Men jag då??
Man ställer sig frågan VARFÖR? När är det min tur? Men jag då?? Avundsjukan blir större, hatet likaså. Man vill inte tänka den hemska tanken om tjejen som gick förbi med sin fina bebis mage. Man vill inte önska andra olycka. Men på någotsätt så blir man den där miste jäkyl/hyde typen, men ler gulligt mot dem o inom sig tänker man fan ta dej "bitch". Man är såå trött på alla som säger att det är lätt, vi lyckades på första försöket, jaha men kul för er då era fertila jävlar. Inte tänker dem på att alla inte har det så jävla lätt. Jag börjar gråta såfort jag ser någon med mage, barnvagn eller nyfödd. Vilket har resulterat i en totalt inåtvänd människa o instängd? Varför?? jo jag orkar inte längre att se alla andra lyckliga. När ska turen vända o bli min, när ska folk bli avundsjuka på mig? Om den dagen kommer ska jag iallafall inte trycka upp det i ansiktet på folk som inte är gravida. Nej ni som inte har svårt för att bli med barn eller som redan har barn kanske inte tänker så långt att det kan såra, men ni är väl för fan så kloka att ett barn inte bir till av att titta på varandras könsorgan o vips så är man gravid om ni träffar ett par som är ihop o ni undrar varför de inte har barn, tänk er då för innan ni öppnar munnen är ni gulliga!
