"Seriösa tråden" i pappagrupp.

Mycket bra initiativ. Jag skall bli pappa i oktober och har givetvis massor av funderingar kring att vara förälder. jag tror ju att det mesta ger sig med tiden men visst funderar man och grubblar man över hur man kommer bli som pappa.

Just nu längtar jag verkligen tills det blir dax och jag är väldigt nyfiken på vilket kön det blir.

Skall fortsätta jobba lite..hej så länge!

Ser bra ut att det verkar finnas fler pappor med ett jävlar anamma och att man siktar på en lösning före att "ge upp". Jag måste säga som dig att mitt liv är som en ordentlig bergochdalbana just nu med advokater och fan vet allt. och jag vågar nog påstå trotts att det inte är tävling att mitt liv kan nog oavsett dela 1:a prispall med dig. ;)

Skicka gärna ett PM då jag är idel öra för hur andra har löst sina beskymmer och finns det möjlighet att starta en "Samtalsgrupp" där pappror delar med sig av sina beskymmer hakar jag gladeligen på.

///Robban

"Klipt och klistrat in ifrån en annan tråd hehe orkade inte skriva om, Lite om hur livet klan ta en vändning typ men åndå bli bra pga quinnan.

Jag är då en utav dessa killar som är väldigt påläst om hur blommor och bin fungerar med allt som tillhör. Träffade min (nu sambo) dama för 1½ år sen. Efter några veckor utav lära känna fick jag veta att av anledningar jag inte kommer gå in på här så kunde inte min käresta bli med barn(vi hade inte ens tanken på att vi skulle ens pussa varan vid detta tillfälle).

Dock nån vecka senare så sa det bara pang mellan oss. Och jag med denna vetskap att inget barn kan komma så körde vi bara på och njötså det stod härliga till(hon hade flyttat granne med mig så mer njutning blev det bara) ca 8-9 veckor senare så skämta hon att hennes mage va lite bubblig och spände ut den och kallade sig gravidig, jag blev väl lite nojjig innerst inne och skämta med att ta o kissa sticka muhaha.

Kissa sticka blev inte så där väldans roligt då + innefann sig. Tror inte jag fattade förens en vecka att + betyder kanske barn för det va prat om utomkvedes och blaha men sen kom det fram att hon är på smällen.

I korta drag så tror jag att ett kärnvapenkrig skulle bli en mildare version på vad jag kände och blev. Då jag inte i HE-vete ! skulle bli farsa redan nu! det är något man kommer överens om tillsammans! abort ! kasta grus etc!

Sambo(då hade vi kännt varan i samanlagt 3mån tror jag ) med bilden jag kan inte få barn, hade naturligtvis och förståerligt en annan tanke om det hela.

Följande veckor var fula kan man väl beskriva det som. Det intensiva hat jag kände inför situationen och illvilja emot denna människa som skulle förstöra mitt liv var hemskt, färger va inte färgiga längre och saker doftade inget, det var hemskt.

En dag sa hon bara jag kommer behålla barnet men jag ger dig valet att stå som fader, eller så skriver jag fader okänd !

I min värld så är ju inte detta ett val då min avkomma(hehe :) ) är min och kommer den ut så har jag någon form av tvångsmessigt uppfostringssyfte inkodat i mitt dna tror jag, så jag va ju inne på abort men kände hur lite(helt sjukt fruktansvärt lite)makt jag hade i det hela, så jag blev nästan vinglig, tappade nästan all livslust och det är ju inte så ett kommande barns far ska känna tycker jag.

Att tillägga så har jag en förkärlek för hela mamma pappa barn, picknik lära bebis gå och uppfostra hur bra somhelst blaha och min sambo då va mer inställd på att vi skulle bo separat och vara ett team! Det fick mig ju bara att vilja lära mig abort teknik själv men men.

Nån vecka senare så skulle jag med på ul för att säkerställa att det inte va utomkvedes och att det skulle vara bra. Jag ville ju inte att det skulle finnas ett dugg på skärmen.

