Bonusbarnet lindar min man runt sitt lillfinger..hjälp!

Gällande att köra bil så kan du ju fråga din man vad han anser den dagen hon kört ihjäl sig själv och/eller någon annan, Ett litet barn som leker eller så..

Vet faktiskt inte vad du kan göra i övrigt.. Det verkar som om fädrar ofta har en tendens att låta sig viras kring ett finger av en dotter.
Och det är ju som du säger att göra sina barn björntjänster.
Men har du inget att säga till om? hon bor ju hos er och är en del av er familj, och då måste ju ditt ord väga lika tungt som hans.
Jag hade inte kunnat leva så om inte mitt ord i min familj var lika viktigt som någon annans oavsett vems barnet är.
Är man en familj så är man det oavsett vems gener barnet bär på och då gäller lika regler för alla och båda vuxna har bestämmande rätt och ska gemensamt komma fram till hur saker och ting ska skötas.

Sätt er ner och gör upp regler, bli den "elaka" om det krävs, så får han vara tyst då om han inte kan säga stopp till sin dotter, så får du göra det istället..

Hmm.. Ja, lycka till, jobbigt det där!

Måste påstå att jag har ganska mycket att säga till om, tror vi är lika där jag o min man.
Och det sjuka är.. han säger själv allt som du skrev där om att alla ska göra, behandlas lika osv. Men av nån anledning kan han inte göra/se mot sin dotter. Han har även en son som dock bara kommer hit varannan helg, men han är inget krävande barn. Sitter vid sin dator, är schysst mot allt o alla med bara lite för dåligt självförtroende. Men till honom kan han säga ifrån! Jag har lite svårt att fatta varför dottern har sån makt? Men hon visar en underbar sida mot folk som inte känner henne, men när hon inte får sin vilja igenom går hon alltid till pappa o vänder honom hur lätt som helst!
Jättetacksam för dina tankar, man känner sig inte lika "hemsk" om nån annan helt utomstående uttalar sig.
Och självklart ska jag kämpa vidare. Det är bara att deppa ihop och gå vidare!

Jag tycker om barn i allmänhet men av någon anledning så har jag börjat tycka mindre och mindre om min sambos dotter och det känns verkligen fruktansvärt! Jag tror att det har att göra med att vi bor på 18 kvadratmeter med en 2 månaders bebis och han är arbetslös och utan akassa så vi har inte speciellt mycket pengar. Dessutom så är hon bortskämd så det är läskigt hon skriker och håller på som en trotsig 3 åring så fort hon inte får exakt som hon vill. Dessutom så uppmuntrar min sambo det hela genom att ge med sig när hon bråkar och låta henne få som hon vill konstant. Jag har gett honom min synpunkt på det hela men vad ska man göra när han bara säger "det är mitt barn". Ibland så önskar jag faktiskt, hur hemskt det än känns, att jag aldrig skaffat en kille med barn sedan tidigare.

En del separerade föräldrar verkar så jäkla livrädda för att deras barn ska bli ledsna, jag fattar verklingen inte deras problem?!?!? Bara för att man separerat så behöver man inte curla ihjäl sina barn, eller inte låta dem få veta att vissa beteenden får konsekvenser, eller låta bli att ha regler för hur man beter sig... Ska de låta barnen åka gräddfil hela livet för att de en gång i tiden valde att leva utan den andra föräldern?

Jag antar att det enda du kan göra är att faktiskt ifrågasätta hans beslut då och då? Fråga om han tänkt på vad ett visst beteende från honom genererar för beteende hos hans dotter? Hur han vill att hon ska bli som vuxen, hur han vill att hon ska vara som partner och arbetskamrat... Det är nämligen den personen han är med och formar just nu, och det verkar lämna en del att önska tycker jag det låter som...

är i en liknande sits och de är inte alls kul. man måste behandla alla "sina" barn lika!
det där beteendet förstår jag mej inte på...