Vi försöker bli gravida, har försökt i två år, både med å utan hjälp... Vet att det finns många därute som har samma bekymmer. Låt oss diskutera, peppa å hålla tummar ihop.
Ibland ger det mycket att diskutera såhär, man vågar ställa frågor man inte vågat innan, man får svar på frågor man inte visste att man ville ställa... Man har något å se fram emot, lite gemenskap.
Låt oss hålla humöret uppe ihop!! *ler*
Jag (och sambon, såklart - man ska inte glömma ens trygga andra hälft!) genomgår just nu en behandling med synarela å puregon. Vi trodde det skulle leda till en IVF, men efter lite strul får det skjutas på lite grann. Men vi forsatte med både spray å sprut för att kunna reglera ägglossningen, å ge kroppen en chans å visa vad den går för.
Förhoppningen är en IVF med ett plus som avslut, vi får se vart det här leder.
Livet känns just nu som en berg-och-dal bana;
>> Ena stunden deppar man för att inget går min väg - det är ju det mest logiska att säga just då, trots att sambon faktiskt HAR diskat när man kommer hem, utan att man tjatat, samt att man fått en spontan lönehöjning utan att be om det. Allt är ändå så jävla orättvist!
Båda bästisarna man har går med magarna i vädret, beredda att åka upp till BB inom 4 veckor. Vem ska man nu ringa till när man bara behöver gå ut å ta en öl å skratta åt folk som beter sig, eller slänga sig i bilen för att spontan-åka till Göteborg för det faktiskt är rea på skorna man såg i en tidning?
--- Man stänger av ljudet på mobilen, kryper ner i soffan med tigger-tofflorna å mys-filten. Mord-håller katten som bara inte inser att han vill kela, å känner sig fet, ful å äcklig en stund. Inte undra på att katten vill springa?
När man senare skakar liv i kroppen igen, slänger man av ren vana en blick på mobilen - massa med missade samtal å mess!! Folk saknar mig! Eller så är mitt nummer lätt att komma åt av misstag? Skit samma! Det boostar mitt ego iaf!! *ler*----
>> Nästa sekund inser man att solen lyser, man drar på sig skorna, går ut å njuter. Stannar för en glass. Tänker att det kanske inte är så dumt ändå att man inte får barn just nu. Nästa år - då tänker jag fasen ha en liten bebbe, så det så - har ju mina två närmaste vänner redan gått igenom allt det här. De kommer att ha tips, saker att låna ut, tid å förståelse! Under tiden får jag roa mig, man kan inte haka upp sig på ett litet vägg-gupp som det här. Det kommer lösa sig, på ett eller annat sätt!
kanske inte platsar här... Missfall i v 6 i oktober och inget händer... Hopplöshet och besvikelse. Kanske jag inte var gravid... Mamma har myom och försökte i 12 år innan min bror kom till världen...
Visst platsar du!! Jag tycker oxå att det känns helt hopplöst ibland... Men det är inte helt hopplöst. Har du kikat runt lite på andra trådar? Det finns folk som lyckas då de egentligen inte ska, tjejer som genomgått upp till tre IVF utan resultat, men som lite senare lyckas på "naturlig" väg!
Har ni försökt länge? Myom, kan man inte ta reda på det? Om jag inte läst fel någonstans, är väl det opererbart?? Vad säger din gyn?
.
har inte pratat med gyn om det än. Någonstans är jag nog rädd för svaret. Ska däremot kontakta en mottagning för utredning pga möjligt myom. Vi försöket inte så länge innan jag plussade men jag funderar på om jag verkligen var gravid. Testet visade negativ bara en vecka efter blödningen började. Först sa folket runtomkring mig att jag skulle sluta tänka på det och inte känna efter och inte fokusera för mycket. Nu har jag slutat tänka så, nu tänker jag att vi aldrig kommer få en bebis, då klagar de på det oxå...
Även rädd att min storlek hindrar mig från att bli gravid...
Ja, det är en del...
JR Lily> Låter som ni har en hel del att slåss med? Jag personligen skulle nog hålla hoppet uppe tills jag fått svaret på utredningen...
Ni har ju faktiskt lyckats en gång, så det kommer ske igen!! Tummar upp, å stora kramar till er!
