Ambitiös ung ensamstående mor "Va finns det???" Har vi blivit en subgrupp

Heja dig!

nja lite grann.. jag är inte som dom i min ålder (20) är inte heller som dom i 35-40 åldern men jag är någonstans emellan. Känner mig som en riktigt utbildad, kunnig 21 åring, varken ung eller gammal. Vill inte jämföra mig med andra utan tycker jag är unik

ja verkligen HEJA HEJA!!

"skickar en beundrande kram till dig"

You go girl!!

Trots allt är det ovanligt att få barn vid 20 års åldern, och siffrorna väntas öka så att du känner dig ensam är nog inte så konstigt!

Känner igen mig!
Är 22 år och mamma till en 7-åring (var därmed 15 när han föddes). Helt ensamstående och har varit det hela tiden. Han träffar sin pappa 1 timme varannan vecka.
Läser till socionom och har ett år kvar (eller 10 månader )

Så du är inte helt ensam, men vi är inte direkt i majoritet ute i samhället

Var stolt och bär fanan och huvudet högt TS!

Jag är inte ensamstående, men jag förstår dig!

Man kan känna sig väldigt utanför ibland, men nu har jag tur och känner flera som är i min ålder (23 år) och har barn.

Jag gillar familjelivet, men fasar lite inför att börja plugga igen. Har nämligen tänkt det och det verkar som om alla bara super och knappt ägnar sig åt studierna.

Ja, jag är ensamstående med två barn.
Är 22 år.
Min son har ett handikapp och medicinerar 4 ggr om dagen, samt är synskadad.
Jag studerar heltid på universitetet och tar med min son på skolan.
Jag tycker jag är rätt grym! :)
Men jag hamnar också i något sorts vaccum där jag inte passar in någonstans. Känner mig ensam ibland.

du har klart en väldigt unik situation som är svår att sätta sig in i... men jag tror att vi känner samma ensamhet ibland... man lever i sin egna bubbla.
när man dessutom gått igenom skilsmässor, separationer, ev vårdnadstvister, barns funktionshinder, plugga med ett barn på armen osv har man så enormt mycket mer erfarenheter än andra jämnåriga och ofta även äldre mammor som har haft en "rak väg" hela tiden.

Ja, jag känner igen mig. Jag lever också i en liten bubbla...

låter ganska likt mig

* Dotterns pappa finns inte alls med i bilden så har alltid haft henne helt ensam, grav i förlossning var jag också ensam...

* har pojkvänn men vi bor inte tillsammans och han jobbar till kvällen så jag gör 100% av precis allt här hemma, ja te x nu e jag hemma och är sjuk men måste endå upp och laga mat och aktivera min dotter.. ingen vila

* jag arbetar 40 tim /veckan, tränar på sats 45min bort när ja hinner, lör går dottern på dans

* hatar att be om hjälp och har bara barnvakt när det är kvälls möten på jobbet, ja kris ibland när jag inte får barnvakt för hon följa med på möten..
 ja annars har ja vari ute med mina kompisar 1 gång på 3år men så trivs jag mer hemma med dotter också och mina kompisar kommer hit och äter midda med oss ibland.

* var 15 när jag vart grav så vart snabbt mycke mognare än dom i min ålder,
nu är jag 21 och är för mogen för dom i min ålder men platsar inte heller bland dom äldre..

känner oxå igen mig..

Fick mina tvillingar när jag va 19 år. ensam under grav å ensam under hela deras uppväxt (dem e nu 3 år).

tappade dem flesta av mina vänner när jag fick barnen, men har alltid vart en liten "kärring" som min mamma kallar mig så hemma kvällar m massa bra böcker å musik har alltid lockat mig mer än party livet.

jag flyttade till en egen lght när jag va gravid i 6 månaden. hade dock hjälp av soc tills mina barn var födda. därefter klarade jag av att betala allt vi behövde inklusive räkningar å hyra m barnbidrag, bostadsbidrag osv.

jag började studera (hoppade av gymnasiet när jag va 17) på didaktus vuxenutbildningar intensivkurs,m inkrit Omvårdnads programmet. Barnen hade precis fyllt 1 år och börjat på dagis. d va en hård period då jag inte kände att jag va riktigt redo för den separationen som d innebar för mig å barnen.

Men jag hade hittat min motivering för att studera igen.

hade d riktigt tufft under utbildningen, d¨å den innebar APU praktiker på 1 månad per termin, varav 1 månad var på karolinska sjk där tiderna är sjukt orimliga om man är en ensamstående förälder. men gick ut m 7 MVG 3VG 2 G och trotsade alla sjukdomar, kraschade hårddiskar( m 3v arbete på) som för övrigt skedde 3 ggr :-O, sömnlöshet och dåliga praktiktider. Fick ett jobb 1 månad efter och jobbar nu 85% men har endå tid att glädjas m mina barn och min "nya" pojkvän som jag hann med å bli blixt förälskad i under denna kaos tid.

fortsätter mina studier om 4 år från undersköterska till sjuksköterska sen vidare till barnmorska. Mitt dröm yrke

nu var jag 24 när jag vart me barn så det är väll inte så ungt..

men jag e oxå ensamstående.. fast anställd.. bostadsägare och har börjat plugga ska skriva högskoleprovet ni i feb..

mina vänner försvann inte och jag fick oxå nya.. det ända jag kan tycka är jobbigt är när singlar och festprissar ringer och försöker få en dåligt för att man inte gör något kul längre? man får inte glömma bort sig själv.. att man oxå måste nöja sig!!
visst håller jag me.. men vem fan har sagt att jag inte har roligt bara för att jag inte festar?? så löjligt tycker jag.. det andra är att de blir lite sura när man faktiskt inte orkar gå hem till dom med barn eller till stan!! vad ska jag göra med min son inne i stan? han blir knäpp av att gå i butiker.. han är 2 han kan inte sitta still o vänta på att vi ska fika och nej det är inte så roligt att åka tåg!! och det är jobbigt att bära med sig halva huset bara för att åka iväg nånstans!! och de med all tid i världen kan inte komma till en..
som tur e så har jag inte så många av sånna vänner.. men jag brukar gå ut varanan lör så hans pappa har honom.. så då passar jag på att göra det jag känner för.. ibland blir det att festa och som nu i helgen ska jag tex jobba så jag kan vara ledig nästa helg o jag kan vara med min son..

jag e på jobbet och tangenterna är lite konstiga.. såå flåt att jag skriver sååå dåligt