UL-katastrof, vätska bakom nacke och runt lungor

Har inte vart med om något liknande, men ville bara skicka en varm cyberkram och hoppas att det visar sig att allt är bra med er bebis!

Ohhhh! *Kramar om*
Önskar så att jag kunde säga något till tröst men... jag hittar inga ord.
Jag ska då hålla tummarna på att testet är bra.

Med första barnet så var vi skitglada och nervösa innan vi såg en sprallande bebis med pickande hjärta och sedan tittade vi bara glatt på när BM kollade allt. När hon var klar såg hon fundersam ut och sa att hon egentligen inte hade tänkt att säga något men hon tyckte att det skulle kollas upp ändå. Bebisen hade två cystor i hjärnan vilket var en markör för kromosonavvikelser.

Och där dog jag en smula...

Jag grät och grät och grät. Dagen efter var vi uppe på sjukhuset för specialistbedömning och efter en lååång och tyst undersökning så bedömde läkaren att det inte var "farliga" cystor men att vi såklart fick göra FVP om vi ville men då kände jag att jag inte ville.

Han föddes fullt frisk

Med andra barnet var vi inte fullt så entusiastiska innan UL och hade 100 frågor till BM som fick kolla allt extra extranoga men där fanns inget avvikande.

Hade situationen med sonen hänt idag hade jag gjort FVP för det var samtidigt skitjobbigt att gå med en oro i kroppen resten av graviditeten. Det hade varit bättre att få veta.

På BM lät det som att det var stor risk att det var något fel, fast hon ville ändå inte säga hur stor risk. Och då kan det ju vara den vanligaste, Downs Syndrom, eller så är det något annat "halvfarligt" eller så är det någon av de kromosomfelen som gör att fostret inte kan leva utanför magen.

FAN I HELVETE vill jag bara skrika ut till världen, vi är unga, röker inte, jag har inte druckit en droppe alkohol sen jag fick reda på grav, vi har inga sjukdomar i släkten, jag har vilat och ätit mina jävla vitaminer. Varför är Mini trasig??? FAAAAAN! Världen är jävligt orättvis. Bebisen var så söt, liten näsa och mun och benen som rörde på sig.

Och nu alla frågor; om det är en bebis med Downs, orkar vi med det? Kan man ta bort en sådan bebis och leva med sig själv? Kan man se sig själv i spegeln efter det? Om det är ett mkt allvarligare fel, hur klarar man av att föda sitt döda barn?

Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva fundera på dessa frågor.

Och nu vet jag att min mamma och svärfar bara sitter och väntar på att vi ska ringa och berätta hur underbart det var på UL. Vette fan hur jag ska få fram detta.

Trodde att min kropp skulle känna om det var något fel på Mini, eftersom jag kände typ på en gång att jag var gravid. Trodde kroppen kände av sånt liksom, men ack nej.

Mkt tankar som far runt i huvudet, hoppas någon orkade läsa. Vi är så jävla ledsna. Jag vet att det finns en liten chans att det blir bra, men jag tror faktiskt inte det blir bra. Mini är sjuk. FAN!

För det första. Försök ta det lugnt. Ni vet ingenting med säkerhet än och läget blir inte bättre av att du stressar ihop.

För det andra: Som du skrev är Downs den vanligaste avvikelsen. Jag skulle rekommendera att du söker lite på nätet och kollar in familjer med Downs, så du kan få en tydligare uppfattning om hur det är redan nu, innan du vet säkert om det är DS eller inget alls eller något annat.

Kram.

Ja många säger att vi ska försöka ta det lugnt tills vi får veta säkert, men det är omöjligt. Jag är en orolig själ, och när det gäller såna här saker så kan jag omöjligt vara lugnt. Förstår inte hur jag ska kunna stå ut i flera dagar medans man väntar på besked. Som med största sannolikhet kommer vara dåligt.
Jag kom på att BM sa att om det bara hade varit en grej, typ vätska vid lungorna så hade det inte alls varit lika stor chans att det var kromosomavvikelse, men nu är det ju två... Både vid nacken och lungorna. Jag undrar hur stor chans det är att barnet kan vara friskt TROTS två vätskeansamlingar. Jag hittar ingen info på nätet. Det måste ju vara fler som fått veta samma sak?

Ursäkta mitt svammel men det känns skönt att skriva av sig lite.

Har inte varit med om något liknande vid ul, men jag förstår ändå din rädsla och oro för jag har upplevt det med båda mina barn. Min äldsta upptäckte de ett hjärtfel på när hon var några dagar och min värld rasade samman. Jag trodde jag skulle förlora henne. Grät och grät tills vi äntligen fick komma på ul av hennes hjärta samma dag, det var bland de värsta timmarna i mitt liv. Som tur var gick det bra och hon är friskförklarad idag och 4 år.

Min yngsta fick svår rs-virus och sondmatades pga det när hon var 3 månader, de förvarnande mig att de kanske skulle få lägga henne i respirator och återigen så gick det bra till slut. Men jag kan fortfarande känna rädslan att förlora dem färskt i minnet.

Nu är jag gravid igen och livrädd att få vara med om det igen, för då kanske jag inte har samma tur igen.

Jag håller tummarna för att det ska gå bra för er och er mini. Tappa inte hoppet.
Skickar massor med styrkekramar!

Styrkekramar till ER

Hej!Lider med er.Vi va med om nästan samma sak som er.Var på rutin ul i augusti,då dom uptäckte en svullnad i nacken och även blåsor i hjärnan.Dom ville att vi skulle göra ett fostervattensprov på engång,men vi ville vänta.Dom misstänkte att det va Ds.Vi var på ett nytt ul efter 2 veckor och då såg dom ingenting som va onormalt.Läkarn tyckte inte att vi skulle göra något fvp då.Det va dom värsta 2 veckorna vi har varit med om.Tankarna finns fortfarande där att det kan vara något som är fel på vårat lilla pyre.Men man försöker att tänka positivt.Men det är inte lätt alla gånger.Så jag förstår din oro.Det är ju inget man vill vara med om.Tänker på er./Många styrkekramar till er.