Hjälp mig upp...

Önskar så att jag kunde hjälpa dig upp. Tror att det går upp av sig självt efter ett tag. Har man nått botten finns inget annat än upp. Själv höll jag på att bli totalt galen för en tid sedan, trodde jag skulle tappa förståndet helt men jag står fortfarande på benen. Önskar dig allt gott och ta hand om dig själv och unna dig en massa saker.

Hoppet är det sista som överger människan...
Som guppyn säger så finns det bara en väg. Och det är upp.
Försök mota bort de negativa tankar. ( jag vet.. skitsvårt!). Belöna dig själv. Sök hjälp. Själv går jag hos kurator titt som tätt och "talar ut" om barnlöshetsprolematiken.
När jag lämnar kuratorns rum så brukar allting kännas "lättare". Det blir som ett slags pep talk.
Idag när hon var där så pratade vi om just hopp/sorg.
Och nåt jag fastnade för är just det att jag faktiskt har RÄTT att känna sorg o hopplöshet. att det är okey att låsa in sig en solig dag o bara ligga o böla på sängen. Man behöver inte gå runt med ett stor påklistrat leende varje dag och ge sken av att allt är "jätte bra". Man behöver alltså inte visa sig så satans stark jämt (ursäkta svordomen..).
Tänk va mycket onödig energi man lägger på att inför sin amgivning ska visa sig stark... som man istället skulle kunna lägga på att må bättre själv?
Det här kanske blev lite flummigt o utanför ämnet...
Jag hoppas verkligen att Ni lyckas...

//Solkatta