Jag vill bara säga att jag verkligen beundrar er som försöker och försöker och försöker, att ni är så starka och orkar. Önskar att jag vore som er.
Har i sammanhanget inte försökt så länge själv, men är ändå redan så sliten av denna känslo bergochdal-bana. Så mycket känslor!
Hur orkar ni samtidigt som ni ska sköta ett liv, framför allt tänker jag då på arbetslivet?
Javisst, var det tufft ibland. Jag tyckte dock inte arbetslivet var det värsta utan alla putande magar både på stan och i bekantskapskretsen...på jobbet hade man annat att tänka på liksom.
I vårt fall slutade det dock med en graviditet efter 3 långa år. Nu är vi där igen med att ihärdigt försöka få ett syskon. Ser dock mörkt ut...
Lycka till, det finns hopp för alla!!
Ja, lätt är det ju ofta inte. Men hoppet är ju det sista som lämnar oss, brukar man säga. Själv kände jag mig så småningom tvungen att sluta med det jobb jag hade (som krävde att jag var i mycket god fysisk form och motiverande och glad inför andra). Ett jobb som, i och för sig, ofta gav mig positiva vibbar och annat/andra att tänka på men som till slut blev för mycket. Ett drygt halvår efter att jag slutat med jobbet blev jag gravid och fick behålla graviditeten. Nu, efter många års längtan och kamp, är jag gravid i v. 32 och på god väg att äntligen bli mamma.
Som Jordgubb skriver: Det finns hopp för alla. Så ge inte upp. Tillåt dig att vara ledsen och gråta då och då men gå sedan vidare med att försöka.
Det har varit en frisk bergochdalbana med känslor men jag kan ärligt säga att jobbet har fått stryka på foten och jag har gjort precis det jag kommit dit för att göra och sen gått hem och månat om familjen; jag, min man och våra katter. Fokus har hela tiden varit på att mest bära upp oss.
Jag har tillåtit mig själv att vara hemma och deppa trots att jag kanske inte har varit sjuk-sjuk, men ibland har jag inte velat visa mig med tårarna nära hela tiden och rödsvullna ögon, för att nästa vecka känna att det mest faktiskt flyter på.
Det går upp och ner men på något sätt känns det som att man blir starkare, ödmjukare och väldigt tacksam över det man faktiskt har.
Man orkar för att man måste orka, helt enkelt. Man har inget val, man kan ju inte bara lägga sig ner och ge upp för då är kampen helt förgäves.
Många blir ju också sjukskrivna i perioder just för att det blir för tufft att kombinera med ett "normalt" liv. Andra ser det som att det yttre livet är det som håller dom över ytan, det som gör att de inte brakar ihop helt. Man får hitta sitt sätt att överleva mitt i sorgen, för som sagt: Man måste orka.
Dollars matte skrev 2008-08-30 16:40:38 följande:
Vi bestämde oss innan vi ens börjat för att vi inte ville chansa på att inte orka.
Efter knappt ett års försök hemma och en fertilitetsutredning som inte gav några svar kom vi fram till att det är barn vi vill ha, inte just biologiska barn. Nu ett par år senare har jag precis de två barn jag vill ha, ljuvliga ungar födda i länder långt borta och jag skulle inte byta dem mot något i hela världen.