Hur mycket?

Bestämma och bestämma, jag vet inte om jag kallar det så? Vi är ju en familj och vi har ju våra rutiner med alla barnen. Jag har 2 barn som är 11 och min sambo har 1 på 7 år. När vi har barnvecka så säger jag till om läggtider och när barnen ska komma hem, om det är ok att sova över, osv, både till mina egna och sambons barn.
Vi är ju inte alltid överens, jag anser att lillkillen får göra saker som inte alls är passande för hans ålder exempelvis spela vissa spel osv...
Men vi försöker kompromissa så gott det går, det viktigaste är att vi är överens till slut så att barnet vet vad den får göra och vad som inte är ok.
Det skulle bli alldeles för hafsigt om man som styvförälder inte kunde säga till om någonting.

Här spelar det ingen roll vem som är hemma. Är jag hemma och min dotter vill till en kompis men det inte passar just då så säger jag nej men det gäller även bonus sonen. Eller ska jag behandla dom olika?

Men om barnen tycker att styvföräldern lägger sig i för mycke? Har dom ingen talan? inte bara om de om dom får åka till kompisar o.s.v utan att styvföräldern helt enkelt lägger sig i å dom mår dåligt för de..

Alltså... det är ju sällan som barn tycker att vuxnas beslut om tider och ansvar är rätt... Men man trippar lite på tå när man är styvförälder just för att gränserna inte är solklara.

Hos oss bestämmer jag lika mycket som min man. Vi är ganska överrens om tider och dylikt och även om jag skulle ta ett "fel" beslut nångång, så backar han upp och så reder vi ut det han och jag sen. Skulle barnen slänga ur sig nåt i stil med "du är inte min mamma" så hade jag svarat med "nej, men jag är vuxen, bor här och har ansvar för att du har det bra, då ingår jobbiga beslut, bit ihop och ta det som en man"... typ...
Jag tror det viktiga är att du och din man är överrens om hur det ska fungera. Det blir bara värre om han ska "rätta dig" inför barnen eller om du tvekar och blir osäker. Ta ett beslut, kör på det. Om det sen visar sig att du borde beslutat nåt annat så fine, då är det det som gäller nästa gång.
Så funkar det för min man när han tar beslut om sin barn, och så funkar det för mig också.
Lycka till!

Jag är bonusmamma till min mans dotter och vi har två gemensamma barn i familjen också. Jag tycker att det är självklart att barnen har samma regler hemma hos oss. Vad som gäller hemma hos biomamman är oftast inte samma som hos oss och det har varit mycket diskussioner kring det men är man en familj så tror jag inte att det går att undvika att "lägga sig i" eller bestämma. Min man är ju inte alltid hemma och det får ju inte betyda att dottern får göra som hon vill då. Däremot brukar jag försöka hålla mig lite i bakgrunden när det går. Främst är det ju den biologiska föräldern som får ta besluten. Men som sagt, i vår familj gäller samma regler för alla barn och då innebär det ju att vissa beslut är mina också.

Jag har ett barn tillsammans med en annan man än den jag bor med och jag tycker att det är självklart att även han ska få vara med och bestämma! Vi bor ju tillsammans och han ska inte alltid behöva be mitt barn fråga mig om lov!

Sen handlar det om vad som ska bestämmas om! Jag menar val av dagis och sådana saker är det ju jag och pappan som bestämmer om, likaså är det han och jag som väljer inriktning i barnuppfostran. Men enklare saker som om h*n får ta en kaka till, vara uppe lite längre, ta hem en kompis m.m. det får han självklart bestämma utan att rådfråga mig, hur skulle det annars se ut här hemma? :)

Sedan vet han ju oxå att han får ta konsekvenserna efter sina beslut. Säger han ja till att h*n får vara uppe lite längre en kväll så vet han ju oxå vad det kan resultera i dagen efter! :)

Jag är uppvuxen men två olika familjer med olika regler. Och det går, visst kan man göra fel ibland, men efter ett tag lär man sig på vilket ställe man har vilka regler. Vardagshyfset brukar ju finnas i båda familjerna i vilket fall som helst.

Jag var hos pappa varannan helg, där bodde jag ihop med pappa, hans sambo och hennes två barn 1 och 3 år äldre än mig.
Hos mamma bodde jag ihop med mamma, hennes sambo och deras gemensamma barn 9år yngre än mej.

Hos pappa hade vi alla samma regler. Sen kunde jag känna ibland att pappa ställde lite mer krav på mig än på min systrar, eftersom jag var hans unge.
Min låssasmamma gjorde ingen skillnad på mig och hennes egna döttrar. Jag fick ensammen följa med henne och handla eller följa med till hennes föräldrar om mina systrar inte var hos henne. Inga problem.
När jag belv 15 och skulle träffade första killen vet jag att jag frågade pappa om jag fick. Och han svarade att jag skulle fråga min låssasmamma. Tror mest det var som uppbackning, vet att hon blev lite ställd och ansåg att det kunde inte hon bestämma. Men dom bestämde sig ihop och godkände att jag träffade honom.

Hemma hos mamma hade min mammas sambo olika regler för mig och hans egna son.
Bodde ihop med mammas sambo från det att jag var ca 4 år tills jag blev knappt 18. Vi funkade aldrig ihop och gör det inte nu heller. Vems fel det är kan jag inte svara på, men ingen av mina vänner tycker om honom heller.
Och min halvbror har knappt inga kompisar hemma. så något stämmer inte ;)
Men att bo i en familj där jag vid typ 10-11 års ålder inte fick göra vissa saker, medans hans egen son på 1-2 år fick göra dessa saker känndes irriterande.
Men jag lärde mig snart att komma och gå "som jag ville". Visste jag att mamma inte kom hem förens typ 18,30 såg ja till att va hemma straxt före henne istället för den tiden som var bestämd sedan innan. Har för mig att jag skulle va hemma till 18 på kvällarna när det var skola, för att hinna med läxor och så.

Mamma var alltid den som hamnade i kläm när jag och hennes sambo var oense. Och eftersom mamma inte kännde att hon kunde säga till mig när det gällde allvarliga saker, ringde hon till min pappa och så fick jag mig en läxa genom honom.
Fördelen var/är att pappa inte heller tycker om hennes sambo.

Vid ett tillfälle minns jag att pappa ringde upp mig och "läxade upp mig", han sa då en sak som fick mig att tänka till. Eller ialla fall få mer inblick i "familjelivet".
"Det kvittar vad du tycker om honom, du bor där och då får du sköta dig och följa deras regler. Annars är det bara att du flyttar hit."
Eftersom jag var typ 15år insåg jag att, okey det kvittar om jag tycker att mammas sambo är dum i huvet. Det är bara att följa dom regler som är satta, även om hans egen son inte behöver följa dom.

Så en sak har jag bestämt mig för. Att den dagen jag blir bonusförälder, ska jag inte särbehandla mina och min nya sambos barn. För det är inte rätt! Det tär på familjen och är framförallt inte rätt mot barnen.

Lycka till där ute alla bomusföräldrar!