Å när det gäller storlek, så oroa dig inte för det, är det en störande faktor, kommer väl läkarna säga det, å då får man fundera på det problemet då? Själv känner jag att det där med beach-08 är lagt på hyllan - Bitch-08 är nog en tävling jag kan äntra!! *ler* Varför inte välja en tävling man faktiskt KAN vinna? *zmile*
Men, jo, man tänker på tok för mycket, å det är inte lätt när alla runtomkring är glätta å postivia när man själv känner att inget händer! Men häng i - det kommer att löna sig!
Vilket underbart positivt svar du kom med. Vad glad jag kände mig helt plötsligt.
Du är ju en ängel.
Och det där Bitch -08 ställer jag gärna upp på jag med, det lät som ett riktigt roligt mål. 
Hur går det för era försök? Har ni varit på utredning än? Vad sa de till er?
Hej på er,
jag hakar gärna på er allihopa. Jag känner igen mig i era tankar. Innerst inne är man ju egentligen konstant ledsen, tycker att allt faktiskt känns rätt orättvist, trots att jag har massor att vara tacksam över.
Det var ju inte så här det skulle bli, det visste ju alla. Jag skulle ju vara först i tjej gänget, det har ju alla trott.
-Men herregud, du som är så målmedveten, dig som det har gått så bra för, du som verkligen alltid har älskat barn så .... är det inte dags snart??? de käcka kommentarerna från alla håll... tårarna bränner under ögonlocken, jag biter ihop och svarar med en axelryckning, -det vet man aldrig, men just nu går karriären före, ler och går vidare.
Hur länge orkar man egentligen?
Jag önskar er alla stort lycka till! Jag kommer inte ge upp än på länge, forumet känns som en skön ventil.
Kram på er alla!
Banner41: Hur länge har ni försökt?
Banner41>> en av de jobbigaste grejjerna är att folk inte förstår! Man kan ju inte klandra dom, det står ju inte skrivet i pannan att man är OFRIVILLIGT barnlös... Men det svider lite ändå! Man vill bara snäsa ifrån att det är inte mitt val...
Men som du skriver är det skönt å ventilera sig lite. Här kan man även se att det är fler som har samma problem, man är faktiskt inte ensammast i världen som det ibland känns som!
Tänk även på att man faktiskt har rätt att deppa lite ibland oxå. Det gör det lite lättare att starta om igen! Man behöver faktiskt dalarna för att uppskatta topparna!
Å jag hoppas att du har någon nära, eller några kanske, att prata med? Det underlättar om man får en kram, eller någon som bara lyssnar, som kan hålla med om att världen är orättvis ibland. Kanske någon som har ett paket glass i frysen när det behövs som mest?? *ler*
JR Lily>> Förlåt att jag inte svarat på ett tag... Jag har varit lite tankspridd senaste veckan! Mot alla odds, har vi fått ett PLUS på stickan!! *jätteflin*
Jag trodde inte det var sant förra onsdagen, när det dök upp ett extra streck på grav.testet!! Men, joho, serru!
Du ser, det är inte alltid hopplöst! Enträgen vinner, säger dom. Så fortsätt roa er med bebis-makandet (för det är ju faktiskt den roliga biten - att producera dom *ler*), så ska ni se att resten kommer av sig själv...
Vad sa du om myom, har du kontaktat någon gyn? Jag är likadan, vet jag att något är fel med kroppen, vill jag egentligen inte har svaret. Det blir så verkligt då... Hoppas på att om man inte bryr sig om det, så försvinner det! Men struts-taktiken funkar inte, jag lovar! Jag har försökt...
Gå nu ut i solen å värmen, ta en stor glass, njut av livet. Lura sedan i karln att ni behöver en myskväll, fram med skumpan å tända ljus! Det gör susen. Sedan är det "lööv in dhö äär", det är skönt att känna sig älskad!!
GRATTIS tjejen!!!! Gud va roligt!! Då blir det bebis i januari då?
Får vänta tills mensen slutar, det är sista dagen idag. Tänkte få han att "bli produktiv" imorgon efter jobbet. Har bestämt mig för att prova en månad till innan jag ringer, sen måste jag ta tjuren vid hornen. Önskar dig all lycka! Kanske det betydde lycka att öppna denna tråden...
