Hur ska jag stötta?

Hej!
Läst ditt inlägg flera gånger nu och funderat...
Du skriver att din väninna inte är utredd men ändå lever under premissen att hon aldrig kommer bli gravid. Som jag tolkar det så är hon ganska långt under isen och för att överleva så har hon satt upp en mur som är höööög. Hon är säkert livrädd innerst inne för att det faktiskt finns en risk att hon kommer bli barnlös. Och därför gömmer hon sig bakom "jag kommer aldrig bli gravid" för att slippa bli besviken om hon får det beskedet i utredningen.

Om du varit min vän under vår tid med utredningar mm så skulle jag ha uppskattat om du berörde ämnet. För egen del så kändes det värre med "tystnaden".
Men samtdigt så gäller det att välja tillfälle när man tar upp det. Kanske inte det smartaste att lyssna i fem min för att sen säga "tyvärr min buss går nu.. vi syns imorgon!". Sen så gäller det nog att mestadels lyssna. Inte försöka komma med något klämcheckt om något par som efter såååå många år blev gravida. Är man riktigt under isen vill man inte höra om alla förslag.
Jag uppskattade när min syster "tjatade" på mig att ringa en kurator för att få prata med en proffessionell. Hon tryckte skarpt på att hon kunde visst kunde lyssna som syster och vän på mig men att hon aldrig skulle kunna ge mig de "rätta" svaren som en person som jobbar i yrket kan ge...

Sen är det ju väldigt olika hur en människa vill ha sina vänner. Bäst vore kanske att du förklarar hur du känner inför hennes barnlöshet, att du vill vara en vän och hjälpa men att du inte riktigt vet hur du ska kunna hjälpa henne på bästa sätt.
Vill din vän inte prata om saken så gäller det att acceptera det också. Kanske mår hon bäst av att ha en nära vän som drar med henne på bio o shoping istället?
Ibland måste man få en paus ifrån alla tankar o bara göra nåt helt annat!

Kanske lite flummigt svar... men kanske nåt handfast? :)

Bra fråga! Tänk om fler kunde ställa den...
Man får otroligt många goda råd om vad man ska göra, hur man ska tänka o många "allt säkert kommer bli bra" men det hjälper ju föga. Dock kan det ju vara bra att hon får reda på om hon verkligen har ett problem eller inte så det kan du ju som god vän försöka råda henne (dock med respekt för att hon kanske redan vet men inte vill berätta) att göra utredning. Att träffa en bra läkare/barnmorska el.dyl. som kan förklara vad problemet är o vad man kan göra åt det är det allra bästa. De kan fixa hur mycket som helst idag- det är helt otroligt!. Men det är ju också mycket som ska klaffa...
Det bästa du kan göra för din vän är att lyssna när hon behöver det och som Solkattan skrev- fråga henne hur du kan stötta bäst o respektera om hon inte vill prata om det.

Tack för era svar!

Jag håller med dig i allt, Solkattan! Jag kunde lika gärna skrivit ditt första stycke själv! Precis så tror jag det är! Att hon är livrädd för att bli besviken igen och därför lever hon efter worst case scenario. Men jag ska nog försöka få henne att gå och prata med nån. Det är svårt för en annan att "komma med rätt svar"...

Ellia, jag vill också att hon ska gå och få det utrett en gång för alla, men i och med att de egentligen inte börjat "försöka" skaffa barn, så verkar hon inte vilja det. Så jag sliter lite med känslan av att hon går och mår dåligt under lång tid på grund av nåt som kanske går att lösa om hon bara tog reda på det. Men förmodligen handlar även detta om att hon är rädd för att bli besviken. Hon vill inte få sista spiken i kistan.

Ja, det är inte lätt det här! Fler synpunkter mottages tacksamt!

Det kan ju vara väldigt svårt att utreda om de inte försöker eftersom man vanligtvis gör sådan utredning först efter 12 mån av misslyckade försök men det kanske är annorlunda för henne om hon har en speciell sjukdom eller så.
Men som jag förstår dig nu så handlar det här mer om det psykiska alltså- då tycker jag att du ska föreslå psykologkontakt en gång eller två och sedan ge henne lite tid. Att inte kunna få barn är en jättestor existentiell fråga som man faktiskt kan behöva skygga för och ta till sig stegvis -det finns en anledning till att vi har olika försvarsmekanismer varav förträngning är en. Om det här pågår väldigt länge (typ flera månader) så ta upp det med henne igen. Förstår att det är frustrerande att se på men ibland måste man gå igenom situationer som är jobbiga och som tar tid innan man vet hur man ska hantera/stå ut/leva vidare. Då är det superskönt att ha en vän som bara orkar lyssna och inte försöker lösa.