En fruktansvärd rädsla....

i regel går andra förlossningen mycket fortare än första.jag tror du klarar detta galant faktiskt.bevilja kejsarsnitt kanske man kan likna med att bevilja en operation som inte alls behövs-operation kostar säker mycket mer antar jag iaf.min första förlossning var heller ingen dröm,tvåan kom däremot snabbt.det var jätte stor skillnad.försök att lugna ner dig själv lite.om du behöver ett kejsarsnitt kommer du att få ett om det går åt fel håll.kanske du kan få gå och prata med någon regelbundet tills det är dax? eller ha någon bm som du litar på med dig? skriv ett brev om hur du känner inför det hela,givetvis ska du prata om det när du kommer in med.jag själv tänker att hur många är det inte före mig som fixat detta och varför skulle inte jag också göra det.du kan kanske få en annan bedövning med.jag har ingen erfarenhet av mer än lustgas.jag hoppas du kan komma till ro och slippa oroa dig hela tiden.

Jag känner dels igen mig. Min latensfas var inte farlig alls. Men resten var helt hemskt. Och ändå gick allt som det skulle, det var en väldigt normal förlossning. Jag blev chockad över smärtan, min egen skräck och kände mig liksom tagen på sängen.
För mig har det hjälpt att läsa andras berättelser här inne. Bara att gå igenom förlossningar och tänka sig har fått mig att slappna av. Nu tänker jag att det antagligen kommer bli helt hemskt denna gång också. Men förhoppningsvis går det fortare och dessutom handlar det trots allt om en begränsad tid.
Jag tycker du ska fortsätta att gå på samtalen och gråta så mycket som du vill. Och fortsätta prata om kejsarsnitt. Står du på dig så tror jag att du får det. Samtidigt kanske samtalen kan få dig att tycka att en vanlig förlossning är okej, så länge som du känner att kejsarsnitt finns som ett alternativ, om du förstår vad jag menar.
Huvudsaken är att du inte skäms över din rädsla. En förlossning är ju förfärlig. Jag känner att denna gång ska jag inte vara duktig eller stark. Jag ska vara mig själv.

Jag fick epidural och den hjälpte fint, det var egentligen inte smärtan utan det otroligt utdragna som var jobbigt. Jag hade ju värkar som inte gjorde någon som helst nytta. Min mamma hade samma sak och även min mormor så det går i släkten. När de gjorde kurvorna sa de bara "ja du har riktiga värkar, men du öppnas inte" Vill inte uppleva det igen. När jag, efter 6 dagars värkar, blev igångsatt med värkstimulerande, var kroppen totalt slut. Jag hade sovit 4 timmar på dessa dagar, då jag fått en sovdos. Kan inte riktigt förstå varför man ska gå så länge med värkar? Varför de inte satte igång, när det ändå var precis det de fick göra tillslut

Jag tycker att det du var med om låter omänskligt. Jag tycker faktiskt det. Fortsätt prata med aurorasköterskan och ställ krav!

Jag ska träffa henne i januari nu, och då ska jag försöka förklara hur dåligt jag mått sen förra mötet. Vi började med att gå in i samma sal som Enja fötts. Jag mådde illa, ville kräkas och tårarna bara rann. Vi hade inte planerat ett till barn, det blev ändå o självklart är vi ju glada men....ja du förstår. När ska du föda?

Läste bara ts, och det stod att snitt inte var på tal.
Tog du upp att du vill ha snitt eller väntade du på vad de skulle erbjuda? Bara en tanke att du kanske måste berätta vad du önskar?

LyckaJones, nej jag orkade inte ta upp det vid det tillfället. Mådde så dåligt, men jag ska absolut göra det. Ja antar att de inte säger ordet snitt för då fastnar man ju vid det. Sen är det ju många som tror att snitt gör mindre ont och att det är en "lättare" väg. Så känner inte jag alls. Men om det handlar om smärta sprack mina stygn i underlivet upp och jag fick en kraftig infektion som inte gav med sig på 3 veckor. Jag inser att detta kommer göra mkt ondare efteråt, men då kanske jag har ork både, åtminstånde mentalt. Jag vet inte alls, och jag vet inte varför jag är så rädd faktiskt.

Hannah1979 skrev 2009-01-01 20:22:51 följande:

Hannah1979 skrev 2009-01-01 20:22:51 följande:

Jag var på mitt aurorabesök och det var värre än sist. Jättegullig barnmorska men tyvärr hjälper det inte. Detta var för en vecka sedan och efter det har det bara blivit värre. Vaknar på nätterna, kallsvettig och med hjärtklappning. Har haft panikångest förr om åren så jag känner ju igen det, men det var så längesen och man vill ju bara få längta. Nu har jag i alla fall sagt att jag vill ha KS och skall träffa en läkare på torsdag. Hoppas på det bästa då