Våga ge sig in i en relation med alkoholist?

Jag vet hur jag resonerade när jag träffade min man som är alkoholist, numera nykter sådan..
Jag var beredd att kämpa för att få vara ihop med min man, var förberedd på att han kunde få återfall, att det skulle bli tufft även för mig.
Han har nu varit nykter alkoholist i 3 år. jag har valt bort alkoholen jag också, med hänsyn till honom. Å andra sidan var det inget svårt val, då jag aldrig varit mycket för alkohol.
Du måste gå till dig själv och känna hur mycket du orkar lägga ner på ett eventuellt förhållande med honom. För mig avgjordes det hela iom att det redan från början kändes att jag träffat min allra största kärlek. Jag ville vara med honom, trots allt.
Svårt att råda någon annan i denna situation.. Leta efter svaret hos dig själv, där har du det säkert redan!

var medveten om vad du ger dig in i. Försök att hysa realistiska förhoppningar. Bli inte hans vårdare utan en sambo eller flickvän...
Jag tycker nog du kan satsa på ett förhållande. man vinner ju inget om man inte satsar. Men viktigt är ju att du är medveten om problemet. Läs på vad anhöriga till alkoholister kan göra för att hjälpa. Läs vilka varningstecken du ska iaktta. Missbrukare är också människor. Tänk igenom vad du är beredd att satsa och ta emot. Så att du sticker ifall förhållandet bryter ner dig!!

NEJ ge dig inte in i det är mitt råd. Jag talar av egen erfarenhet.

Jag råder dig att inte göra det. Jag har själv levt med en missbrukare, både i aktivt missbruk och som drogfri. Jag får magont och ångest bara jag tänker tillbaka på den tiden. Personen kommer aldrig kunna lova dig något, aldrig "vara redo", aldrig kompromissa så det går ut över personen (ska alltid bli som missbrukaren vill). Du kommer att få åsidosätta dig själv och ditt eget jag konstant. Det vore dig inte värdigt. Sånna här männsikor är svåra att släppa för de spelar på våra känslor. Hoppas du kan bryta dig fri redan NU!

Jag hade heller aldrig, aldrig gett mej in i en relation där det finns problem redan från början, och speciellt inte alkoholproblem eftersom jag är uppvuxen med det. (Pappa och låtsaspappa var/är alkoholister)
Min pappa är idag nykter alkoholist sen 15 år tillbaks, men han kämpar fortfarande kan jag säga! Bara att gå ut på restaurang och äta middag, där andra dricker, är jobbigt för honom. Han har smakat nån öl några ggr efteråt men säjer att han inte vågar dricka mer än max 1 glas, för då finns risk för att han hamnar i skiten igen. Personligen förstår jag inte ens varför han ens har smakat, men men.

När jag gick in i mitt nuvarande förhållande så hade min sambo massa oklara saker hos sej själv som han behövde fixa (dock inte alkoholproblem), men jag körde på och trodde att det löser sej säkert, jag kan stötta honom osv. Men i efterhand så ångrar jag det faktiskt. Det tär så otrligt mkt att behöva va den som stöttar hela tiden, att hålla koll. Jag vet att vår relation hade kunnat va 100% bra om han inte hade haft dessa problem, tyvärr finns dom fortfarande kvar och det påverkar såklart oss.

Så oavsett om det är alkohol el inte, att gå in i en relation där en person inte är klar med sej själv, det är riktigt, riktigt kämpigt. Och som nån tidigare sa så kommer du förmodligen aldrig kunna dricka alkohol i hans sällskap. Kanske heller aldrig kunna gå ut tillsammans, gå på fester ihop osv. En stor del av ens sociala liv innefattar ju tyvärr alkohol.

Tack så mycket för era svar! Jag behöver se saken från alla håll och vinklar just nu...funderar hela tiden. känner sorg för jag tycker det är så OFATTBART synd!

Som du själv säjer så längtar du efter nån som redan är stabil och trygg i sej själv, så jag tycker du ska söka dej till det istället.
Visst, du kanske får det bra med den här killen oxå, men det är en stor chansning från din sida.

Jag själv kommer aldrig, aldrig ge mej in i ett liknande förhållande igen om jag blir singel, utan kommer göra som du, försöka hitta en person som mår bra i sej själv från början!
För du kommer aldrig att kunna hjälpa den här killen, det är bara han själv som måste jobba för sej själv. Han verkar ha kommit en bra bit på vägen, men som sagt, det är ett livstidsjobb.

Som alkoholistdotter så är jag så dubbel i mitt svar.
Själv skulle jag aldrig gå in i ett förhållande där missbruk existerade och jag skulle lägga benen på ryggen om det blev ett missbruk under förhållandet.
Å andra sidan så är alkoholism en sjukdom precis som andra sjukdommar och alla har ett samma värde.
Jag älskade min far men hatade att han valde alkoholen före mig.

Beror på hur lång tid han klarat sej nykter. Hur långt han kommit i proccesen.
som du beskriver honom så verkar det ok men skynda långsamt är mitt råd.
Jag har levt med alkoholist o det kommer jag aldrig mer att göra om!!
Han lever inte idag utan tog sitt liv för 8år sedan o det självmordet tillskriver jag alkoholen!!
SÅ SKYNDA LÅNGSAMT!!!!
Håll dej sann o ärlig mot dej själv så ska du se att det ger sej självt...

Just nu, i denna stund, känner jag mig väldigt tveksam. Det går upp och ner. Han dricker i perioder ungefär 1 gr om året. Den perioden varar några veckor. Så än så länge har han alltså inte klarat av att vara nykter mer än högst ett år.

Jag känner honom egentligen väldigt lite, men vi har pratat väldigt mycket under den korta tid vi känt varann och han är väldigt fin och ärlig med allting. Men jag är orolig för att jag ska bli sårad och gå omkring med magont och oro. Det känns ju väldigt sorgligt.