Jag o min sambo pratar om att separera o jag oroar mig över hur vår tre-åriga son kommer att hantera situationen. Kommer han att ta skada?
Eftersom ingen av oss vill avstå tid från honom kommer vi troligtvis ha honom varannan vecka vardera.
Hur löste ni boendefrågan för barnet när ni separerade?
Om du hade småbarn vid din separation, hur reagerade de?
Tacksam för svar eftersom jag just nu bävar för det vi ska utsätta vår son för!
Ja, barnen påverkas av att man separerar. Men det gör de av att vara i en familj där föräldrarna inte älskar varandra/bråkar också.
Hur barnen ska bo är inte enkelt. En del barn kan bo VV. Andra mår bäst av att vara på ett ställe och flytta tex varannan helg.
Min son var 1,5 när vi separerade och han bor VV. Ibland funkar det bättre ibland sämre, Det handlar mycket om hur vi som vuxna planerar och kommunicerar med varandra. Det underlättar mycket för barnen om man visar att man pratar med varandra...
Jag tycker att ni ska vända er till familjerådgivare. Inte nödvändigtvis för att ni inte ska separera, men för att ha ett bollplank när ni pratar om hur ni ska ha det i framtiden osv...
Tack för ditt svar!
Jag har föreslagit familjerådgivning för min sambo men av någon anledning var han enbart intresserad av den hjälpen om vi skulle satsa på att hålla ihop, inte för att få hjälp att separera på bästa sätt....
Jag tycker oxå att det vore ett bra alternativ.
min son va 2 när vi separerade. Han har inte reagerat nått vidare tycker jag inte. Han har sedan vi separerade bott varannan vecka hos oss. På sommaren har vi ibland ändrat så han haft mer sammanhängande hos oss. Kanske 2 veckor i stöten. Det funkar bra. Men självklart måste man ju se till barnets bästa och vara lyhörd. Viktigt att inte bråka framför dom och om dom frågar varför pappa och mamma inte bor ihop längre inte beror på dom. Min son har börjat fundera nu dom sista veckorna varför det är så att det är en pappa och en mammavecka men jag har bara förklarat att pappa och mamma är bättre vänner när vi bor själva och att jag tycker om hans pappa som min vän.
Men så länge du tror på att det kommer gå bra så gör det de tror jag. Ett barn läser av oss otäckt bra. Tro på att detta blir bra och din son gör det me.
Lycka till
glömde tillägga att min son idag är snart 4 år
Det ÄR jättetufft att separera oavsett orsak. Försök få pappan att fundera över det igen. Där jag bor finns det manliga familjerådgivare. Kolla upp det, för det kan vara stöttande för mannen om det känns jobbigt.
Omge dig av trygga människor som finns där och ta en sak i taget och stressa inte... =)
Jag och min sambo separerade för ett år sedan när vår son var tre. Separationen har faktiskt gått över förväntan! Nämnas kan också att vi separerade pga att vår kärlek övergick till djup vänskap, vilket underlättat det hela. Inga skandaler 
Nyckeln till det är skulle jag säga att vår relation till varandra (mamma och pappa) är mycket bra och att vi satt vår son (Noel) i första rummet.
Vi bor exempelvis 150 m från varandra med dagiset mellan oss. Vi har anpassat växlingarna till Noels behov, d v s varannan vecka samt ett snabbt byte mitt i veckan för att inte det ska ta för lång tid med den ene.
Att barnet skulle ta skada beror nog på hur ni hanterar situationen. Tror snarare att det kan vara värre för barnet att hålla ihop "för barnets skull". Därav absolut inte menat att jag uppmuntrar till separation.
Mina tips: lyssna på barnets behov (ibland kan reaktioner komma iform av att de kissar ner sig, slutar äta osv), ha en bra kommunikation mellan er föräldrar (gemensamma regler, ställ upp för varandra, stäm av, stötta varandra etc) och bo nära varandra (ökar flexibiliteten vilket hjälpt oss oerhört mycket).
Tillsist så är jag själv ett skilsmässobarn och så vitt jag vet inte tagit skada av det.
Tack så jättemycket för bra svar! Inser att det inte bara finns ett sådant men att det viktigaste är hur jag o pappan sköter vårt samarbete kring sonen. Vi är ganska överens om att just det vi ÄR överens om är hur vi ska uppfostra o hantera vår son! Det är oxå det enda......som det känns nu.
Jag är nyseparerad sen två veckor tillbaka, har en son på 3½ och en dotter på snart 2 år.
jag hade rejäl ångest för hur sonen skulle ta det (som ju förstår lite mer) men det har gått jättebra än så länge.
