Finns det en chans till förbättring eller?
Vet redan innan jag börjat skriva att jag kommer att få mothugg, kanske medhåll, men jag vill ändå ha så många svar som möjligt.
Jag har en sambo sedan 9 månader, jag står för lånet till radhuset då han har betalningsanmärkningar, jag står för ett övrigt lån på 190.000:- med som vi tagit gemensamt. Jag har sjukersättning på 1 år och han har fast jobb. Det är dyrt att bo i vårt radhus, kalkylerna har inte hållit så troligt är att det måste säljas. Jag flyttade tvärs över landet till en främmande stad där jag känner ingen men har fått lite vänner men inga närmare. Det är lite bakgrund. Jag har 2 barn som bor med mig här, dom älskar min sambo men däremot inte hans humör som dyker upp ungefär 1 gång i månaden. Och då kan det få orimliga proportioner.... Ska försöka reda lite ordning:
I slutet av november sa han att han skulle slå mig om jag inte var tyst (via telefon). Hans bror hörde honom och skällde ut honom efter noter. Hans mor och syster kommer hem hit och pratar, min äldsta dotter fick orden och blev skitförbannad. Jag ville inte att hon skulle få höra detta. Jag lämnar diskussionen. Han blir ruggigt arg när han får reda på att de varit här, men inga hot. Hans mamma tar tillbaka allt hon säger när hon frågar honom, hon hade inte sagt något, jag allt. Vi blir sams och håller sams. Min äldsta dotter flyttar till sin pappa, av olika anledningar, dels för att hon velat det i många år och för att hon inte vet att han aldrig skulle slå.
Under de månader som kommer hotar han mig aldrig om våld. Han kan bli arg, oftast med jämna mellanrum, innan eller efter att räkningarna betalats. När han är arg vet han precis vad han ska säga för att jag ska bli ledsen, han har en enorm förmåga att hitta de saker som gör mest ont, som att klanka ner på mina fd uppdrag som förtroendevald. Jag blir ledsen och säger att han inte får säga så, vara så arg men jag vet att det lugnar ner sig. Hans mamma ringer och pratar med mig, hon är så förstående, håller med, berättar massor med saker om honom, och nej, han har aldrig slagit någon men hotat med stryk innan vi träffades.
I april eskalerar allting och han säger återigen att han ska slå mig. Jag spelar in detta på mobiltelefonen, han pratar nämligen mest i telefon om dessa saker, har aldrig hotat mig när han varit i min närhet. Han säger till mig att jag ska lämna huset till försäljning, jag gör som han säger, bestämmer en tid med mäklaren men tar också kontakt med socialen och de lokala hyresvärdarna. Det finns inget att få. När han får reda på att jag faktiskt ringt mäklaren blir han mäkta spak och blir som en omvänd hand. Vi beslutar oss för att bo kvar, men jag har kvar min kontakt hos socialen, hyresvärdar och kvinnorjouren. Tiden går, han har ett bra humör och han är den mest goa och mysigaste killen som finns, den man jag älskar så mycket.
I förra veckan blev han arg för att han inte fick låna pengar av en specialbank. Hans bil är sönder och behöver lagas, han vill betala av sina skulder och på så sätt få en samlad översikt över ekonomin. Jag är den som får ta ilskan. Säger att det är hans fel att skulderna finns där. Sen rinner det bara på, han blir mer och mer aggresiv, jag är både det ena och det andra av "äcklig sexuella anspelningar". En hel dag i telefon pågår detta, fortsätter på kvällen, sover, blir väckt av telefonen och allt börjar om. Jag gör som han säger för jag vet att det är ekonomin som ligger bakom, vi löser det tillsammans anser jag. Under dagen blir han allt mer hotfull och säger att han ska slå ihjäl mig, säger det är ett löfte. Han ska dessutom slå sönder hela hemmet, det står ju på mig... alltså blir det min röra att reda upp. Jag vet att han aldrig skulle slå mig, men eftersom att jag vet att han slagit på döda ting förut, blir jag rädd! Jävligt rädd! Säger att han måste sluta hota. Ringer hans mamma, säger att jag ringer polisen, hon säger jaja, det är klart att du måste visa vart gränsen går. Han ringer igen, helt hysteriskt förbannad, han har pratat med sin mor, nu ska han slå sönder mig, lägenheten, bilen - allt! Jag ringer till polisen, nu får det vara nog. Han kommer hem, först släpper jag inte in honom, men öppnar sen. Jag är rädd, men inte för att han ska slå mig eller barnen, utan för vad han ska slå sönder över huvud taget. Säger polisen är på väg, han tror mig inte, polisen kommer inrusande. En polis tar hand om mig, upprörd är jag, han är cooollugn. Hans mamma och bror kommer (jag hade sagt till dom det i telefon när jag meddelade henne att jag ringt polisen, hon säger att jag gjort rätt), lämnar vittnesmål, hans bror och mor lämnar vittnesmål till min förmån. Han förs till häktet, jag och barnen blir övertalade av hans mor att sova hos henne istället för hos kvinnojouren. Han släpps på kvällen, väldigt ångerfull, har erkännt allt och att det var fel, ledsen. Hans