6-åring styvdotter vägrar sova själv

faktist haft lika dant, men då hade vi inga barn tillsammans.
vi la henne i hennes säng och det vart många kvällar då hon grinade hysteriskt...men de va bara att låta henne ligga där, till sluta somnade hon utan att vara ledsen=)

de låter otroligt jobbigt.

min sambos dotter sov i hans säng då jag kom in i förhållandet och i början var det okej då vi bodde i en tvåa..
men efter ett tag tröttnade jag på att alltid vara den som blev utknuffad så sa till min sambo att vi trots de lilla utrymmet skaffar en egen säng till henne...och de var han med på...så vi pratade med henne om det och hon var lite orolig över de då hon aldrig sovit ensam innan och ville inte sova i annat rum,vilket inte gick ändå. så vi gjorde plats i de enda sovrummet som fanns till en egen säng till henne...och sedan dess har hon sovit i sin säng.

Nu då vi flyttat till hus och hon har eget rum kan hon inte tänka sig nåt annat..visst kommer hon upp vissa nätter av olika saker men de är snabbt tillbaka i sin egna säng igen och sen sover hon som en prinsessa igen resten av natten..=) men vid läggdags gör vi alltid detsamma så hon har sina rutiner.. är t.o.m så hon berättar för pappa hur jag och hon brukar göra om han ska natta henne=)

så jag tror att ni måste vara bestämda mot henne. men prata med henne i lugn men bestämd ton och öva tillsammans med henne att ligga i sin egna säng utan pappa.läs en saga för henne och låt hon lyssna på stillsam musik..sagor är ganska bra...inga hemska då förstås..men berätta för henne att om de skulle vara något, tex hon drömt mardröm så får hon väcka någon av er och ni följer henne till sängen igen och lugnar henne så hon kan somna igen.. kan ju även ha nattlampa i början om hon mår bättre av det..om de är mörkret som skrämmer henne att sova ensam.

*Lycka till*

Hmmm, vet bara att min pappa sov i min säng tills jag var ganska gammal kommer inte ihåg hur länge tio års åldern kanske ... smet han så vaknade jag igen ... jag har inget minne av att jag någonsin sovit i mammas säng. Skall kanske tillägga att mina föräldrar är skilda och att pappa är omgift.

Men du...

Är det så konstigt? Hon träffar sin pappa varannan helg, och han har dig OCH ny bebis...?

Tycker du det är så svårt att sätta dig in i hennes situation?
Han har ett nytt barn som han har alltid - dvs ett heltidsbarn - och så henne som bara får vara hos honom ibland... Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut hur ett litet baren (och sex år är litet) känner inför det. Din sambo gör helt rätt!

Tycker inte att du begär för mycket av din sambo, tror faktiskt att jag skulle känna likadant... Tycker att du ska stå på dig, låter inte sunt för ert förhållande som par. Skulle också sakna vuxentiden något enormt!

Orkade inte läsa hela TS (jag är lat) men jag känner igen problemet och känslorna gällande styvbarn i sängen.
Det känns som de inkräktar och tar plats man inte har.

Mitt styvbarn har gjort samma sak men det tonades ner vid 9årsåldern tack gode gud.

Tror det är fullkomligt normalt att inte vilja dela säng med en annan kvinnas barn som levt ihop med mannen man älskar, det grundar sig i svartsjuka på en historia man aldrig komer dela med mannen ifråga.
Sängen är helig på något sätt, det enda man har kvar som kan vara någolunda privat i ens hem och att då få det upptryckt i ansiktet att alltid vara nr 2 i mannens liv svider.

Det blir som en omogen tävling på någotsätt, revirpisseri att få ha ett eget krypin med sin man.

Hoppas verkligen det går över snart, antingen att du gillar läget eller att din man stöttar dig och lär sitt barn att sova i sin säng. Det kan ta tid, båda alternativen och jag önskar dig lycka till då du lär behöva det

Men det löste sig för mig, styvbarnet är aldrig i vår säng mer och det är underbart.

Mina barn och andras ungar på nåt sätt, mitt barn får mer än gärna ligga i våran säng. Nu är han visserligen bara en bäbis men det är jättemysigt och känns inte alls varken påträngande eller konstigt.

