1995 hade jag också en jobbig första förlossning och det gjorde att både jag och sambon fick förlossningsskräck och var rörande överens om att vi inte behövde vara med om det en gång till.
13 nov 2008 föddes son nr 2 och visst attan gjorde det ont men det var en underbar förlossning! Underbar BM-studerande, BM och USKa som tog vår rädsla på allvar.
Min skräck hade inte med smärtan att göra utan det var mer rädsla för att råka ut för samma saker som förra gången. Jag har alltid haft stor förtsåelse för de mesta av det vi råkade ut för och jag är även medveten om att om de inte gjort som de gjorde, bl a klippte och pressade ut Markus, hade vi troligen inte haft en underbara sonen vi har idag.
När vi blev gravid igen tog jag genast upp det här med min BM och de erbjöd Aurorasamtal som jag tackade nej till. Kände att de var mer för de som är rädd för smärta och liknande. Jag visste ju att om hjärtljudet gick ner även denna gång så måste de agera.
Hur som, jag ångrade mig och fick komma på samtal en gång innan förlossningen och det resulterade i att hon gjorde en notering i min journal samt att vi kom fram till vissa åtgärder som skulle vidtas om något skulle hända. Jag skrev även ett mycket långt förlossningsbrev, en del var en punktlista som beskrev det viktigaste om det skulle vara panik när vi kom in samt en längre del där jag beskrev min upplevelse av förlossningen.
Som jag redan skrivit, förlossningen blev super!
Och nej, jag gick inte i Borås utan i Falun.
Lycka till!
Jag håller tummen för att du ska få en lika positiv upplevelse som jag fick!