Problem med mitt bonusbarn: Han är som sin pappa!

Jag har ingen erfarenhet men en sak som bara slårmig när jag läser det du skriver är att du ville få honom intresserad av sport för att ha ett gemensamt intresse men han bara bryr sig om spel och film. Varför inte gå åt andra hållet? Att du intresserar dig för det han gillar?
Fråga om ni ska gå på bio eller något?
Sen som sagt har jag ingen erfarenhet av detta så jag överlåter det till andra experter

DIF i själ och hjärta

Ja alltså, ni är ju en familj allihopa! Själv tycker jag nog att ni alla tre kan betala för sonen. Du kan ju inte vilja ha en bra relation till honom och samtidigt komma undan ekonomiskt? Du får nog välja hela kakan eller ingen kaka

håller med dino, det gäller nog att försöka mötas på mitten från båda sidor innan man kan döma ut ngn. jag kan mkt väl tänka mig att han är urjobbig, men samtidigt låter det ju inte som ett helt ovanligt beteende för en "ungdom"..?

vad gäller försörjning så njae... om du och din sambo älskar varandra och har delad ekonomi så har ni väl..? då ska ni i min värld dela på detta också, det är en kostnad för din sambo som du var medveten om från början - oavsett om pojken börjat äta mer eller inte...

Tyvär är det nog så att antingen så har man hela kakan eller så är man utan. Vill han inte sporta så försök inte att tvinga honom. Det gör bara saken värre. Åk med honom till ett sommarland. Ta med en av hans kompisar och låt dom tillsammans leka och testa. Då ser du om det finns mer saker som han tycker är kul. Gocart/cykel/bada/cross/fyrhjuling. Om han inte är intresserad av sport så kanske han kan tycka det är kul med teknik. Han är sin pappas son därför kommer han alltid vara lik sin far.
Det enda ni kan göra är att uppmuntra honom till andra aktiviteter. Behöver inte vara fot bill och såvidare. Det finns fler saker att göra. Luftskytte,rally,folkrace,paintball. Behöver inte vara regelbundna aktiviteter utan ni kan blanda som ni har lust med dom. Försöker man tvinga en 10 åring kommer det att bli tvär nit! Jag vet av egen erfarenhet.

Tack för era svar. När det gäller ekonomin så förstår jag faktiskt inte era resonemang. Ja Vi är en familj och det håller jag helt fullo med om men varför är det så självklart för vissa att man som styvförälder ska försörja sitt/sina bonusbarn? Frågan jag undrar är: Varför kan inte barnets riktiga föräldrar, som har försörjningsansvaret, försörja sitt barn på egen hand? Det innebär ju att bara för att två föräldrar skiljs åt så ska de inte gemensamt hjälpas åt att försörja sitt barn utan måste ta hjälp av någon annan, jättekonstigt tycker jag. Förstår inte era resonemang i denna fråga för jag ser inte det som är så självklart för er.

När det gäller min relation till honom så har jag verkligen försökt att göra alla möjliga saker med honom för att det ska vara något som han tycker är kul men problemet är att vi inte fungerar ihop som personer. Vi har inte kul ihop helt enkelt. Det är verkligen jättetrist! Min bror har en dotter som är i samma ålder och med henne är det inga problem att spendera en dag och ha kul ihop. Problemet ligger tyvärr i att han är lik sin pappa. Vad man än gör med honom så blir det tjafs. Jag tycker inte barn ska sitta inne hela dagarna och spela dataspel och se på tv helt enkelt men han är för lat för att göra någt annat. Så när man ger honom förslag på uteaktiviteter så bara lägger han sig på golvet och tjurar. Jag vet att han vill sitta inne och spela hela dagarna men det får han inte för mig. Jag vet inte hur jag ska lösa det här faktiskt.

vad gäller ekonomin så är det väl klart att de biologiska föräldrarna i första hand delar upp försörjningen mellan sig (sen hur den uppdelningen ser ut kan ju variera av olika anledningar.) men säg att din sambo för enkelhetens skull står för 50% av försörjningen, menar du då att det får hon ta själv, det vill inte du låta ingå i ert gemensamma hushåll? för det begriper jag inte alls. med henne kommer han, och därmed hennes kostnader för dem båda. vill du ha henne får du resten på köpet. som sagt. man kan inte både ha kakan och äta den.

Självklart så följer han med i "paketet" så att säga och det gör att jag som styvpappa har tagit på mig rollen att fungera som en förebild för honom och hjälpa min sambo med läxläsning, läggning etc. Men varför i hela friden ska jag även ta ett ekonomiskt ansvar? Jag kan inte se anledningen till att de biologiska förädrarna har mage till att skjuta över detta ansvar på någon annan. Själv hade jag aldrig velat det med mitt egna barn. Mitt barn är mitt ansvar ingen annans och kan jag inte klara av att försörja mitt egna barn då skulle jag inte heller skaffat något från första början. Alla är vi olika men jag hade känt mig ganska låg om jag belastade någon annan ekonomiskt för utgifterna med mitt egna barn som jag själv på egen vilja skaffat och har försörjningsansvar för. Konstigt att det alltid är så himla lätt för många att skjuta över ansvar på andra. För visst är det väl skönt när andra får betala för ens egna utgifter .

Jag tycker faktist att du inte ska ta ekonomiskt ansvar för bonussonen. Om du inte adopterar honom dvs ! MEN...
Hur kommer det in the long run att spela sig ut om din sambo ska betala större delen av matinköpen. Kommer det inte då bara att bli mindre av disponibel inkomst åt henne då ni har seperat ekonomi. Som du kanske kommer att "sponsra" genom att då betala mer i hyra/avbetalning/el och dyl? Eller rör det sig kanske bara om att hon ska erkänna att han äter som en häst och vara tacksam på något sätt att du har lust att delta ?

