Ni med män som jobbar mycket...

Känner igen mig förutom att jag inte jobbar helger själv. Min sambo jobbar däremot oftast 6 dagar per vecka. Vi har en 2-åring och en till på väg så ibland funderar man förstås vad man gett sig in på. Önskar ibland att man hade det som alla andra, med kvällar och helger tillsammans, men sen tänker jag att man har ju själv satt sig i denna situation och det har varit så här hela tiden. Man blir lite expert på att hitta på saker själv, men det jag tycker är jobbigast är när det är kalas, middagar eller dylikt så får man ofta gå själv, eller inte gå alls... Inget familjeliv blir det ju, men man får väl ta vara på de stunder som är.

tycker väll inte 50-55 tim/v är så himla mycket, det är så många som har andra partner på jobb på annan ort å bara ses på helger typ sen fredagkväll till sön eftermiddag.. i princip bara lör å halva söndagen...
eller jobb som man alltid finns på jour å typ jobbar alltid... å väldigt ofta hemmifrån..
Det gäller nog att ha kvalitets tid den tiden man har

däremot förstår jag att det inte känns vidare att du jobbar då han oftast kan vara ledig, skulle ha vart så för mig oxå typ bara möjlighet att arbeta helger men för att man då hinner träffas så lite typ inget alls, så har jag valt bort arbetet å prio familjen..

Har en man som jobbar inom vården och det blir en del sena kvällar/nätter och helger. Förösker att inte grotta ner mig för mycket i det jobbiga - det blir bara tungt för mig då. Prata med din man - kanske går det att hitta en lösning som gör att det blir lite lättare? Har du någon annan avlastning så du kan komma iväg och träna t.ex.? Vi har ingen släkt här, så vi har jättesvårt att hitta barnvakt, men bara minsta barnet blir lite större (hon är bara 8 månader) så måste vi hitta en lösning som fungerar...

Det jobbigaste tycker jag nästan är att släkten, 40 mil bort, inte fattar hur det är; att vi har max två lediga helger/månad där ingen dag eller natt berörs av hans jourer. Och så tycker de att vi ska åka och hälsa på hela tiden - åk själva för f**

Jag och min kille ha eget företag, visst är det jobbigt att han är borta hela tiden. men han gör det för vår skull. Han jobbar ca 94 timmar varannan vecka och 104 timmar den andra. förhoppningsvis kommer det blir bättre och vi kan anställa någon. Men det är bara att se framåt. kanske åka till hans jobb och hälsa på med fika mm. Det är bara att hålla ut.

min man jobbar 12 timmar per dag 7 dagar i veckan och visst kan det i bland ta på krafterna att vara hemma med 3 barn och dessutom gravid men han jobbar ju för familjen så känner inte att jag har rätten att klaga men visst kan man sakna det där med att göra saker som en familj men om det skulle vara något speciellt så kan han ju ta ledigt...

Tack för era svar, förstår att många har det mycket värre...Kanske reagerar jag så för att jag alltid har tyckt att man måste leva för dagen och njuta och inte bara jobba för att trygga framtiden, som vi ju inte vet något om...
Vill verkligen ha tid tillsammans som en familj, varför annars skaffa barn om man inte kan leva ett liv ihop och ha tid för varann?
Funderar mycket på att förändra min jobbsituation själv för att få mer tid ihop, men kommer inte ifrån att det är han som jobbar mycket.
Sen har jag svårt att släppa kontrollen och lämna bort vår flicka till barnvakt så jag prioriterar inte mina intressen, vilket jag kanske borde göra för att nån gång få tid för mig själv vilket nu inte existerar....

Nog har du väll massor med egentid när barnet sover å så?
inte hade jag heller lämnat till dagis/barnvackt en enda timme när barnet var så litet som ditt..

hur som hellst så är du ju uppenbart inte nöjd med din situation å då undrar man väll främst, vad bestämde ni å hur planerade ni när ni valde att skaffa barn? var meningen att han skulle jobba mindre sen men att det inte blev så eller?

ok att du tycker han jobbar mycket men om du kan jobba mindre eller ändra så ni är lediga samtidigt, (vilket du funderar på själva) så undrar man varför du inte gör det, låter ju som en protest enbart att inte göra det för att han inte går ner i tid för allt är hans fel.... å det är klart då åstakommer man ingen förändring..

alltså vad är det du mest vill, tillsammanstid eller egentid?? eller bara fritid...

jag menar inte vara elak utan enbart få dig att se å vrida på sakerna på olika sätt för att komma till en lösning å inte bara tycka synd om dig själva..

Min man jobbar nästan varje dag, vardag som helgdag. Arbetsnarkoman. Men jag vet att han ändå, inom sig, för det för oss. Det var skitjobbigt i början, men nu är jag van, och har utformat rutiner som fungerar jättebra för mig och våra tre barn.

Jag försöker att själv komma iväg någon gång då och då, för att ladda batterierna och få omväxling, eftersom jag är mammaledig och ska vara det i 2 år till i alla fall, men det fungerar faktiskt bra ändå tycker jag. Det trista är att vi har svårt att hitta på saker när han jobbar på helgerna, för de flesta är ju med sina familjer då.