Japp, tur kanske det gav *zmile* Och, japp, sätt han i arbete, det är lite det dom är till för! Du ska se vad mycket som blir gjort här hemma just nu... Hoppas han ligger i hela dom 9 månaderna!! *ler*
Vet du någon bra gyn. där du bor? Hör runt här på FL annars, starta en tråd å fråga.
Hej JR Lily och alla andra.
Jo nästan tre år har vi försökt... tre inseminationer. Full utredning, inga fysiska fel på varken mig eller mannen. Eller det där var väl en sanning med modifikation, jag opererades för endemetrios för drygt tre år sedan, vi bestämde efter det att försöka bli med barn. Opererande läkare försäkrade mig om att det inte var någon fara för fertiliteten, den satt väldigt gynnsamt ur den synvinkeln och inga skador eller ärr på livmoder eller äggledare.
Utredande läkare på fertilitetskliniken har olika uppfattningar, några hävdar att sjukdomen finns där även om jag inte har några cystor som är synliga på ultraljud.
Det innebär i så fall en mindre bra miljö för ett befruktat ägg att fästa. Om vi går vidare med IVF ska jag ha lika stor chans som andra.
Vi kämpar på jag och min underabara man, han är fantastisk och ett stort stöd. Några nära vänner finns också såklart när man gärna vill älta....
GRATTIS NETTANN! WOW det måste kännas helt ofattbart. Känner du några symtom? Ta hand om er!
/Banner 41
Symptomen lyser lite med sin frånvaro... Till sambons glädje har brösten växt till sig, jag är lite tröttare å lite mer kissnödig än vanligt. Å så en numera obefintlig stubintråd - den brukar vara kort annars oxå.
Men (peppar, peppar) inget illamående än, så det är inga svårigheter å vara gravid - än!! Veckorna efter ÄL (vi fick hjälp på traven med sprutor å så) var magen ganska svullen å stenhård att ta på. Förra veckan hade jag ganska ont i magen, hela vägen ner i "tjejmagen", med det har släppt nu. Antagligen hade det med att livmoder å allt fick lite växtvärk.
vi försöker med ett FET nu i maj vi hinner innan dom stänger i maj för ombyggnad men då måste jag få full stegring på dag 10 vi säga att den 22a nu annars hinner jag inte då får jag försöka själva till det visar utslag kan ju bli spontant gravid med annars blir det inge FET förns augusti så det är bara hålla tummarna att det visar utslag men jag fick mensen på dag 26 istället för 28 så kanske har jag en chans.
finns det nån som haft som jag å fått utslag på dag 10 om ni fick mensen på dag 26?
Hej. Känns som man kanske skulle platsa in här.
Jag har 2 underbara döttrar som är 3 år och 6 år. Har nu försökt i ca 1½ på en tredje, men det blir bara missfall och åter missfall. Jo ibland blir det ju inget oxå. Har pratat med läkare och med BM om det, men dom anser att jag är så ung att jag har hela livet framför mig på att skaffa en tredje. Men jag vill ju nu..nån som haft det lika dant?
Har ju själv inga barn sedan tidigare, inte heller sambon. Vi försökte i drygt 3 år, å läkarna kunde lixom inte se något fel på nån av oss, inget svar på varför det inte satte sig ens med hormoner som pergotime...
Men vi har ju faktiskt lyckats nu (peppar, peppar - inne i vecka 11). Det blev behandling med nässpray å sprutor, men det funkade på första försöket!
När vi precis hade plussat kände vi enorm lycka, å även om det blivit ett MF tidigt, så hade vi åtminstone vetat att vi KUNDE bli gravida...
jag kämpar inte längre men jag tänker på er andra som gör det. Efter 3 års försök och många tårar lyckades jag och min sambo på första IVF och nu har vi en liten dotter. Så ge inte upp hoppet. Jag trodde aldrig jag skulle få bli mamma. Nu nyper jag mig nästan varje dag för att det är så overkligt.
Lycka till er alla!!!! Jag vet hur det känns men sluta inte och kämpa!!!