Jag väntar mitt 4 barn och det här är den enda gången som jag är riktigt nervös inför förlossningen. Varför är det så? Ok om det hade varit mitt första men med fjärde. Förmodligen är det för att det inte är så längsen jag fick mitt yngsta barn. Någon mer som känner så här?
Det är helt normalt att vara rädd. Jag väntar mitt tredje, var jätterädd i flera månader, nu vill jag bara att den ska komma.
Från början var det inget jag tänkte på men efter hand så har det kommit ikapp mig. Jag vet inte om jag kan säga att jag är rädd. Jo jag är rädd för att det ska bli snitt eftersom de typ snittar alla i Lund numera om barnet är i säte. Mitt första barn var i säte men henne fick jag föda vanligt (många år sedan nu). Hon var så lurig för hon vände sig från att ligga rätt till att ligga fel i v 36. Den tjejen jag väntar nu ligger ju rätt nu men hon kanske får för sig något hon med...
Annars vet jag inte. Mest fundersam än så länge. Men jag är generellt mer nojig den här gången än med första. Jag var ju så rolig att jag egentligen inte fattade att shit, jag har ju BARN, förrän hon var kanske 8 eller så... Jag mest bara var. Jag hade aldrig tidigare tänkt i ett 20-årsperspektiv för jag lever i nuet så mycket, det har jag alltid gjort. Men nu har jag faktiskt tänkt på mycket som kan gå snett och fel. Dels tror jag att det har att göra med att jag är 15 år äldre men också för att jag vet mer idag. Det är inte så självklart att allt ska gå bra längre.
Jag väntar också mitt fjärde barn och misstänker att jag omedvetet går och "kniper" in bebisen, för värkarna jag har är kraftiga men det vill inte riktigt komma igång. Har i och försig 4 dagar kvar men dom andra tre har ju liksom kommit "tidigare". Fick göra en tur igår kväll igen till förlossningen för då trodde jag verkligen att det var dags, men nä ä då. Nu sitter jag här med jätte kraftiga sammandragningar som faktiskt gör riktigt ont. Är så medveten om vad det är man ska gå igenom så jag tror att det är därför jag "kniper" 
. Ja ja. Kram och god jul på er.