Vipps där dök 10 veckor gammal och meningslös i storlek något som jag inom några sekunder hade döpt och krönt till Sprattel upp! Jag blev trollbunden. Det fanns liksom armar och ben ocm rörde sig på skärmen. Tufft liksom. Kände mig väl gråtig både av kännslan att "öjje" min unge och att det faktist fanns något där som skulle förstöra mitt liv(kom i håg att jag sekunder innan inte hade livslust)

Jag började förstå konceptet barn kommer hända. Diskuterade länge med min surugat mamma jag hittat på jobbet och men folk bara som sa att det är inte så dumt att få barn tidigt mm mm.

Det va först i bilen efter jobbet en dag då jag och gumman pratade(första gången på länge utan något hat ifrån min sida) som vi kom på att vi har identisk idee om uppfostran etc.

Sen är väl allt en uppåtgående resa. Inom kort fatta hon att vi va nog tvugna ekonomiskt/barn messigt, att flytta ihop. Vipps en snygg 3:a och vi bode ihop efter 2 månader typ. Sen är väl en graviditet hemskt och underbart i sig men vi växte ihop på något underbart konstigt sätt. Och jag gick på föräldrar kurs och grejjer(piss dålig, kan de inte lära ut vettiga saker istället)

Sen kom då det som sambon kalla han i 7 månader ut efter "10" månader, 10 dagar förtidigt den 26 dec (grr).

Bara det att han var en hon.. Det va skummt och tog 2 veckor att komma över att det faktist va en hon, med tillhörande, hurfasiken lär man en tjej gilla stridsflyg tankar hehe.

Och här är jag nu 1½ år sen jag träffade(såg min underbara sambos bak för första gången:) sambo. Jag älskar min dotter massajättemycket och hon är det tuffaste som finns, va på bvc idag och gjorde 7 månaders koll men våran bvc malin ville göra 10 månaders koll för hon går nästan och är otroligt framåt.

Hon är vacker som tusan och är någon galen mix av sambo och mig.

Min sambo är vacker och ser ut som dagen då jag träffade henne(såg bak) och vi älskar varandra så mycket det går och är nästan nykära titt som tätt.

Visst blir saker jobbiga med "le bebe" och lite mäck med det mesta. Och naturligtvis tittarman tillbaka på sitt unkarlsliv med en liten tår i ögat ibland. Sen hör man de där galet krypande ljudet och där kommer en vacker dotter vansinnigt äventyrslysten och ska klättra soffa.

Man blir bara varm.

Det gick bra för oss.
Vem vet, jag kanske inte är en sån dum kille även fast jag är för abort, tycker att båda har lika mycket ansvar i en graviditet och att man alltid helst ska vara överens om att ett barn skall bli till.

En stor del i det hela är faktist att sambon gav mig valet "skriva dig som pappa eller pappa okänd", då hon inte ville tvinga på mig ett barn och vet vad som ledde till att hon blev gravid av misstag.

tar med detta inlägg oxå, fan va trött jag blir på kvinnor som enbart kritiserar män.

håller till fullo med dig. de flesta män fattar allvaret först när det blir en oönskad graviditet och därför anser många att en abort är lösning mot ofrivilligt faderskap. det är det inte. har man valt att inte skydda sig har man redan förbrukat sin rätt att bestämma om det ska bli barn eller inte. jag förstår därför inte varför så många kvinnor tycker att man ska göra abort för killens skull och att de har rätt att bestämma över en abort.

pappa jonthe skriver
Det finns massor av kvinnor som gör abort mot faders vilja. Ville bara poängtera det oxå. Där har män inget heller att säga till om. Och är mannen dålig så hejjar många för abort, synd att det samma inte gäller när mannen tycker kvinnan inte är en lämplig mor.

