821.html

Jag haller med er allihopa, o visst har jag sagt att jag ocksa bara kan do om jag inte far barn. Men om jag bara sager det for att jag kanner mig sa javla nere o radd, for o inte tala om maktlos, det vet jag inte. Vad gor jag om vi inte far barn, leva som vanligt? leva med en standig sorg? Som min mamma brukar saga "att, du faaaar inte grava ner dig, du e inte ensam i varlden om att inte fa barn" osv.....
vad vill jag gora da, jo slanga telefonlurfan i orat pa henne!! Prata inte med mig om du inte fattar!!!! sa kanner jag......
Men vad vill du jag ska saga da, sager mor mig, o vad f....n svarar jag pa det? Inget!

Min första post i detta forum...

Vi försökte i över två år innan vi repade mod och påbörjade en utredning i vintras. Denna är fortfarande inte helt klar och en testikelbiopsi väntar nästa månad, men enligt läkaren ska vi inte ha några förhoppningar. Hoppas sedan att vi blir ställda i donations- och IVF-kö omgående där kön här i Stockholm ska vara ca ett och ett halvt år. Köar redan privat i Umeå och funderar även på Danmark eftersom kön i Umeå är ganska lång även den. Vi har nyligen blivit medlemmar i två adoptionsorganisationer och hade ett första informationsmöte med stadsdelsförvaltningen i våras. I höst väntar föräldrautbildningen för adoption.

Min allra största rädsla är att vi ska misslyckas med donation och IVF och att när vi sedan kommit fram i kön för adoption så har någon av oss hunnit bli sjuk - och så blir det inga barn. Jag vet inte hur jag skulle reagera på detta. Det finns inte i min värld och heller inte i min mans.

Vi har varit väldigt öppna mot våra närmaste om hur allt ligger till, men jag tror inte att någon av dem riktigt förstår hur dåligt vi mår. Ska träffa min lillasysters nyfödda dotter till helgen och hoppas att vi klarar av detta utan att bryta ihop.

Även om jag inte önskar någon allt detta, så känns det på något sätt lite bättre att man inte är ensam. Det är så tyst kring barnlöshet och hur jobbigt det faktiskt är. Hittade man inte forum som detta skulle man kunna tro att man var ensam på jorden om att ha problem och må dåligt av dem.

har försökt i 4 år, känner preics lika dant!

Vi är nu inne på vårt 10 år som barnlösa och det är inte förräns nu jag börjar se lite från sambons ögon.Han orkar inte höra mera prat om tester o allt.Har börjat bli lite osams om det o det är ej värt det.Men sammtidigt vet jag att hade vi pengar skulle han vilja göra en sista ivf eller äggdonation privat.

Känns som jag blöder inombords vill skrika ut all smärta för det är vad det är.Jag ska ha allt vad som innebär att vara gravid ryggont,shoppa mamma kläder,bröstont tar allt bara jag blir gravid.Men vad gör man när man känner det är någon som trycker emot säger nejnej.Ibland känns det som vad ska jag leva för nu.

Jag är född till att födda barn.Är nu 36 år fyller 37 till julafton och är arbetslös.Tänkt om jag ändå kunnat jobba fokusera på det ej dessa barn tankar o hur dåligt man mår.

Men så jobbigt att det är så tyst kring barnlöshet och hur jobbigt är.Den som inte vet vad man går igenom har svårt att fatta att detta är en livskris och ingen lek.Man måste få prata ut om den annars sprängs man inombords.

Sitta i sam sit........provat i 9 år nu utan resultat, provat surrogat utomland inte hellre funkar, har adoption med men vålde sedan att inte adoptera internationellt, nu ska vi satsa på "arranged parenting". På andra sida det finns ju många barn i sverige som behöver ett trygg hem, inte samma sak men man kna uppleva glädje