Hoppas det löser sig

...och hoppas inte jag missförstod TS då jag bara skumläste

ja, nu var det ett tag sedan jag skrev tråden....min man sover fortfarande med dottern och numera bor hon även här sedan några månader tillbaka. Vi har försökt att bryta vanan, men det är helt omöjligt. Han måste sova med henne HELA natten annars vaknar hon. Så det innebär för oss i nuläget att min man och dottern går och lägger sig kl. 20.30 VARJE kväll. Inte kul alls för mig måste jag säga och vuxentid har vi inte alls längre.
Måste säga att min man favoriserar styvdottern något enormt för att han tycker synd om henne för att hon är ett skilsmässobarn (de separaerade när hon var några månader). Så i detta fall kommer det vara vår gemensamma dotter som får ta stryk tror jag och inte kommer att känna sin pappas kärlek.
Visste inte alls att det skulle bli såhär.
Vet itne riktigt vad jag ska göra

Jag tycker inte det låter som en hållbar situation faktiskt. Du bor där också, du är ena halvan av duon som skall utgöra grunden i er familj, en av de två vuxna.

Om den ena vuxna i förhållandet går runt och mår dåligt över något så får man lov att försöka förändra det, så anser jag. Visst skall man kompromissa i vissa lägen, men det här problemet är ju något som går att lösa.
Någon gång, förr eller senare, så bör ju barn som sover med sina föräldrar börja sova själva. Om du nu tycker att er vuxentid är så viktig (vilket jag verkligen förstår med ungefär samma familjesits som du!!!) så får din sambo helt enkelt prioritera om lite.
Att lära en 6-åring att sova själv är inget elakt, det är väl snarare att göra henne en tjänst! Snart kommer hon ju vilja sova över hos kompisar eller dom hos henne, och hur kul är det att alltid vara den som blir hämtad av pappa för att man inte kan sova utan sina föräldrar?

Att han dessutom favoriserar sin äldsta dotter framför er gemensamma tror jag är en vanlig fälla som föräldrar som får barn i en "ny" familj går i. De är så rädda att barnen skall känna sig utanför så de vågar knappt visa att de älskar även de gemensamma barnen. Tar inte i dem på samma sätt o.s.v.
Personligen tycker jag det är vidrigt, fegt och jag skulle inte stanna en sekund till hos min man ifall han behandlade våra barn som några andra klassens familjemedlemmar.

Jag förstår dig verkligen, att du har en tuff sits. Hoppas du lyckas få din man att förstå att han förstör massor genom sitt sätt att vara. Dels din relation till bonusen, det är svårt att bygga upp någon stark kärlek om du känner att hon blir särbehandlad och att han bryr sig mer om henne än ert barn. Dels för dig, han prioriterar bort dig och ert vuxenliv för att han inte vågar sätta gränser för sin 6-åring. Och dels för sig själv, för hur bygger han en bra relation till sin bebis om han redan nu visar så tydligt att hans första dotter är viktigare och alltid kommer i första hand?
Usch...

Jag tycker att ni ska ta hjälp. Det verkar som om föräldrarna inte har fattat att hon faktiskt är 6år. Komunen har något som kallas familjeteamet (eller liknande) som man kan få hjälp som förälder. Lite av nanny akuten.Klart att flickan ska somna i sin säg och sova där. Om hon sedan skulle vakna på natten för att hon drömt en mardröm och vill komma är en annan sak.

Jag ser två lösningar på problemet (finns säkert fler)
- ni flyttar in hennes säng så att den står brevid er så att det blir en jättesäng som ni alla kan sova i.
- Att ni är hårda och sover ner henne och när hon vaknar så går ni inte till henne utan hon får komma. Då går ni tillbaka med honom.