Märkligt nog så kom knapp abortfrågan inte upp när jag och min flickvän upptäckte att hon var gravid. Vi hade ju inte kännt varandra så länge då, men frågan var mer HUR vi skulle göra allt praktiskt, vi bodde inte ihop etc.

Nu bor vi ihop iaf :)

Hon är i 26 veckan och livet ser ganska ljust ut. ekonomin lär väl gå åt helvete men det är jag van med.

Mitt problem är att jag inte är så van att ha en stabil flickvän, mitt ex mådde ju inte bra psykiskt och jag hjälpte henne med nästan allt. Får kämpa mot den invanda rutin att ta över allt i hemmet. Graviditet är ju ingen sjukdom heter det ju hahaha

Sen det här med hela faderskapsrollen är ju märkligt. Jag har ju inte haft en närvarande pappa, bara sommrar typ, och min mamma hade ju inte någon annan kille. Vilket leder mig fram till att jag inte har den blekaste aning om hur man skall vara som pappa.
Hoppas på det bästa helt enkelt hehe :)

Aardvark:
Jag är säker på att du kommer fixa papparollen. Den bästa förutsättning man kan ha måste väl ändå vara intresse och engagemang. Jag tycker att man som kille aldrig får gå på myten om att mamman skulle vara mer förälder än pappan - vad jag menar är:

Pappan är självklart lika mycket förälder som mamman!

...oavsett vad mvc-tanter och bvc-tanter och amningsfundamentalister och tyvärr samhället i stort och våra lagstiftare och rättsskipande organ verkar tycka om den saken. Jag tycker att man som kille aldrig får/bör tänka tanken att man kan dra sig ur om familjen spricker, men det är lätt att tänka så eftersom man är van vid att det funkar så - man nästan förväntas bete sig så som man, till skillnad från mammorna. Jag menar att det är en gammal rutten tradition att när familjen inte funkar så tänker vissa män att - jag ville ha familj eller inget - och om man inte strider för att ta sitt ansvar som man, så kan det hända att det liksom bara försvinner. Sen står man där. Tanken skrämmer mig, fast än så länge så har jag ju en familj. En underbar familj som jag vill ha hela livet. Men ibland blir man rädd. Det var bara en tanke jag hade just idag.

Men apropå papparollen, min egen pappa var ingen bra förebild och jag kämpar fortfarande för att göra mig kvitt alla idiotiska ideer han gett mig om hur man ska vara som man/pappa. Så kanske är ingen pappa alls bättre som förebild. Många män beter sig i mitt tycke ganska illa emellanåt, eller hela tiden. Om man inte har haft en sådan förebild så kanske man kan bli en bra man, välja själv i högre utsträckning hurdan man och därmed även pappa man VILL vara. Bara en tanke. Men det kommer gå jättebra.

Att ha barn är det roligaste som finns. Eftersom många klagar så måste man även berätta det positiva. Jag blev förvånad när jag märkte hur lätt det gick, hur bra det funkade, hur bra jag klarade det, att jag faktiskt verkligen ville ta anvar dygnet runt (nästan) och att föräldraskapet kändes helt j*kla gudomligt härligt och underbart.

(förutom när man är tröööttt)

Lycka till!

Pappa Jonthe: Du verkar vara en jätteklok man som fattat hela grejen. Grattis till din fantastiska dotter!

Ja så kan det gå Det roliga med den här resan är att allt är nytt, varje dag. Och just det gör ju att det känns lätt och roligt. Alltid synd när män och kvinnor inte förstår varandra. Vi är varken bättre eller sämre, bara olika.

Decnet: tack! Att ge upp är inte ett alternativ. Man ska inte jävlas med varandra, det är såklart lätt hänt, men man får aldrig ge upp. Det är alldeles för lätt att ge upp, men att kämpa på, det har iallafall lärt mig nånting om hur mycket jag pallar. Otroooligt mycket! Ofattbart mycket.

Nä. Det går inte att fatta.

Jag tror det är farligt att ge upp. Jag tror man kan dö av det.