Vi har gjort så här: jag har måndagar o tisdagar alltid, pappa har onsdagar o torsdagar alltid, sen varannan helg. så när han har helgen blir det ju ons,tor,fre,lör sön. O när jag har helg blir det fre,lör,sön,mån, tis.
Så det blir fem dagar på rad, o sen två dagar. Känns perfekt för vår del! Vi kände att varannan vecka blir för lång tid emellan när barnen är så små. Men sen är vi oxå beredda på att ändra på det om vi märker nåt på barnen, eller att det känns hattigt, men vi börjar så här i alla fall. LYcka till !
Vi skilde oss när vår dotter var tre år, det är snart fyra år sedan och har gått jätte bra faktiskt. men här kommer lite tips på hur man kan göra det så bra som möjligt för de små (även om de alla är olika förstås) Vi hade vv först men det blev för långt mellan det att hon fick komma till den andre föräldern och slutet på veckorna gick bara åt till att längta, så vi har delat upp det så att hon är hos oss så här:
V.1
måndag: Mamma lämnar på skolan, pappa hämtar
tisdag: pappa hämtar och lämnar
onsdag:pappa lämnar, mamma hämtar
torsdag:mamma lämnar och hämtar...pappa hämtar på kvällen vid 7 tar då en fika.
fredag-måndagmorgon hos pappa
V.2
Tvärt om mot vecka 1
Låter kanske rörigt men det funkar jätte bra det längsta hon hinner längta är nån dag bara.
Sen är vi väldigt bra vänner, firar det mesta tillsammans fast att vi har nya familjer.
Vi träffas och gör saker tillsammans både alla tillsammasn och endast vi tre (pappa, mamma och dotter)
Pratar aldrig illa om varandra och uppmuntrar allt som är possetivt med den andress familj m.m
Vi har den turen att vi är vänner och även att våra släkter tycker väldigt mycket om oss så vi har fortfarande kontakt med varandras föräldrar m.m
Jag tror att det bästa man kan ge sitt barn är vänskap till den andre föräldern då mår barnet bäst 
Är såå tacksam över era svar och konkreta tips! Ska verkligen ta mig en funderare!
Det här är väl att kasta in en brandfackla, men jag är övertygad om att det inte är det bästa för alla barn att bo varannan vecka.
När jag separerade och mina äldsta pojkar var små så gjorde vi som så många andra berättar om, vi bytte varannan dag, eller hade 2 dagar var, och så småningom var det varannan vecka.
Otroligt praktiskt för pappan och mig som ingen av oss ville skiljas från pojkarna, men inte alls bra för barnen, ingen kontinuitet alls.
När yngsta killen fyllde 12 valde han att bo hos mig permanent, och det blev en otrolig skillnad.
Kompisar dök upp oftare, tidigare visste de inte hos vem han var och han föll bort ur umgänget till exempel. Skolarbetet kunde följas upp varje dag på ett helt annat sätt. Tidigare kunde han ju manipulera oss och säga att han gjort läxan o s v.
Jag tror att barn mår bäst av att bo på ett ställe och ha en umgängesförälder som de träffar t ex varannan helg och en dag i veckan. Detta är bara ett inlägg i debatten, andra har säkert andra erfarenheter.
hej,vi separerade i höstas,och har en son som blir 2 i maj,vi har löst det så att han bor hos mig,är hos sin pappa varannan helg och ibland någon dag mitt i veckan, när vi var på samtal hos familjerätten så sa de att det inte brukar rekomnendera så små barn att vara varannan vecka. men det funkar säkert för vissa med det hade det inte gjort för oss,min son behöver kontinuitet
Tips: var ärlig mot barnet, tala om för er son att mamma och pappa ska bo på olika ställen.. (men först när ni flyttar så att säga). Barnet tar saken bättre om denne kan hänga med i vad som sker. Min son frågar fortfarande när han ska åka hem, för hemma är hos hans pappa. Han har ännu inte kommit in i att han även bor hos mig (vi har honom lika mycket). Sen tycker jag att det är ännu viktigare att ha rutiner i vardagen, när man är ensamförälder (om ni ska ha er son lika mycket). Då känner barnet en trygghet som är värd väldigt mycket! Lycka till!
tack för tipsen! jag är mitt i separation och flyttar så snart bostad finnes. Men är det bara jag som inte över huvud taget ser fram emot barnfriheten, även om det så bara är 3-4 dagar i sträck. För oss är det självklart att båda ska ha lika mycket, men jag vill inte va utan min dotter ju.. Många verkar fira att de nu ska få vara barnfria så mycket, jag önskar att jag kände likadant...
svart tulpan skrev 2009-03-02 19:49:59 följande: