I torsdags fick vi komma till vårt hemsjukhus, något som vi hade längtat jätte mycket till. Vi har varit på neo i Umeå under två månader och har nu blivit överflyttad till vårt hemsjukhus. När vi väl har kommit "hem" så känns det som om vi bara vill tillbaka till Umeå. Det har varit enormt jobbigt för oss att byta sjukhus och dess rutiner. Är det någon som har liknande erfarenheter??
jag känner igen mig i det du skriver. Vi var också i Umeå och sen for vi till hemsjukhus. Det kändes som jag höll på att bli tokig av alla nya rutiner. Och det kändes inte som om personalen förstod hur allvarligt sjuk våran son hade varit. Dom har obemannade salar på vårat hemsjukhus och bara vänja sig vid det gick inte. Kände mig så otrygg.
Samtidigt så här i efterhand så vet jag att min son var ju starkare och han behövde inte den intensiv vård umeå hade längre. Men det var känslomässigt jobbigt att släppa NUS vården och ta in den nya vården som vi fick på hemsjukhuset.
Men ett stort grattis till er och ett stort steg mot utskrivningdagen med erat mirakel.
Precis så var det för oss också, fast vi bytte två gånger.. Först NUS, sedan Sunderbyn, sedan hemsjukhuset. Varje flytt var en påfrestning för sonen, som blev sämre båda gångerna, men också för oss föräldrar, som skulle vänja oss vid nya rutiner och ny personal. Jag mådde väldigt dåligt båda gångerna, grät och kände att allt var ett enormt misstag, hade skuldkänslor över att jag hade längtat efter flytten och nästan tjatat om att vi ville närmare hem... Samtidigt som det är ju så, man ska närmare hem och barnen behöver mindre och mindre akutvård, så det är ett steg i processen att få komma hem på riktigt. Själva utskrivningen var också orolig för mig, jag hade svårt att sova hemma med Vidar, att inte ha någon att ringa på när jag undrade över något. Som tur var så var det helt okej för oss att komma in eller ringa till barnavdelningen när vi ville, men samtidigt så kände jag inte så stort förtroende för personalen där, efter vår sista flytt. Man är så oerhört känslig när man är där, med sin pyttebebis, som är sjuk och frisk om vartannat och ska flyttas hit och dit. Vi hade en jättebra samtalskontakt i Umeå, men det pajade helt ihop när vi flyttade till Luleå och sen till Gällivare, där funkade det inte alls. Det är väldigt tråkigt, för vi föräldrar behöver få rätt stöd för att kunna stötta våra barn!
Åh! Jag känner så igen mig! De första 8,5 veckorna låg vi i Uppsala, sen blev vi flyttade till västerås, och herregud. Efter att de visat mig runt låste jag in mig på en toalett och bara storgrät, jag förstod inte hur hon ens skulle kunna överleva vårdtiden där, då det var en oerhörd skillnad i hygienen sjukhusen emellan.
Så småningom lärde man ju känna personalen där också, men jag kände aldrig lika starkt för hemsjukhuset som för det andra, det var de som räddade min dotters liv och hjälpte mig att hålla modet uppe under hennes första tid.
Sen var det en del praktiska saker, i Uppsala fick man kvällsfika och det fanns ett kylskåp med pålägg man fick ta av, det fanns både micro, spis och ugn som man fick tillaga mat i.
I Västerås fanns det micro samt kokplatta, så där levde jag på pasta med bönor på burk, plus att man varken fick frukost eller kvällsfika.
Man borde väl avsluta med något peppande, men det känns svårt, för jag vet ju hur du känner, det bästa jag kan komma på är väl att ni får komma hem sen 