jaha?

 Allt står just nu stilla

Jag skulle till operationen på onsdagen, tog tåget på morgonen till Mamma till staden jag bodde i innan, ganska tidigt, trött och hungrig, fastade sedan 24.00 som de, på operation berode mig till.. sagt och gjort..
jag kom dit, var inte så nervös, bytte om till fula sjukhus kläderna, väntade och väntade ca 30min, sedan kommer sköterskan och en doktor, han skaka hand, presnterar sig och förklarade att dem hade en operation som tog längre tid än förväntat, dem skulle försöka att priotera mig på fredagen alltså 2 dagar senare..

Jag försökte att koppla av, mamma och jag åkte shoppade loss på gekås på torsdagen (dagen efter), som vi ändå tänkt göra... helt ovetandes om jag fick en tid eller inte dagen efter... fredagen alltså, ja ringde snabbt operationen och fick som svar att ja skulle vara där tidigt morgonen därpå, var bara att bita ihop och verka glad, fast ja var skit rädd för sövningen och sprutorna och allt det där

Jag trodde att dem skulle hitta endometrios som min syster och mamma har...
Men dem hittade ingenting sånt, dem sa allt såg super bra ut livmordern äggledarna ja allt, nu har jag genomgått titthålet som dem sagt så länge som ja stått i kö för, men utan svaret jag behövde..

vet inte om ja ska vara oroad eller lättnad, medicinenerna hjälper inte på mig längre,
fast jag gick ner i vikt fungerade inte mensen eller ÄL av sig självt..
fast jag gick ner i vikt fungerade inte medicinerna..
vad är det frågan om, frågorna växer sig större..

jag börjar tappa tron och hoppet

beklagar inte att ja genomgått titthålet, nu vet ja att min sprut skräck är över, att bli sövd inte är så farligt och nu vet jag hur det är att vara onormal efter en operation, nu vet jag hur min kropp fungerar efter sådana här påfrestande sitationer

jag har även innan sommaren gemomgått kontrast rönken trots gyn sa det var helt ok, fri passage förutom i slutet, så tappade jag inte hoppet..

men nu ha ja bara min envetna pco-s och känner mig lite ensam pg detta..
ingen anann i min släkte som ja vet har detta trots som mig övervikt..

jag börjar känna musten tas ur mig, folk tjatar igen om att gå ner..
men ja gick ner, det hjälpte ju inte, bevisade det ju.. tillomed doktorn sa  det..
jag trivs som jag är, delvis, men allt folk säger ¨påverkar mig

ja vet fortf inte om ja ska skratta eller gråta..
vad ska jag göra??

ska ja prata mednågon om detta???

jag vågar/orkar inte ha sex denna cykeln efter operationen dels för ja fortf har plåsterna kvar från operationen och blodiga och det att det inte är lockande att ha sex just nu, vill inte helt enkelt, inte sambon heller..
trots att man ska ig köra på, eftersom ja hade tur att inte få så ont....
men ändå???

vad ska jag göra, säga tänka eller ens känna???

ska ja vara glad dem inte hittade något
ska jag förbereda mig för adoption, trots ja inte får adoptera på flera år
jag var så förbered på dem skulle hitta något..
'men nu när allt var ok, vad gör man då???

ahh alla tankarna bara snurrar, någon som vart om de samma

vet ja inte skriver redigt bra, så ni förstår, pg min dyseilsil och skit..
och min ängslan att skriva av mig..
men hoppas ni försdtår lite av mitt inlägg iaf..