Ni som går hemma som hemmafruar...

I början när jag var hemma kändes det lite konstigt och ensamt att inte jobba. Men i själva verket var det ju ganska mycket jobb. Det var nog mest inställningen. Barn har absolut inga problem att inte gå på dagis när de är så små. Det räcker med att gå i en eller annan mamma-barn-grupp eller gå på lekplatsen och gunga.

I vilket annat land än Sverige påstår man att barn ska gå på dagis före 3 års ålder för att det är bra för dem? Dagis är okej om man måste gå till jobbet, men inte mer. Mina barn var mogna för förskolan när de var ca 3 år. Det är sånt man känner.

Jag var mammaledig och sedan hemma mer eftersom jag blev gravid igen, började aldrig jobba igen mellan barnen.
Total "hemmatid" 3 år.
Jag höll på att tråkas ihjäl.

Jag har också varit mammaledig sen min första dotter föddes, utan att gå tillbaka till jobbet emellan. Totalt nu i 3 år och 4 månader. Jag är inte ett dugg uttråkad, utan tycker att det är ett fantastiskt privilegium att vara hemma med mina barn. Ska dock tillägga att jag har väldigt många väninnor som också är hemma och är mammalediga. Min äldsta dotter har precis börjat på dagis 3 förmiddagar i veckan. Hon älskar det och var väldigt "redo". Fast jag tror att hon har tyckt att det varit vualdigt bra att vara hemma. Vi går till lekparken, träffar kompisar, samt hittar på olika saker hemma. Just nu förstår jag inte hur jag ska hinna både jobba och ta hand om barn och hem när det väl är dags. Skulle mycket väl kunna tänka mig att vara hemma längre. Detta trots att jag har ett jättebra jobb med toppenkollegor, som jag stortrivs med.

Glömde säga lycka till med ditt beslut!

Varken jag eller min syster har gått på förskola och vi har överlevt.
Men känns bara tråkigt att han ska börja lägga sig i vad som är bra och fel för vårt barn.
Vi känner att det är rätt för vårt barn att vara hemma med henne, njuta och bara va
ut och leka, ut och gå i vagnen, gå på öppna förskolan. Det är för hennes skull vi tänker  dessa tankar jag kan gott byta jobb så det är ju inte så för min skull jag ska bli hemma.. Det är mest för dottern sen för våran för att vi tycker det känns skönt att ha henne hemma och se henne utvecklas    vet hur det Kan gå till på förskolor...

Det är blandat. Men jag skulle nog inte vilja vara hemma för alltid, men tycker det är skönt nu när barnen är så små. KOmmer väl stanna hemma till yngsta är 2-3 år. Helst 3

Det finns inga undersökningar på att mycket små barn behöver dagis   alltså att det är något fördel att ha gått på dagis så tidigt. Däremot börjar det poppa upp att små barn inte utvecklas optimalt på dagis.

jaa, nej hade inte tänkt va hemma för alltid   det går ju inte heller med vårdnadsbidraget
Men tills älsta dottern är 3 blir det isf

Undrar hur man skulle göra...

I mitten på augsuti tänkte jag ta ut bidraget, MEN om det visar sig att jag blivit gravid kommer bebis i slutet på oktober, då är det kanske ingen ide att ansöka bidrag?? finns det en minimum tid man måste ha tagit ut den?!
vet att man måste vänta va va de 5månader?? innan man söker igen??
  tänkte då söka Igen när yngsta barnet är 1år och va hemma med det OM pappa inte vill vara hemma med båda busarna

Jag har nu varit "hemmafru" (eller hemmamamma som jag hellre kallar det) i 7 år! Jag har aldrig ångrat mig, eller tvivlat på att jag gjort det som varit rätt för mina barn.

Jag har valt att göra så här eftersom jag minns hur harmonisk min egen barndom var, och jag hade min mamma hemma. Med det säger jag ABSOLUT INTE att de barn vars mödrar jobbar inte har en harmonisk barndom!!! Nej, jag bara säger att det var utifrån mina egna erfarenheter som jag valde.

Jag tänker inte låtsas som att det har varit rosenrött och underbart hela den här tiden. Det har funnits stunder då jag kännt mig utstött och ensam. Men det beror faktiskt mer på omgivningens syn på det hela, än på det faktum att jag varit hemma.

Tyvärr betraktar många arbetande människor oss hemmaföräldrar som "snyltare", "latmaskar" och "samhällsparasiter" som lever på skattepengar som de "hederligt arbetande" får betala.

Detta är självklart inte sant, och det vet alla som bemödar sig med att kolla upp saken.

Under de 7 år som jag varit hemma har jag inte fått någon a-kassa, inget socialbidrag, inget bostadbidrag eller något annat bidrag. Jag får barnbidrag, men det får mig veterligen även arbetande föräldrar.

Så problemet med att vara hemma är egentligen inte själva grejen att vara hemmaförälder, utan omgivningens syn på det.

Faktiskt har jag inte ens fått något vårdnadsbidrag, eftersom min yngsta var 4 år när det infördes och vad jag vet så får man väl bara vårdnadsbidrag tills de är 3 år?

ja precis fram tills de är 3år får man det

Jaa, men direkt när jag började prata om vårdnadsbidraget så började mannens bror+tjej gnälla och säga en massa negativt(vet inte om tjejen är avundsjuk?! då hon inte kan gå hemma då hon mer än gärna nog hade varit hemma med sonen ist, men brorsan han sätter barn till världen men bryr sig sen inte om dem typ, så det kan vara därför han tycker att kvinnor ska jobba och barn gå på förskola!) Han började predika till min man att min man är för snäll som låter mig gå hemma ist för jobba att det är min mans egna val och att brorsan tycker att jag skjuter bort mina problem mm... Bara för att jag råkade säga att jag inte trivs på mitt jobb och att jag ska söka nytt jobb efter andra barnet!?

Jag vill vara hemma och njuuuuuta av mina barn inte sätta de på förskola, jag och min syster var hemma fram tills det var dags för förskolan(som det gå hette nu nollan, 6årsverksamheten?!) och vi trivdes jätte bra och mådde inte dåligt av det, vi kom in i förskolegruppen på en gång osv... Så det har inte skadat oss..

Och självklart kommer jag göra allt för att vårt barn kommer att få träffa jämngamla och andra att leka med, så hon kommer gå i första hand.