Solskenshistoria?

Hej alla ni som kämpar!

Jag tänkte bara dela med mig av min historia som kanske kan ge lite hopp? Jag är medveten om att det säkert finns de som kämpat mycket längre osv, fyra år av hopp och förtvivlan har gjort mig rätt ödmjuk när det kommer till ämnet "skaffa barn". Men tänkte att alltid är det någon som känner igen sig i min historia och får hopp.

I mars -05 bestämde vi oss för att det var dags att skaffa bebis. Dagarna blev till månader utan att någonting hände. Utredning påbörjades i mars -06 med diagnosen "oförklarligt barnlösa".

Vi försökte därefter ytterligare ett och ett halvt år på egen hand utan det allra svagaste plutte-plus i sikte.

Okt 07 tröttnade vi på att vänta på att storken skulle slå ner som en blixt från klar himmel och påbörjade ivf nr 1. Det visade sig då att jag var svårstimulerad. Ett ägg tillbaka och minus på stickan.

I jan 08 var det dags för ett frysförsök med en blastocyst. Minus på stickan.

I mars 08 var det dags för ivf nr 2, långa protokollet. Cystor bildades och efter fem veckors kämpande plockades 3 ägg ut. 1 ägg tillbaka, minus på stickan.

I aug 08 påbörjades ivf-försök nr 3. Fick avbrytas då end 2 blåsor bildats.

I okt 08 påbörjades ivf-försök nr 4. Fick avbrytas då cystor bildats.

I nov 08 påbörjades ivf-försök nr 5. Efter rejält höjda doser plockades 8 (rekord!) ägg. 2 (men vad faaen?!) befruktades och 2 återinfördes efter visst tjat.

Den 22 dec 08 slog bomben ner i form av ett plus. Helt ofattbart.

Efter ca 4 års väntan och kämpande är vi alltså idag är vi gravida i v 16 med tvillingar! Trots att vi höll på i flera år försökte jag intala mig själv att så länge inte läkarna säger att det inte finns hopp så betyder det motsatsen.

Så kan det alltså gå. Så kom igen och kämpa på alla som ibland bara vill lägga sig ner och ge upp! Plötsligt händer det som de säger i triss-reklamen.

Stor kram

M75