Jag och maken har seperat ekonomi. Vi betalar av hushållet så att vi har var för sig lika mycket kvar av månadslönen att leka med privat. Han betalar dock hela underhållet med sin dotter + kläder etc.
Men mat, gåvor och sånt betalar jag faktist hälften av. Hon är en del av vår gemensamma familj när hon ändå är hos oss.
Så tänk på "in the long run" situationen. Pengarna kommer ändå någonstans ifrån och när två människor bor ihop kan inte det hela vara ditt eller mitt.

Hm, jag också ett barn tillsammans med min sambo och han har ett barn sedan tidigare. Man är ju inte automatisk försörjningsskyldig på det sättet om man är styvförälder, det är ju barnets föräldrar som skall se till sånt. Sen tycker jag personligen att det är svårt att dela upp ekonomin i en familj sådär.
Fast det beror såklart på hur det ser ut i just er familj, hur mycket ni tjänar, om ni betalar lika på annat som hyra och så o.s.v.
Hos oss betalar jag mindre för jag har CSN t.ex. Men jag tänker mig att vissa saker skulle min sambo få stå för även om vi tjänade exakt lika mycket. T.ex. så skulle han och bonusbarnets mamma fortfarande få stå för sparande och sånt, medan jag och sambon sparar åt det gemensamma barnet. Eftersom de också får barnbidraget och vi valt att använda det till kläder och sånt så ser jag ingen anledning till att jag skall betala för det i första hand utan det får de göra.

Däremot har jag aldrig reflekterat över att jag skall betala mindre i utgifter för hem och mat och sånt. Det skulle kännas konstigt när man är i samma familj sådär, och särskilt som min sambo verkligen inte är snål utan väldigt frikostig mot mig nu när han får ut mycket mer än jag i månaden.

När det gäller att du har svårt att connecta med sonen så skulle jag säga att låt det vara som det är. Du kan ju inte tvångsumgås med honom! Om du vill leva med mamman så får du kanske köpa att sonen är som han är, och att din del i det hela kanske helt enkelt skall vara att vara en schysst förebild, någon han respekterar och känner sig trygg med. Att ni inte kan få en "styvfar-styvson" relation som du vill att den skall vara, ja, det kanske bara är att köpa att det är så.
Jag förstår att det är frustrerande att han är så lik en person som ni haft och har problem och upplever irritation med, men han är ju den han är. Du kan ju bara försöka påverka honom med ditt sätt att vara, försöka vara positiv till saker, visa honom att det finns annat att göra än att sitta inne och hänga o.s.v.
Men det känns lite lönlöst och krystat att tvinga fram "trevligt umgänge"...

Jag menar bara att jag tror att du själv blir irriterad och bitter på situationen om du bara anstränger dig och känner att det inte händer något, så kanske är det bästa just nu att bara låta det vara ett tag. Koncentrera dig på annat och låt honom tjura och sitta inne ett tag, kanske kommer han på att det är ok att göra grejer med dig sen, vare sig det är sånt du tycker är kul eller sånt han tycker är kul!

"Tyvärr" är det så att du är försörjningsansvarig även för ditt bonsubarn i och med att du och din sambo har ett gemensamt barn. Självklart är även barnets biologiska pappa försörjningsanvarig men när försäkringskassan räknar ut hur stor del av försörjningen varje förälder klarar av att stå för så kommer även din inkomst att räknas in när mammans betalningsförmåga beräkas.

nedan är hämtat från föräldrabalken:

5 § Den som varaktigt bor tillsammans med annans barn och med
förälder som har vårdnaden om barnet är underhållsskyldig mot barnet, om han eller hon är gift med föräldern eller har eget barn
tillsammans med föräldern.

Du har inget försörjningsansvar för din partners barn och hon har inget försörjningsanvar för dina barn.
Detta måste ni prata ihop er om hur ni ska separera i er ekonomi.

Hej Rhodry!

Jag känner mycket väl igen mig i din situation, jag har 2 bonusbarn samt att jag och min sambo har 2 gemensamma. Mitt förhållande till dem har bara blivit sämre ju äldre de har blivit, nu är bonusbarnen 12 och 10. de är ansvarslösa, tar ingen hänsyn, hjälper aldrig till med något och ska bara ha och ha. Man har ju inte samma tålamod som med ens egna barn och de är ju inte heller några änglar precis, men det finns ju en gränslös kärlek till sina egna som tyvärr inte finns till bonusbarnen.( Inte i mitt fall iallafall) Vi har ofta "familjemöte" och pratar om det här med dem att alla i familjen måste hjälpas åt, men det blir aldrig bättre och jag blir bara irriterad.
Barnbidraget är också ett stort irritationsmoment, deras mamma har alltid fått hela bidraget men köper sällan några kläder, det har vi alltid gjort tills nu då jag har fått nog, ska hon ha hela bidraget och ändå ska vi köpa mer än hälften av alla kläder, är det verkligen rätt, hon vägrar även att dela på det då hon hävdar att det är hennes rätt då vi har två inkomster och hon bara en. Det kan bara inte stämma. Vi har ju delad vårdnad då ska man väl dela på barnbidraget också. Annars så har jag och min sambo delad ekonomi det är bara det här med barnbidraget som jag har hängt upp mig på.

Som sagt det är inte alltid ekelt att få ihop det med bonusbarn, egna barn och galna ex som har psykiska problem.

men man kämpar på för kärlekens skull

Nonstop