Ouch - nåja - var inte rädd att fråga Själv har jag en bakgrund i en pappa som lämnade mig, lillebror och morsan för en flört på jobbet när jag var 4-5 år, samt en styvpappa med hutchinson (? kronisk migrän - gissa vad det gör för humöret... och den var odiagnosticerad till för 10 år sedan ).

Så, jag har en klar bild av vilken sorts pappa jag inte vill vara till mina tvillingkillar. Vilken sorts pappa jag vill vara, det är svårare - men en sån som brottas på mattan, bygger med lego och håller i händer när man skall lära sig åka skateboard, en pappa som finns där och fångar upp när det går snett, en pappa som inte är arg jämt. En pappa som kan ägna en stund åt att rädda en funnen fladdermus ur en vattentunna

Helt enkelt en närvarande och trevlig pappa.

Titta på hur din omgivning gör eller skaffa en omgivning att titta i.

Om det finns pappagrupp på bvc/mvc GÅ PÅ DEN! - det gjorde jag, det var helt fantastiskt och väldigt trevligt när vi var föräldralediga. En del av oss träffas och umgås fortfarande och alla hälsar glatt när man ses på ICA eller liknande. Det var ett forum där man kunde gnälla av sig, ställa konstiga frågor och fråga "hur har ni gjort".

pappe jonthe skrev 2008-08-15 11:12:26 följande:

*asgarv*

Min lillasyster hade 3 äldre bröder...

Hon lekte med dinoriders jämt - t-rex med laserkanoner alltså, samlade på dom till och med

Så, nog går det att lära dom gilla flyg.

Precis som det går att lära killar gilla leka "laga mat" och liknande - jag har två stycken tv-kockar hemma - fram med mickispisen bara, ställa upp den mot publiken i vardagsrummet och så lagas det tv-kock mat

Det är helt enkelt en fråga om att indoktrinera i tid

jag skall kolla efter pappagrupp på min mvc här.. eller bmm kallar dem det här i malmö. snacka om att man blir förvirrad ibland.. letade efter bvc och mvc hittade inget.. så såg jag barnmorskemottagning.. ganska kul.

det här med barnuppfostran och papparoll är något som jag tänker på en del nu. Det är nog som ni säger, kolla runt lite på de andra i ens liv, någon kamrats pappa etc.

Jag vet att jag är ödmjuk och tålmodig så jag tror det kommer gå bra faktiskt :)

Jag hälsade faktiskt på min pappa i somras men när jag väl var där så hade jag ingen lust alls att snacka föräldraskap med han. Det var som att han bara var min pappa rent biologiskt men ingen som man kan anförtro sig saker. lite trist det var en anledning att jag åkte upp och hälsade på iaf.

angelven: Låter som det inte kan ha vart kul att växa upp så nej. men med dåliga föräldrar så kan man ju alltid göra motsatsen :)

Fick bassning för att jag startat denna tråd. Min livskamrat tyckte att jag skrev fel saker. Så jag slutar skriva här nu, men kanske någon annan mindre jönsig man känner sig hågad.. puh :-/

Ouch - fast vad har hon med en tråd i "pappagrupp" att göra ? Och var tillåter hon att du skriver och funderar ? Snacka om kontrollbehov

men... vad har du skrivit som är så fel?

nåja.. vi andra kan väl skriva och prata om de saker som är fel. som att vara osäker i ens papparoll och att ha haft en märklig resa till föräldralivet.

är det förrästen normalt som kille och börja "boa" innan tjejen? :) för det är det som har hänt här hos mig hehe

Själv så hinner jag inte med i sambons tempo. Hon tänker verkligen på allt medans jag känner mig lite åtsidopassad. Men det ligger väl i deras natur att börja boa in sig. Jag förbereder mig på mitt sätt. Och bara för att jag inte tänker på allt så innebär inte det att jag är ointreserad av vad som händer och sker.
Sådeså..