Äggdonation eller adoption????

Eftersom reglerna för adoption är så stenhårda och uppåt väggarna orimliga och väntetiden om man ändå har turen att bli godkänd är sex år så skulle jag välja ÄD utan att tveka! Vi tänker köra med ÄD om vi inte lyckas efter kanske 4-5 vanliga IVF:er.

Jag vill bara råda er att om ni över huvud taget tänker tanken på adoption, gå med som sökandemedlemmar i en adoptionsorganisation redan nu. Det är så man samlar kötid.

Det låter som om det är omöjligt att få adoptera, men det är det inte. Är man hyfsat frisk, lagom tjock, lagon gammal, dvs några år under 42 och är en schysst genomsnittlig person med ett ganska ordnat liv så är det verkligen inte omöjligt att få adoptera. Men ställ er som sökande medlemmar NU, för att få räkna kötid. Därefter går man föräldrarutbildningen som kommunen anvisar och anmäler sig för hemutredning. När allt det där är klart har ni redan hunnit få lite kötid, vill ni väntar ni lite med hemutredningen och försöker läsa på allt ni kan om adoption (ett medgivande som man får efter hemutredning gäller i 2 år), funderar på var i från ni skulle vilja adoptera, läser på kraven i de olika länderna, tar en resa dit kanske för att kolla läget, därefter är ni säkert redo att börja själva processen till ett barn och har samlat tillräckligt lång kötid för att snart få skicka ansökan till ett land. När ansökan väl har skickats kan barnbesked komma när man minst anar det.

Vi har varit inne i IVF-svängen men hoppade av pustade ut och har dörefter adopterat två underbara döttrar från Kina och Taiwan. Naturligtvis slår jag ett slag för adoption!

Det låter som om det är omöjligt att få adoptera, men det är det inte. Är man hyfsat frisk, lagom tjock, lagon gammal, dvs några år under 42 och är en schysst genomsnittlig person med ett ganska ordnat liv så är det verkligen inte omöjligt att få adoptera. Men ställ er som sökande medlemmar NU, för att få räkna kötid. Därefter går man föräldrarutbildningen som kommunen anvisar och anmäler sig för hemutredning. När allt det där är klart har ni redan hunnit få lite kötid, vill ni väntar ni lite med hemutredningen och försöker läsa på allt ni kan om adoption (ett medgivande som man får efter hemutredning gäller i 2 år), funderar på var i från ni skulle vilja adoptera, läser på kraven i de olika länderna, tar en resa dit kanske för att kolla läget, därefter är ni säkert redo att börja själva processen till ett barn och har samlat tillräckligt lång kötid för att snart få skicka ansökan till ett land. När ansökan väl har skickats kan barnbesked komma när man minst anar det.

Vi har varit inne i IVF-svängen men hoppade av pustade ut och har dörefter adopterat två underbara döttrar från Kina och Taiwan. Naturligtvis slår jag ett slag för adoption!

Äggdonation, IVF kan ju sluta med missfall...om man nu överhuvudtaget blir gravid...min läkare sa att chansen inte var så stor att våran behandling skulle leda till barn.

Har genomgått 4 ÄD-behandlingar som slutade med ett misslyckat försök och tre missfall. Adoptionen var då nästa steg för vi resonerade som så att det var mer garanterat att vi skulle få barn via adoption än via ÄD. Jag orkade heller inte gå igenom fler ev missfall.

Tack alla som brytt sig om min lilla tråd.
Vi håller just nu på med vår "sista" IVF och sen får vi se...