hjälp!

jag är så himla ledsen..efter strulig skolgång på gymnasiet i höstas med skolk och bristande engagemang ville min son göra något annat. hans pappa och jag lyssnade till hans önskemål och
min son på 17 år fick då ta studieuppehåll en termin från sin skola för han ville pröva att åka till schweize och jobba på en farm (för mat och husrum) vi beslöt i samråd med honom att han skulle få gå på en jazzskola därnere och ta en instrumentkurs trots att vi egentligen inte alls har råd.

gott och väl, han åkte ned i mitten av januari och allt funkade bra.
för ca. 2 veckor sedan ville han komma hem en vecka för hans band här hemma hade blivit erbjudna en spelning + en studiotid.
vi diskuterade och vi betalade biljetten hem och tillbaka ned samtidigt som vi förklarade att han måste åka ned efter veckan hemma eftersom han har gjort ett åtagande gentemot farmen att arbeta där.
ok svarade han, inga problem.

dagen då han ska åka (i går) vägrar han åka ned, vill vara kvar här med sina kompisar och börja skolan igen. han förstår inte alls vår besvikelse, ilska och ledsamhet över att han aldrig slutför något eller ta ansvar för sina saker.
han menar på att vi ska betala farmen för att skicka upp hans kläder och saker som han lämnat där + förklara för dom att han ska börja skolan igen här i sverige.
(kursen i schweize har han aldrig gått på fick vi reda på)

jag och min sambo har sagt nej till honom att han inte får bo här hos oss och leva "hotelliv". vi är trötta på att städa upp efter honom, hans ändringar och nycker, otrevliga sätt mot samtliga familjemedlemmar och att han aldrig tar ansvar eller visar empati.
hans pappa lever med en sambo som vägrar ha honom i deras hem för att hon är så förbannad över samma saker som mig och min man.
pappan står inte upp och säger i från inför sin sambo utan tycker att sonen ska bo hemma hos oss, ett av problemen är att det är alltid vi som måste ställa upp med mat och husrum + hans dåliga humör när det blir denna typ av situationer.
ja, vi vet att han är under arton och vi har ansvar över honom men om situationen är så ohållbar att det inte går att ha honom här, vem vänder man då sig till?
är det meningen att jag som mamma ska behöva vara rädd för min egen son som hotar och skriker? måste jag och min sambo inte markera att i detta hem bland mindre syskon beter man sig på sjysst sätt? finns det något akut boeénde för honom tills skolan kommer i gång? finns det något stöd han kan få typ assistent eller liknande?
nu i efterhand kan jag se att jag varit alldeles för mycket kompis än sträng mamma genom att ha låtit honom få för mycket frihet.
vi är helt rådvilla och undrar om det finns någon annan som varit i samma situation och kan komma med konkreta tips, för nu är detta ohållbart!
känner att jag håller på att bryta ihop..