Åt helvete med allt

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men, du ge inte upp det är värt all längtan och allt det jobbiga.

Jag hade två barn och ville gärna ha en liten till men det tog nästan fyra år innan jag blev gravid och fick en till.
Det var samma här min då varande sambo hade för lite spermier, de fanns men var få.
Som dig så viste vi ju att vi kunde bli gravida så det var jätte tufft. Jag hade som tur är mina två andra barn och det gjorde nog längtan lättare, men det var nog så tufft ändå.

Kämpa vidare och ge inte upp helt plötsligt så har ni eran lilla bebbis och då förstår ni att det var just dena som ni väntade på

När det väl händer så är den tiden ni har väntat helt borta och man tycker att den gick så fort, konstigt nog.

Lycka till och hoppas att ni snart har er bebbis.

Kämpa på! Du är inte ensam om att känna såhär, om det nu är en tröst. Det är jobbigt, jag vet, sitter i samma sits, dock att jag aldrig varit gravid och vet inte heller om jag någonsin kommer att bli det. Min man har också för få spermier, vi väntar på remiss till Ivf och jag är livrädd. Jag är rädd att det inte ska lyckas... allt är en ovisshet och en evig längtan och väntan...

När är det min tur? det är den ständiga frågan... Men ge inte upp!

Tack fina ni! Tårarna bara sprutar när jag läser era rader. Det kan aldrig vara bra för hjärtat detta.

Vampyria2: Ja, jag gissar du har rätt. Om det väl kommer en bebis så antar jag att all väntan som var innan får en annan mening.

Jag och Du: Näe, det är ju det där att man inte får ge upp. Men stundtals så breakar i alla fall jag totalt. Sen hämtar jag upp mig med nya friska tag och ny tro och nytt hopp. Men jag hade av någon anledning satt ett enormt stort hopp till denna månad. För att jag är så rädd för detta med IVF, rädd för att satsa så mycket och att det kanske ändå inte blir något. Hur ska jag orka, undrar jag bara. Måste försöka ladda om och fylla på med positivt.

Fast idag är en gråtardag. Det får lov att vara det.

Alla har vi rätt till gråtardagar, sådana har jag också. Oftast känns det bättre att bara få gråta ut, sen orkar man ta tag i sig själv och sitt liv. Det går inte att alltid försöka hålla masken, fast man innest inne mår skit.

Gråt ut ordentligt och hitta ny kraft senare.

IVF tycker jag inte att man behöver vara rädd för. Vi gjorde hela IVF-utredningen och personalen och allt runtikring detta var proffsigt och bra. Vi hade lyckan att sedan bli gravida på egen hand sex veckor innan vi skulle göra IVF. Men annars hade vi gjort det och jag kände mig trygg med det.

Visst det är sprutor i magen och piller hit och dit. Men det går att hantera.
Var inte rädd för IVF, det är en fin chans!! Lycka till!!

Jag förstår dig/er, känner likadant. Vill bara lägga mig ner och självdö vissa dagar. Har fått remiss på IVF, men känner mig så rädd, och onaturlig. :(
Vet inte varför?
Känns som om man är "dålig" för att man inte lyckas på egen hand(!)
Vet inte riktigt vad man ska göra.... :(

Lycka till, jag hoppsa på det bästa!

Kram Belinea

Julia 72: Visst är IVF en fin chans, som många även jag är väldigt tacksam till, men det är något främmande och då även läskig. Jag väntar på vår remiss dit nu och jag känner mig också rädd som TS för vad som komma skall. Jag vill så gärna att det ska lyckas... men visst känns det som om man hamnar bland människor som kan sitt jobb och är professionella i sitt yrke.

TS: Var stark. Det är svårt, jag vet. Ibland så känns allt bara skit. Försök att göra annat, hålla dig sysselsatt när tankarna blir för jobbiga. Jag är inne i en liten formsvacka nu och då är det städning, röjning och trädgårdsarbete som hjälper. Det går bättre om jag är fysiskt aktiv, men visst brister det i emellan åt ändå. Som när en nära bekant berättar att de ska ha sitt fjärde barn, fixat det på 1.a försöket, då känner man sig värdelös och tycker att hela livet är orättvist.