Hur mycket är flickan hos sin mamma? Vill inte din man ha något vuxenliv alls?

vad säger din man om alltihop? Han kan ju knappast med glädje gå och lägga sig halv nio varje kväll? Även om han nu anser sig göra det för sin dotters skull så borde han ju vilja ha en förändring? Eller? Tror att det är där man måste börja,en vilja till förändring.Och den kommer knappast komma från 6åringen så viljan att förändra situationen måste komma från din man.
Prata med honom:Säg att DU vill sova med honom,och att DU vill ha någon slags vuxen tid.Men framför allt,påpeka det orimliga i att en 6åring bestämmer när hennes pappa ska gå och lägga sig???
Sen är det "bara" att ta striden.
Nya läggningsritualer-som ni håller stenhårt fast vid.Borsta tänderna osv,sen läsa saga,i hennes säng eller i soffan,sen får hennes pappa stoppa om henne,säga godnatt.OCH SEN GÅR HAN !
Antagligen kommer hon protestera högljutt,men då får han stå på sig helt enkelt.Det är kväll,hon ska sova i sin säng.Springer hon upp så stoppa tillbaks henne i sängen.Och inga diskussioner,och ge inte efter.Ligger hon och skriker och gråter,jobbigt ja visst men det är inget hon dör av !!Han får gå in till henne med 5-10minuters mellanrum och säga godnatt,stoppa om henne och tala om att han sitter ute vid tvn.
Antagligen kommer det ta låååång tid första natten,eller de första nätterna men är ni konsekventa så kommer det att fungera!
Du måste ta tag i detta ,för er allas skull!

Tack allihop för era gulliga svar och uppmuntran.

Jag har naturligtvis tagit upp detta med min man och visst förstår han och vill ha en förändring, men han vet inte hur han ska göra.
Dottern har verkligen honom lindad runt lillfingret, för får hon inte som hon vill så hotar hon alltid med att hon ska flytta tillbaka till sin mamma, vilket ju min man inte vill.
Vi har försökt att vara stränga, att muta osv men inget fungerar. Hon blir helt tokig bara hon tänker tanken, panikskriker och blir helt hysterisk. Då känner min man att han gör henne ont och ger sig till slut, tyvärr.
Hon vill inte ens kompromissa det minsta genom att kanske somna i soffan, eller med öppen dörr (man ser ut till vardagsrummet). Tror att detta är mer än att bara sova själv, handlar nog mer om makt och att hon ska markera att det är "hennes" pappa osv. De säger ju att tjejer i 6-årsåldern är "kära" i sin pappa, så detta kanske går över.
Men som sagt så handlar det inte bara om sömnen utan utbrott och trots varje dag.

Dottern är hos sin mamma varannan helg och då försöker väl min man vara med oss lite mer, men jag känner fortfarande att han anser att hans dotter är hans medans vår gemensamma är min. De helgerna använder han till att "vila" upp sig från allt stök och bök från hans dotter. Sällan att bara vi tre hittar på något och det är väldigt tråkigt.

Men tro mig, jag har sagt ifrån flertalet gånger och ibland är jag såå frustrerad att inte vet vad jag ska ta mig till. Men min man försvara sig med att han jobbar så hårt och att han är trött mest hea tiden, vilket skulle legitimera att han går och lägger sig tidigt och inte har energi för att hitta på något varannan helg. Visst har han ett tungt fysiskt jobb och går upp tidigt, men lite får man ju offra om man vill umgås lite med sin fru.

Ni är ett klockrent fall för nannyakuten. Det är ju dottern som styr helt och hållet. Han är faktiskt en dålig förebild OCH förälder till sin dotter. Det kanske är bättre för dottern att flytta tillbaka till mamman för han håller på att skapa ett monster. Sedan är det helt förståligt att du inte kommer orka så här i längden. Din man är ju "gift" med sin dotter och inte med dig. Fortsätter det så tycker jag att du ska lämna din man för din egen, ert gemensamma barn och för dotterns skull.

När jag kom in i bilden så la min man barnen i sin dubbelsäng, låg hos dem tills de somnade och bar sedan in dem till sina sängar, där de sedan sov oftast hela natten. De var då 5 och 7 år. Efter kanske ett halvår tyckte han att det var dags för alla att somna i sina egna sängar. Självklart trodde han det skulle bli protester. Men de pratade om det, han följde med dem till sina sängar och läste en saga. Sen somnade de och sov hela natten och har gjort sedan dess utan protester! Om de vaknade på natten följde han dem bara tillbaka till sin säng och sa gonatt, så somnade de om.

Så ibland kanske separationsångesten är starkare hos föräldrarna än hos barnen, men man TROR att det kommer bli ett elände, därför drar man på det? Det har ju visat sig att barn som sover i egen säng både sover längre och bättre, så visst tror jag det är att sträva efter att barnen känner sig trygga i sin egen säng.