Varför så liten förståelse för bonusmammor?

håller med till fullo!
bonus föräldrar är bra att ha till: kärlek, pengar, trygghet, dyra semester, äta, kläder, dyra prylar.
ställa krav ?????
ligger sist på listan.

Är också bonusmamma och har undrat länge över de här sakerna. Ibland är det verkligen som om man vore något som katten dragit in.

Ja det är mycket intressant, kan det kanske bero på att endast bio-mammor svararoch för dem (som alla andra) är ju BARA ens eget barn av vikt.
För jag skulle absolut inte, nu när jag själv levt såhär, kräva de sakerna av mina barns ev bonusmamma..

Herregud så bra sagt!!!

Är själv bonusmamma och mamma till ett eget barn, och jag försöker behandla barnen lika i alla lägen, jag ska ställa upp då pappan jobbar mycket och ha båda barnen osv. MEN hjälp om jag kommer med en s.k "negativ" kommentar, att h*n tex har gjort något tokigt (bonusbarnet), ajsan, bajsan...Det känns som du säger, min åsikt betyder ingenting. I vår samanslagna familj blir det mest mitt barn som blir tillsagd och tillrättavisad, för jag är nästan lite "rädd" att säga till bonusbarnet...

Föräldramöten eller frågor om barnets utveckling får jag inte vara med på men jag ska ställa upp så fort barnets riktiga mamma behöver avlastning...Skönt att skriva av sig lite...

Har en bioson, som är hos pappan varannan helg

Jag kräver inte att hon skall älska min son däremot respektera att han finns och uppträda gott mot honom. Det är ungefär allt jag begär.

Tycker inte hon har på varken FR, utveclingsamtal och dyl med att göra heller.

Nu blir det iofs skillnad om man har barnet VV,men någon som bara ser barnet varannan helg tycker jag inte har så mycket med barnets vardag att göra. Sedan vore det ju lite skillnad på om hon varit snäll,trevlig och tyckte om barnet också.

Fröken Svår skrev 2009-01-09 01:42:19 följande:

Känner igen så mkt av det ni skriver. Mina bonusbarn har bott hos oss varannan vecka i snart 10 år. Säger jag till bonusbarnen, tex att de måste städa efter sig, får jag nästan en utskällning av min man, trots att jag säger till våra gemensamma barn mer. I vårt fall beror det mkt på biomamman också, som vi aldrig har haft ngt samarbete med. Vid ett av våra första samtal sa hon till mig att hon aldrig kommer att bli vän med mig... (Jag träffade min man drygt ett år efter att de hade separerat.)Går barnen t biomamman o säger att jag skällt på dem då håller hon dem om ryggen o säger att de behöver aldrig gå tillbaka t oss. Så min man är ju rädd om sin relation till barnen, men det känns fel att behöva tassa på tå för att inte förarga ngn. Jag fick inte vara med på deras lucia, skolavslutningar etc, trots att barnen ville. När de frågade varför jag inte skulle vara med kunde jag ju inte säga som det var heller, så de tyckte ju det var jag som svek dem, trots att jag älskar dem så mkt. Inte förrän vårt första gemensamma barn föddes fick jag vara med, för som hon sa (biomamman) så kunde hon inte hindra barnens syskons mamma att följa med. Tänk att vara så bitter på ngn efter elva år att man inte kan samarbeta kring barnen... Ibland undrar jag hur jag stått ut...

Jag har två bonusbarn , den ena bor här varann helg ibland mer .
När hon är här är det både jag och min man som kan säga till om det är något mm .
Jag har lika mycket delaktighet i henne som hennes pappa enligt honom , alltså har vi båda ansvaret hemma hos oss.
Han blir nästan arg om jag säger att egentligen har inte jag någon talan över hans dotter.
Jag älskar henne högt & uppskattar att det fungerar bra med hennes biomamma & bonuspappa.
Har en bonusson som bor lång ifrån oss & vi har inte kommit överrens för fem öre ( hans bio mamma & vi ).
Först nu när vår gemensamma dotter har kommit får jag träffa den lille också , för hans lillasyster ska få täffa sin bror .