prematurer födda kring v. 31 med tillväxthämning... hur vanligt är det med puls dippar?

Jo, det är faktiskt vanligt. Jacob hade inte så många sådana dippar, men hans kropp var nog lite mer mogen trots att han viktmässigt var som en 30-31-veckas bebis.
Din flicka är ju född i vecka 32, men hon är ju betydligt mindre egentligen...och fortfarande väldigt omogen. Tillväxthämmade prematurbebisar kämpar ju jättemycket för att komma ikapp. Det är hårt för kroppen. 
Dipparna  växer bort, men ni får nog ge det ett par veckor till åtminstone. Dom tar inte bort puls- och syremätaren innan det känns ok.

Jag tror jag skrev i en annan tråd till dig om det här med saturationsdippar.. Vidar hade sina ända tills vi blev utskrivna, då med apnélarm pga att han inte ville sluta med sina hyss om nätterna. Kring vecka 32-34 hade han jättemånga dippar, vissa gånger flera per dygn, men då hade de precis satt ut teofyllinet som han fått för att stimulera den egna andningen. Det är jobbigt hela tiden när det händer, men förr eller senare växer hon ur det ska du se! Jag förstår om du känner det som ett stort hinder i vägen till att komma hem och det är det, men det hindret kommer också att försvinna i sinom tid!

Mina bebisar har det. De är inte så tidiga, de är födda i vecka 34-35 och trots det har de apnéer pga omognad i andningscentrum. Mot de får dom teofyllin, teofyllamin. De första apnéerna kom när bebisarna varit ca 2-3 veckor och sen har de apneer till de får teofyllin, sen får de växa ur dosen och det har tagit ca 4-7 månader. Men de blir bra behöver mogna på sig bara. Ofta kommer dessa dippar när barnen blir förkylda eller sjuka.

Min son gick som lägst ner till 34% i saturation och puls ner till 43-40. Han hamnade i respirator. Men det blev bra med honom också .

Jättegrattis förresten!!

Ja, vi skrev i samma tråd om amning och prematurer...

Skönt att höra om andra som varit med om samma sak, och att det går över så småningom.

 Känns som allt varit så bra, bättre än vi förväntat oss. Vi trodde att hon skulle behöva andningshjälp, men hon behövde ej det. Jag tror att det är allt som varit som börjat komma ikapp oss. Både jag och sambon är helt slutkörda och lilla minsta som händer, som dessa dippar gör oss kallsvettiga.

Känns som vi skulle behöva åka hem oftare, men jag vill ej lämna henne heller..
verkligen en tuff tid nu. Förstod nog aldrig hur rätt läkarna hade innan om denna tid som kommer nu.

Tack för era svar förresten

När ni kommer hem med er dotter och börjar slappna av lite (hittat lite rutiner) så kommer det nog komma en våg av känslor över er. Utmattning, hormoner, upplevelser, rädsla, sorg, glädje, lycka...ja allt. Allt ni helt eller delvis förträngt under perioden som är nu, nu när ni måste vara starka. Det behöver inte bli så men det är rätt troligt. Just nu kämpar ni på i en slags dimma. Det är ju så människan är skapad, att fortsätta lite till och lite till fastän man egentligen inte orkar.
 
Att bli förälder till en prematur, och i synnerhet till en liten tillväxthämmad prematur, är väldigt olikt att bli förälder "normalt" och mitt ärligaste och bästa råd är att bara släppa alla förväntningar och hur du/ni trott/läst/hört att det skulle vara, eller hur man ska göra som förälder och go with the flow.

Ert liv kommer vara annorlunda ett bra tag framöver, delvis i flera år kanske, men...det bästa är att ni kommer klara det där och komma ut ur det starkare. Just nu kanske det inte känns så men det gör ni.

Min lille minibebis har blivit en stor busig dagiskille nu och sover i sin säng. Om fem år så ligger din dotter i sin säng och snarkar. Men jag minns den där första tiden, dels på sjukhuset och dels hemma...och det kommer jag nog aldrig att glömma.

En dag i taget! Lycka till!

Oh, det där känner jag igen.
Min Mikael (född v28+2) hade pulsnedgångar med efterföljande saturationsdippar bra länge. Han låg först kopplad till HP-skåp och det plingade i den där förbaskade apparaten ständigt och jämt. Sen fick han en Radical istället och då lät det ännu värre, den är tydligen känsligare, det kunde larma tre-fyra-fem gånger i timmen med den eländiga apparaten.
Den enda trösten är att det går över, men tar lite tid. Mikael kom också hem med apnélarm och det larmade några gånger, hade det fram tills han var 6 månader okorrigerat.

Tack så hemskt mycket för era svara! Känns lite lättare i denna pers. Idag så vägde lill tjejen 1108 gram . Dom tar bort droppet idag och nu får hon endast min bröstmjölk i sonden. Känns så skönt! 21 ml har dom ökat upp till var tredje timma. SÅ nu är det bäst att jag pumpar

Hej ... nu väger lilltjejen 1200 gram . Men dom stoppade maten för några dagar sedan för hon har problem att bajsa. Nu äter hon 12 ml.. så hoppas bajsandet kommerigång. Annars mår hon bra. Dippar fortfarande, men lite mindre känns det som. SÅ det är väl en mognadsfråga...