styvfar hämtar honom, kör honom till vårt hem, lämnar honom där. På morgonen ringer han mig och säger att han inte har något hem. Jag säger att han har det. Han måste bara förstå att jag blev rädd för hans ilska och att det inte är okej att bete sig som han gjorde. Han säger att han vet det, men nu har han druckit och ska ta bilen för att köra iväg. Jag pratar med honom tills hans styvfar kommer dit. Han ska åka till sin mamma, jag och barnen åker därifrån. Han hämtar saker hemmifrån som jag lagt ut, åker iväg efter att ha lämnat tillbaka sina nycklar. Ringer från bilen, jag säger att han har faktiskt ett hem, det är hans precis som mitt, jag är den som kan åka hemmifrån i sådana fall, han behöver inte bo i sin bil. Jag säger att han ska komma hem, jag vet att han inte är aggresiv i varje fall. Han kommer hem, säger att han ska bo i bilen i ena stunden, i andra ska jag få bestämma allt, han vill ju inte ha polisen efter sig. Säger att han måste ha någonstans att bo innan han kan flytta. Jag vill inte att han ska flytta, det är så jag känner talar jag om för honom. Han är aspackad på kvällen och jag hjälper honom, han är som vanligt from som ett lamm när han har druckit. Han har gett mig sina bilnycklar och jag vägrar ge dom till honom, man kör inte onykter, han accepterar detta. Säger att jag ska flytta tillbaka till min hemstad. Efter ett tag när han vill prata med mig ifrågasätter han detta, problemen kanske kan lösas men det går ju inte om jag flyttar tvärs över landet. Jag blir totalt förvirrad, från att skita i vart han bor, vill han att jag i varje fall ska bo i närheten. Hans mamma ringer och när han ifrågasätter henne, nekar hon till sitt vittnesmål, säger att jag sagt saker jag inte sagt, jag blir lögnaren. Han blir arg på sin mor och mig men inte aggresiv. Så säger han helt plötsligt att han ska bo kvar då eftersom att jag säger det. Att han ska bo kvar tills jag säger att jag vill att han ska flytta. Vill han flytta kommer jag inte att hindra honom, han kan flytta när han vill, men jag kan inte säga att jag vill att han ska flytta, för så känner varken jag eller barnen. Och det är detta han vet, säger jag att jag vill det, ljuger jag och då vänder han lögnen emot mig eftersom att jag inte vill att han ska det men jag kan inte hindra honom att göra det, kommer inte hindra honom. Sover inte i vår säng, på morgonen messar han och säger att jag inte ska ringa mäklaren för att vi ska leva ihop. Ringer när han åkt, säger att jag inte ska ringa till mäklaren, pratar om att vi måste gå till banken eftersom att han nu har fast jobb och försöka lägga om lånen trots betalningsprick, sånt kan gå. Pratar som vanligt med mig, skulder ska lösas, lånen ska stå på båda för bådas säkerhets skull, huset delas för att jag inte ska känna att jag är ensam om det ansvaret för det är ju så jag känner och det jag är rädd för. Att han bara drar och lämnar mig med 1 miljon i skulder, en bostad att sälja och ingenstans att bo. Ja, jag är rädd, men inte för att han ska slå mig, utan för att inte klara ekonomin ensam just nu, att klara av det praktiska. Jag vet inte om han menar att han ska stanna, är det vettigt att han stannar? Han vill ha psykisk hjälp med sina aggressioner. Han kanske blir av med sitt jobb pga min polisanmälan, han säger inte att det är mitt fel, han förstår varför jag ringde. Han kommer inte få träffa sin son trots att han är världens underbaraste far. Hans mamma som nu förnekar allt hon sagt, skyller allt på mig - den som höll med om att jag skulle ringa polisen, pratade om barnen, som kom och hämtade barnen, säger nu att jag gjorde allt ensam, hon tycker att jag borde veta att han aldrig skulle slå helt plötsligt, att jag borde vetat att han skulle lugna ner sig. Men hennes vittnesmål finns ändå. Ja, jag vet att han inte skulle slagit mig, men hemmet då? Som han slagit sönder i sitt tidigare förhållande? Om jag inte får honom att sluta säga att han ska det under 2 dagar, vad skulle jag gjort för att få honom att förstå att det verkligen inte är okej att göra så?
Min fråga är: är jag dumdristig som vill att han ska bo kvar? Kommer han att hålla inne med sin ilska vad gäller hot, alla människor kan och får bli förbannade. Kommer han att förstå att jag faktiskt älskar honom trots hoten och hans ilska, att det ínte kommer få mig att överge honom? Han har tidigare fått hjälp av psykvården, så det är ingenting han "bara säger", jag vet att han vänder sig dit. Kommer han att förlåta mig för att jag faktiskt ringde polisen, trots allt det som det kommer att kosta honom?
Jag anser att ingen människa är värd att stå helt ensam och det är ju det han gör just nu om inte jag visar att det är inte okej att hota, men att man kan älska i varje fall?
Svåra frågor, grymt långt inlägg, om ni orkat läsa eller skumma igenom, skriv svar för jag måste få hjälp i detta.
Kramar
